Sura, gnälliga och bittra människor lägger sin negativa energi som en matta över mig och jag känner inte längre vad JAG känner utan bara deras gnäll. Blir alltid lika besviken på studenter och lärare som inte är engagerade (har dock inte mött någon oengagerad lärare på Malmö Högskola, men väl på min praktik) och inte är beredda att lägga ner tiden det krävs för att göra en uppgift ordentligt. Så se nu lät jag mig hamna här och själv bli en bitter jävel. Ursäkta. Jag ska försöka sluta och se det positiva i att utmanas och försöka samarbeta och göra examinerande uppgifter med människor som kväver mig med sin surhet. Den erfarenheten lär jag behöva när jag kommer ut och jobbar som lärare. Jag tycker ju att det här är jätteroligt! Det skulle vara så fantastiskt mycket roligare och lättare om ni också tyckte det!
Flyg med mig
Jaa, du. Ens egna högt svävande glädje och inspiration dämpas väldigt ofta av att andra inte känner samma sak eller är beredda att tänka i andra banor. I know the feelign. Been there, far too many times. Samtidigt måste vi väl acceptera att alla inte kan befinna sig på samma nivå. Det är bara dig själv du kan förändra, din syn på saker och hur du ska bemöta den situation du möter. Kanske kan man göra något på ett sätt som tillfredsställer andra, men ändå når det resultat som man själv är ute efter? Det KAN gå. 🙂
Även om vi dras ned av att andra dämpar oss, så är väl huvudsaken att vi inte stannar i det tillståndet, utan rör oss vidare, uppåt. Don´t you think?