Lerlek utan prestation

Jag funderar mycket på vad som gör att jag ibland fastnar i prestation och då det blir det enda viktiga och ofta gör det svårare att nå ett bra resultat och framför allt gör det svårt att njuta av, acceptera och lära mig av processen till produkten. Tack och lov arbetar jag nu med en grupp som kämpar med samma saker som jag och är väldigt intresserade av processen. Det var faktiskt så vi hittade varandra när vår lärare lät oss skapa arbetsgrupper. Det blev vår första uttalade norm: att fokusera på processen.Vi fick ett tips om en övning med lera som de flesta upplever som ganska prestationsbefriad och som jag gärna vill uppmärksamma.

Den går till enligt följande: 3-5 personer sitter runt ett bord och får varsin lerklump. Beroende på ämne/syfte ger läraren/ledaren instruktion om att forma leran till något eller avstår helt från det. I vårt fall skapade vi varelser utom den första gången som du ser på bilden.Varelsen ska formas UNDER bordet. När deltagarna har knådat några minuter (för oss var det lagom med 2-4 minuter) skickar de skapelserna, utan att visa dem, ett snäpp i klockans riktning dvs. till nästa person runt bordet. Deltagarna får då de bytt förändra kompisens skapelse, inte förstöra och göra om men de ska alltid göra något med den. Man gör sammanlagt ett byte mindre än det finns personer runt bordet alltså om fyra personer är med blir det tre byten. Efter tre byten får alla samtidigt sätta upp varelserna på bordet, återigen ett snäpp i klockans riktning så att man får tillbaka den man började skapa.

Här utan krav på att skapa levande väsen. Men det blev ändå människor då vi gjorde en staty: den vita är ny i klassen, den blå är nyfiken, den gula klampar på och den lila är åskådaren.

Vi använda sedan våra varelser för att undersöka status och normer men det finns oändliga möjligheter. Vi gjorde denna övning på en examination med klassen och en tjej som berättade att hon tyckte att det vanligtvis är jobbigt att arbeta med lera (hon tycker att hon inte kan) kände ingen prestation och obehag när hon gjorde detta. Alla verkade tycka att det var hemskt roligt, knöt an till sina gubbar och lekte som små barn. Jag rekommenderar övningen starkt!

Read Full Post »

Gestaltning

Är nu inne på min andra kurs i drama och har är inne i en intressant men något tröttande process där jag tillsammans med mina fyra gruppmedlemmar ska skriva om den nyss genomförda examinationen vi gjort. I instruktionerna stod det att vi skulle göra en gestaltning med utgångspunkt i litteraturen och vår grupprocess (ett ord som just nu överanvänds otroligt). Vi har i tidigare kursen fokuserat mycket på att utforska tillsammans genom övningar och diskussioner  och det kändes därför konstigt att vi skulle producera något att visa för de andra. Prestationsspöket svepte över oss och när vi experimenterade med olika uttryck mötte vi nervösa klasskamrater som sa ”Det är helt annorlunda att jobba med en gestaltning!”. Gestalta som egentligen bara betyder att ge form används på högskolan oftast för att beskriva något, nästan vad som helst, som ska visas upp på något sätt.

Idag när vi satt och diskuterade och skrev om vad vi upplevt upptäckte vi något som förvånade oss. Under den sista examinationen i förra kursen var det flera grupper, däribland min egen, som gjorde olika gestaltningar som en del av våra examinationspass. Men då fanns inte spöket! Min grupp gjorde ett rollspel som var betydligt mer krävande och ”skådespelaraktigt” än den gestaltning jag gjorde nu. Uppgiften var väldigt fri och vi valde att göra en gestaltning (utan att nämna ordet) för att det passade till vårt syfte. Som tillfrisknande prestationsprinsessa är det spännande att undersöka vad som skapar prestationsångest hos mig och mina klasskamrater och vad som tar bort det.

Read Full Post »

Ordlöst

I lördags natt när jag cyklade hem genom ett taxitätt Malmö stannade jag till vid Pildammsparken. Jag hade inte alls tänkt göra det men då jag såg två små gräsänder som vankade fram över bilvägen bredvid stannade jag utan att tänka och hoppade av min cykel. De gick med små små steg och gungade fram på sitt typiska sätt. Gatlyktorna lyste på dem och gav hela scenen ett gammaldags skimmer. Som en gammal fin långsam film. Jag blev lite orolig när jag såg en taxibil närma sig men den stannade och lät fåglarna passera innan den körde vidare. I Malmö är bilisterna vana att stanna för orädda fåglar.

Poängen med denna lilla historia var att jag blev berörd, tagen och känslomässigt omtumlad av de små fåglarnas färd. Genast försökte jag analysera mina känslor och förstå. Jag letade efter konkreta tankar men fann inga. Det var sent och jag var inte lika inkörd på att formulera allt i ord som vanligt och jag släppte det. Bara lät mig känna. Jag såg änderna försvinna in i buskarna och jag cyklade vidare med ett leende på läpparna.

Händelsen får mig att tänka på hur fokuserat vårt samhälle är vid att uttrycka allt i ord. Orden räcker inte alltid till! Speciellt i skolan har jag känt som elev (både på grundskolan och högskolan) att det som inte går att formulera i ord inte är lika bra, lika viktigt och lika intressant. Ibland har faktiskt känts som att det som jag inte kan formulera i ord inte ens finns. Men det finns!

Denna termin har jag med hjälp av mina lärare fått syn på olika former av kunskap. Och att all kunskap inte är mätbar eller går att formulera i ord.

Read Full Post »

Dagens ord: uttrycka

Jag smakar på ordet uttrycka. Ut-trycka. Jag gillar det. (fnissar åt att man ju kan läsa ordet som utt-rycka vilket ger mig konstiga associationer) Känner att det handlar om att det först finns något som befinner sig lite längre in än ute men som sen trycks ut på något sätt. Eller kan det ske simultant, att uttrycket skapar eller i alla fall omskapar det där inuti?

Jag gillar att ordet inte bara kan kopplas till verbala uttryck utan alla möjliga. Det är ett fritt ord på det sättet. Ett ord som passar in i mitt tänk om hur människan kommunicerar. Man kan trycka ut genom ögonen, med en handrörelse, med ett magkurr, med hela kroppen, med ljud ur näsa, mun, mage, leder osv. Man kan trycka ut med det talade och skrivna ordet, med musik, bilder, installationer, teater, stillhet och tystnad, rörelsemönster, bilkörning, klädval, kompisval, yrkesval och alla val. Osv. osv.

Lola form-i-lerar men vet inte riktigt vad. Lerkompisarna trycktes ut medan vi såg på den omtalade (i alla fall i lilla skolbloggvärlden) svt-dokumentären Hon ville ju inte lyda! och kanske fann hon inspiration i kopplingen mellan Nannyprogrammen och hunduppfostringsprogammen. Obehagligt att barn ibland behandlas som djur (dvs. som de djur som inte är människor). Som lägre stående varelser som inte förtjänar riktigt lika mycket respekt och förståelse som vuxna.

Kanske vill hon säga något med skapelsen i bakre raden i mitten som är definitivt svårare att kategorisera in i någon ras. Eller så är det bara kul med lera. Kanske hon inte formulerar utan bara gör form i lera?

Read Full Post »

Bildning och matematik

Igår när jag strosade runt på Orkanen (ett av Malmö Högskolas bibliotek) hittade jag en liten söt bok. Den låg på en av de där små borden/hyllorna där man kan lägga böcker man läst men glömt var man tog dem från (eller bara är för lat för att ställa tillbaka den). Jag kände att den nog låg där för att just jag skulle hitta den, just då.

Jag läser en kurs i Matematik på distans och har känt mig lite förvirrad över talet om matematik som bildningsämne. Jag har aldrig stött på det sättet att se på matematik tidigare och har inte känt att jag fått tillräckligt uttömmande svar om detta i kurslitteraturen. Självklart blev jag då helt såld på titeln Bildning och matematik samt att boken var lagom lång för att läsa på sisådär en halvtimme.

Här läser jag bland annat om hur man genom matematiken upptäckte nödvändigheten av att temperera instrument så att de går att spela ihop, dvs. stämma dem yttepyttelite falsk. En hel massa intressant matematikhistoria presenteras. De ständiga misslyckandet, felaktigheterna och förvirringen som rått och fortfarande delvis råder uppmärksammas. Författaren talar också om en matematisk kompetens som mer handlar om att kunna ifrågasätta matematiska konstruktioner och modeller snarare än att kunna rabbla formler. Han ger antagningssystemet till gymnasiet som exempel på alla dessa till synes självklara och ganska enkla sätt att använda matematiken som finns i samhället och som bör ifrågasättas. När något översätts, förenklas eller förvandlas till siffror tas det plötsligt som sanning av många. Kanske behöver samhället och människorna ha lite mindre respekt för siffrorna och titta mer på vad de representerar?

Read Full Post »