Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

Hälsa och ansvar

För några dagar sedan fick jag en störtförkylning och började fundera på smitta. En vanlig fråga när man blir sjuk är: Vem smittade mig? Jag anar vem som kan ha gett mig denna armé av basilusker men det spelar ingen roll.

Jag träffade en gång en tant som berättade om när hon bodde i Hong Kong och jobbade där. En morgon när hon tog tunnelbanan/tåget till jobbet nös en annan resenär henne i ansiktet. När hon kom fram berättade hon för sina kollegor om vad som hänt. De svenska kollegorna tyckte att det var oartigt och dessutom elakt att kanske smitta sin resenär med något. De kinesiska kollegorna höll med om att det var oartigt men förstod inte svenskarnas tal om smittorisk. De ansåg att det är kvinnans ansvar att hålla kroppen så stark och motståndskraftig att hon inte blir sjuk. Den nysande resenär hade enligt dem inget ansvar att skydda de andra från smitta. Jag vet inte om det är sant eller om jag minns berättelsen helt rätt men det är något jag brukar tänka på när jag är sjuk. Vad var det som gjorde att jag var svagare idag så att jag var mottaglig med denna förkylning? Nej jag tror att det är mycket mer komplicerat än att det bara beror på min allmänna kondition, men jag tycker det är bra att påminna mig om att den påverkar. Jag tänker på försiktighetsåtgärderna på de flest förskolor och hysterin kring svininfluensan. Nej, det är nog inte så enkelt. Jag tänker på en svensk familj med tre barn (som därmed vanligtvis hade många förkylningar varje vinter) som bodde i Centralamerika i ett år och slapp förkylningar hela det året. Smittskyddsinstitutet säger dock att vinterförkylningarna inte beror av kylan. Samma kvinna berättade också att hon hade upptäckt att hon i praktiken belönade sina barn när de blev sjuka genom att vara helt själv hemma med dem. Hon började därför vara hemma helt själv med barnen någon gång per termin, fast de var friska, för att hålla dem just friska. Jag vet inte om det fungerade heller.

Jag har alltid varit sjuk ofta genom hela mitt liv. Med åren har jag blivit mer medveten om vad min kropp tycker om och inte tycker om och är inte sjuk lika ofta. Men ändå oftare än de flesta jag känner. Det får mig att fundera över hur jag kan förebygga dessa små irriterande infektioner. Någon, säkert en mina lärare, slängde ut idén om att praktisk vardagsmedicin skulle kunna vara ett framtidsämne i skolan. Ett ämne där man arbetar med hälsa på olika sätt. Jag märker bland föräldrar på förskolan och bland vänner att många har väldigt lite kunskap om hur man tar hand om sig själv och vad som påverkar din hälsa. Jag läser i kursplanerna för Hem- och konsumentkunskap och Biologi att hälsa nämns men i Idrott och Hälsa hittar jag mer av intresse.

Ämnet ska”ge kunskaper om den egna livsstilens betydelse för hälsan.” och ”Skolan skall i sin undervisning i idrott och hälsa sträva efter att eleven utvecklar kunskap om vad som främjar hälsa”. ”Ämnet står för en helhetssyn på människan, dvs. att kropp, känslor, intellekt och tankar är beroende av varandra, och kan på så sätt medverka till att elevens kroppsuppfattning utvecklas.”

Det låter intressant. Kanske det är just det jag vill åt? Då jag gick i skolan minns jag att en engagerad gymnastiklärare på gymnasiet faktiskt höll en lektion om hur fysisk träning påverkar kroppen. Men det där med kroppskännedom och förståelse för kroppens reaktioner saknade jag. Redan då. Fast i de öppna formuleringarna i kursplanen skulle väl det kunna rymmas. Hm. Som klasslärare på grundskolan finns det stor chans att jag kommer hålla i även gymnastiklektionerna (utan att ha läst en enda poäng i ämnet) och då ska jag gräva djupare i detta. Kroppen är ett spännande mysterium.

Annonser

Read Full Post »

Yrkesval

Jag hade inte tänkt bli lärare. Det var faktiskt det sista jag ville bli när jag var yngre. Många i min släkt är lärare och tyvärr har de flesta inte gett en särskilt trevlig bild av läraryrket. Dålig lön kombinerat med obetalt övertid, sparsam uppskattning för det utförda jobbet, större barngrupper, ökad arbetsbelastning och samhällets eviga kritik av skolan och lärarna. Usch nej det verkade verkligen inte roligt och jag ville inte bli en sån där gnällig typ heller. Som bara ser det negativa. Så jag skulle inte bli lärare i alla fall.

Efter gymnasiet jobbade jag inom vården som så många andra outbildade ungdomar. När vikariaten tog slut tog jag ett beslut som jag fortfarande förundras över. Jag hade inga naturliga kontakter till barn såsom släktingar, småsyskon eller vänners småsyskon men kände mig nyfiken på barn. Jag kände mig obekväm bland barn men kände någon slags dragning till dem ändå. Beslutet jag tog var alltså att försöka skaffa ett jobb där jag fick umgås med barn, för att lära mig att umgås med dem helt enkelt. Jag sökte upp en vikariepool för förskolor och skolor i min stadsdel och fick genast komma på intervju. Jag antydde att jag självklart hade erfarenhet av barn via mina släktingar (vilket jag inte hade), samordnaren fattade tycka för mig och satte upp mig på listan för timvikarier. Jag jobbade där i ett år och hann vara på sexton olika förskolor. Och jag upptäckte hur kul det är att arbeta med barn! Jag fick till och med, för första gången i mitt liv, en tanke om att själv skaffa barn någon gång. Jag hade dock inga tankar på att utbilda mig till lärare.

Massor annat hände i mitt liv och tiden gick. Jag kom till en punkt då jag kände mig redo att söka till högskolan och studera för att ”bli något”. Jag tänkte och tänkte och velade och ångrade mig och ändrade mig. Men efter att ha prövat tanken på att få en mängd olika titlar var plötsligt lärare det enda jag ville. Allt annat verkade tråkigt i jämförelse med detta fantastiskt utmanande yrke. Den mångfacetterade rollen tänkte jag skulle ge mig möjlighet att utveckla många sidor av mig själv som jag gärna vill kunna använda i mitt yrke.

Under utbildningens gång har jag flera gånger funderat över vad jag nu anser vara orsaken till mitt yrkesval. Som det känns nu har jag valt detta yrke för att bli den lärare som jag ville möta. Jag ville ha en lärare som fick mig att känna mig kompetent och viktig snarare än duktig. En lärare som fick mig att samarbeta ännu mer med mina klasskamrater. En lärare som kunde skapa ett tillåtande och tryggt klimat där man får göra fel. Där felen är något positivt eftersom de ofta rymmer en stor läropotential. Ett klassrum där kroppen fick vara med. En skola där eleverna kände sig viktiga och fick påverka. Så att de sen gick ut skolan med tilltro till demokratin och deras möjligheter att förändra samhället. Och massor mer. En utmaning och ständig påminnelse för mig är att inte endast bli den lärare jag skulle velat ha utan en lärare som ser alla.

Detta var den anledning som just nu är den största. Om ett halvår kanske jag har upptäckt andra undermedvetna orsaker till mitt val.

Varför är du lärare?

Read Full Post »

Samtal

Jag åker ibland på utflykter med en vän. Vi tar en buss på morgonen och hamnar i något fint naturområde. Vi går, försöker att inte gå vilse, äter vår matsäck och fortsätter gå. Det finns inget som stör och jag låtsas som att vi är de första som upptäcker denna fantastiska plats.Vi pratar, går tysta och pratar igen. Tiden känns oändlig. Vi åker hem när det blir mörkt eller när vi tröttnar på att vandra. När jag kommer hem är jag trött, mjuk och avslappnad både i kroppen och i själen. Och det beror inte bara på den fysiska ansträngningen i en lugnande miljö utan också på våra samtal. Vi är klasskamrater och har alltid massor om skolan att diskutera. Alla de där frågorna, stora som små, hinns med och inga frågor är dumma. Det gör inget att det blir långa långa tankepauser. Och det finns tid och rum att återvända till tidigare ämnen och utveckla sina tankar. När vi har avhandlat det mest akuta, oftast om den pågående kursen och hur man kan tolka olika böcker, examinationer och kursmål kommer vi in på allt möjligt. Det är som att svaren på de första frågorna får hjärnan att slappna av och arbeta idealt. Tankar kommer och går och nästan allt går att ta upp. Om så bara för att komma fram till att vi inte vill prata om det. Efter dessa utflykter känns det som att jag har fyllt en viss kvot av intellektuellt, känslomässigt, personligt och djupt samtal. Och jag kan leva livet med ett större lugn. Och se fram emot nästa utflykt.

Det tar lång tid att lära sig att ha bra samtal och man får börja om för varje ny människa. Jag önskar så att jag hade kunnat samtala på detta sätt när jag var liten. Eller när jag var tonåring! Det skulle hjälpt mig att hantera mitt liv och världen otroligt mycket. Jag önskar alla goda samtalspartners, en miljö som gynnar ert samtal och att du hittat ditt sätt att samtala med dessa människor. Och jag funderar på hur skolan och förskolan kan hjälpa eleverna att nå dit, till det goda samtalet, gärna med en mängd olika människor. Kanske det är en av skolans viktigaste uppgifter?

Read Full Post »

Målningar av Harri Skoglund

I min allra första kurs på lärarutbildningen stötte jag i min kursplan på begreppet estetiska läroprocesser. Hos Mats kan du läsa mer utförligt om kursplanen och olika definitioner på begreppet. Mina lärare kunde förklarligt nog inte ge en kort och tydlig definition på detta begrepp och tack vare detta hittade jag till Mats blogg…och kände mig något klokare. Inte mycket. Men jag blev godkänd så jag antar att jag, utan att märka det, gestaltade en estetisk läroprocess.

Nu läser jag Skolan och den radikala estetiken och har precis läst ett litet stycke om det omtalade begreppet. Och jag är fortfarande ganska förvirrad och skeptisk till det hela. Vad är estetik egentligen? Ord som jag läst i samband med estetik är exempelvis kultur, gestaltning, skapande. Och alla är såna stora övergripande ord som jag tycker finns i allt nästan. Tal- och skriftspråket är också gestaltningar av verkligheten som man talar om att konst och estetiska gestaltningar är. Våra ord är försök att beskriva livet men jag upplever ofta att de inte räcker till. Det är bara försök, det är inte sanningen. Det finns inte en sanning. Behöver vi begreppet estetik för att vårt samhälle låst fast sig vid en sorts gestaltning som blivit det enda seriösa? Och läroprocesser, det låter ju verkligen som något dynamiskt och över lång tid med tusen olika delar som påverkar. Har jag verkligen gestaltat detta under en examination på min första kurs på högskolan? Tveksamt. Kan man gestalta en läroprocess? Jag tror att läroprocesser pågår hela tiden och förhoppningsvis aldrig tar slut. Och hur ska man kunna urskilja en läroprocess som är estetisk eller som bygger på estetik från andra läroprocesser? Finns det teoretiska läroprocesser? Eller som Austring och Sörensen här föreslår, empiriska läroprocesser? Eller finns alla dessa delar med i alla läroprocesser?

Jag blir lite irriterad på begreppet och jag är rädd att det ännu mer skiljer ut det där ”konstiga” och ”speciella” estetiska. Som att det bara finns med i vissa speciella läroprocesser. Hm, jag blir inte klok på det här. Jag kommer nog inte använda det här begreppet i någon större utsträckning. Men det har gett mig väldigt mycket tankar.

Read Full Post »

Malmö lekskola

Idag började jag på ett av mina sidoämnen: Pedagogiskt drama. Vi lekte bland annat en ringlek och en av studenterna visade öppet sin motvilja och ville inte vara med och leka. Tidigare i min utbildning har det ibland funnits inslag av lek och gestaltning vilket förvånansvärt många i min klass inte velat deltaga i. Jag har läst mycket om hur viktig och utvecklande leken är för barn. Nästan alla barn tycker om att leka. Men vad är det som har hänt med dessa vuxna människor (som ändå verkar vara en väldigt stor grupp) som inte vill leka längre? Eller leker de bara andra sorters lekar? Som fotboll, vilket jag oftast inte vill vara med i, om inte alla är väldigt dåliga…

Eller vill de faktiskt inte leka?

Studenten som inte ville leka ringlek verkade vara besviken på sin första dag på kursen. Det verkade oseriöst. Får man verkligen leka på högskolan? Det är nog svårt för denna student att acceptera att vi själva påverkar och faktiskt skapar vår egen kunskap i samspel med lärarna och de andra studenterna. Och att det är svårt att lära sig något om pedagogiskt drama utan att få pröva att spela apa. Är man van vid den gammaldagsa förmedlingspedagogiken kan det ta ett tag att fatta att det finns andra sätt att lära sig på. Och att högskolan inte behöver vara torr. Men jag är nöjd! Jag har ju också hunnit vänja mig vid det även för mig nya synsättet under några terminer. Och jag vill leka!

Read Full Post »

Jag såg just på ett avsnitt av Six feet under (har lite svårt att släppa visa formregler, som att kursivera titlar), den där HBO-serien som gick för några år sedan, som belöning för att ha klarat en jobbig dag. Vi läste en kurs om bland annat litteraturreception och i samband med det läste vi lite om media och forskning om hur media påverkar oss. Vad jag minns av det jag läste om detta var att det är otroligt svårt att forska om detta, det är så olika och så svårt att säga att det var den filmen som gjorde att jag blev som jag är. Finns det film/böcker/tidningar/spel som ÄR bra eller dåliga att läsa/se/använda? Principiellt skulle jag säga nej och att det beror av personen, situationen och det samhälle personen lever i. Men samtidigt finns det viss media som jag inte skulle vilja låta mina eventuella barn bruka…

Åter till Six feet under. När jag ser på denna serie reflekterar jag över relationer, förluster, konflikthantering, lycka och massor annat. Denna underhållning får mig att tänka och mängden avsnitt (fem säsonger) ger möjlighet att lära känna karaktärerna och utveckla tankarna om det som jag ser i serien. När jag säger tv-serie kan jag se min mammas och många andra lite äldres miner. Hon tänker Vänner, Big Brother och Skilda världar. Och jag tänker att det är ju faktiskt lite lägre kvalitet på de serierna, men varför skulle inte dessa kunna väcka utvecklande tankar i mig eller i någon annan? Dessutom är jag ganska medveten om de tankar som väcks av Six feet under men jag har inte koll på vad som händer omedvetet, det som jag inte förstår på samma sätt och kan formulera. Är de medvetna tankarna de mest utvecklande? Är det de som påverkar mig mest? Men det är ju klart, en tv-serie kan väl inte vara riktigt lika utvecklande som en bok, speciellt inte en klassiker…eller?

Read Full Post »

Frihet

Första inlägget på min blogg! Känns kul att ge sig in i bloggandet från det andra hållet: som skribent. Snart har jag gått halva min utbildning och tankarna snurrar på ett nytt, mer kontrollerbart och strukturerat vis. Jag ser kopplingar mellan olika teorier och metoder jag stött på och börjar kunna formulera mig om detta. Enda från början av min tid på högskolan använder jag omedvetet mina lärdomar från skolan för att analysera min vardag. Och där stöter jag på ett hinder. Hur privat vill jag vara på bloggen? Nej jag ska inte vara privat, men personlig.

Kunskap är inget fast och fixt utan skapas av oss alla, i sammanhanget, i gruppen, i ett ögonblick. För att jag ska förstå eller minnas något måste jag reagera, känna något, tycka något. Jag behöver vara subjektiv och personlig och utgå från mig själv och mitt kunskapande. Och där tycker jag bloggen är fantastisk. Jag älskar att läsa om andras personliga åsikter om allt det där jag läser om i skolan, det där som lärarna inte vill säga för att de inte vill forma oss till att tycka precis som dem (inte direkt i alla fall). Och sitter jag här och är subjektiv. Det känns bra. Har just lämnat in en jätteuppgift och pga den varit objektiv hela jul-”lovet”. Hej lösa tankar! Hejdå referenser!Hej åsikter! Hejdå Times New Roman! Hej bilder som JAG tycker visst passar till texten! Hej frihet!



Read Full Post »