Läser bland annat Små barns matematik och blir så glad över att det finns mååånga bilder i denna bok. Och de är i färg! Inom språkinlärning och all inlärning har jag läst och pratar så mycket om att allt blir så mycket lättare att förstå om det uttrycks på flera olika sätt och att bilder är smidigt och lätt sätt att berätta en stor mängd information. Jag förstår mycket mer vad jag läser om och det är lättare att tänka sig in i en undervisningssituation när jag på bilderna ser barn som laborerar med det material som beskrivs i texten. Men varför ser jag då detta så sällan i min kurslitteratur?
Färgbilderna sätter igång min hjärna ordentligt, det är som en spark i röven. Fantasi, visioner, idéer, lust att undervisa och lära med barn, kopplingar till mina egna erfarenheter, funderingar om svårigheter och möjligheter. Och jag får lust att läsa vidare. För mig är bilderna en stor del av nöjet att läsa bloggar. Och att skriva, hur ska jag kombinera denna text med en bild ur mitt begränsade bildarkiv?
Skulle så gärna vilja lägga in några bilder i de torra men viktiga skriftliga examinationer som jag skriver i massor. Och gärna diskutera med mina klasskamrater hur bild och text påverkas av varandra. Men det är klart, det är kanske inte så akademiskt. Och som högskoleläraren Mats berättar är det akademiska skrivandet något som det storsatsas på just nu. Och då ska man ju vara torr, eller? Nej visst behöver man inte det, man som student får jag höra att för att vi ska lära oss denna genre ordentligt måste reglerna i nuläget vara strikta. Sen när du forskar på riktigt kan du kanske få leka lite med formen, om du vågar! Jag vill leka nu…
Sökarens skoltankar 
Akademiska kan kännas väldigt åtstramat och känslokallt. Det var en av alla orsaker som jag börja blogga – nånstans måste alla oakademiska tyckanden, trevande funderingar, lessna frågetecken och glada uttrop få plats.
Jag håller också på att läsa en bok om matte och barns lärande. I den finns också massor av bilder och elevexempel som gör att jag kan tänka mej att läsa i den klockan halv elva efter en lång dag i skolan.
När jag gick min utbildning till lärare för 20 år sedan fanns det en kurs där vi fick lära precis som man skulle kunna undervisa elever fast på vår nivå. Det var en kurs i svenska som var utformad som en skrivkurs.
Kursen hade många olika typer av övningar och uppgifter som lätt skulle göras om för att passa åk1-elever till och med gymnasieelever. Den innehöll uppgifter i olika grupper från enskilt, par, grupp, halvklass och helklass. Vi gjorde utkast muntligt och skriftligt enskilt och i grupp, skrev olika i saker enskilt och tillsammans, gjorde enskilda och kollektiva böcker med alla våra producerade texter mm. Vi använde många bilder och illustrationer, text och bild från andra sammanhang och skapade nytt.
På det hela taget kände vi alla hur vi växte och verkligen lärde oss något. Vi läste inte bara OM det – vi gjorde det. Vi skrev inte bara OM det – vi skrev det. Vi läste varandras texter, tolkade bilder, diskuterade och lärde känna varandra på ett på ett sätt som i alla fall jag inte gjorde på någon annan kurs.
Grejen var att vi GJORDE det andra skriver om, lärde på ett varierat sätt med flera sinnen och lärde genom SE varandra och med ett processinriktat arbete. (Tack Ulla Berglind på Pedagogen Göteborg!)
Nu ska jag ut och skotta snö!