Energikällor

Vissa saker behöver jag påminna mig om återkommande. I vårt hetsiga samhälle premieras den som jobbar mycket, kanske för mycket. Gärna ska man också tjäna onödigt mycket pengar för att sedan köpa dyra fina saker att visa upp för världen. Gratisaktiviteter som att vara med nära kära, ta hand om varandra och att återhämta sig är inte lika fint. Relationerna i ditt liv ska helst vara perfekta utan att de får ta den tid de kräver. Återhämtningen ska se på ett chict och lätt sätt som du visar upp för alla. Det betyder att du helst inte ska ägna din helg till att spela World of Warcraft eller någon annan obskyr hobby, om du ska passa in i mallen.

Livet är fullt av saker som tar på din energi och då är det viktigt att hitta vägar för att fylla på med energi. Särskilt om man har ett energislukande jobb som lärarjobbet. Jag ber mig själv att aldrig helt låta mig uppslukas av något som mest tar av min energi, även om det är jätteroligt. Sök dina energikällor, ta vara på dem, ta tid till dem och acceptera inte när du eller någon annan får dig att prioritera bort dem om det inte är för att du hittat nya.

Read Full Post »

Pedagogerna och duktighetskommentarerna

Jag läser långsamt vidare i Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins och har äntligen kommit fram till den positiva lösningsdelen. Där läser jag om intressanta studier som den amerikanska psykologen Carol Dweck gjort.

Carol Dweck genomförde olika försök i skolan med elever som skulle lösa matteproblem. En grupp fick beröm för att de jobbade bra och ansträngde sig riktigt hårt. Dessa elever kämpade sedan på med mycket svårare uppgifter och lyckades bättre än eleverna i en annan grupp som bara hade fått höra hur duktiga de var. Den gruppen försökte inte ens att ge sig på de svårare uppgifterna.

Jag har ofta fått höra just detta: att jag är duktig och ambitiös. Ofta har jag upplevt att mina lärare haft svårt att skilja på sak och person. När jag har gjort ett bra jobb har jag gjort ett bra jobb och det är det jag ska få cred för. Elever får ofta stämplar som håller i sig. Några gånger har jag tack vare min duktig-stämpel kommit undan med riktigt dåliga prestationer, vilket återigen handlar om att inte kunna skilja på sak och person.

Responsen ”duktig” talar inte om hur resultatet blev bra: genom  arbete, utan antyder något annat: begåvning, talang eller personlighet. Det kan därför lätt ge ångest att efter en prestation få höra att jag är duktig. Då ska jag på något magiskt sätt, utan någon direkt ansträngning nästa gång leva upp till den bilden av mig som elev. Det sorterar också in mig i ett fack som därmed skiljer ut mig från andra elever som inte passar in i samma fack.

Jag läser vidare om respons och kritik till elever.

Carol Dweck upptäckte vid ett tillfälle när hon gjorde observationer bland tredjeklassare att flickor och pojkar fick helt olika budskap när de misslyckades i skolan. Flickan fick höra från sin fröken att uppsatsskrivning nog inte var hennes grej – en del kan skriva andra inte. Pojken däremot fick höra att han inte lagt tillräckligt med möda på sitt arbete. Kritiken mot flickan är personlig, hennes slutsats är att hon inte är bra på att skriva, medan pojken fick höra att det inte är något fel på hans förmåga, det blir nog bra, bara han anstränger sig mer.

Jag hoppas innerligt att detta är ett extremt exempel men jag känner igen tendensen att skolarbetet för flickor ofta verkar vara en större och viktigare del av deras identitet och självbild än det är för killarna. Skolan är inte skild från samhället och genuskonstruktionerna påverkar. Vi ser på pojkar och flickor med olika glasögon överallt och det är svårt att komma ifrån. Men det där med att hålla på och bedöma personen när vi egentligen pratar om en prestation verkar inte bra för någon så det kan vi väl försöka sluta med?!

Jag minns Jesper Juuls Relationskompetens i pedagogernas värld och tror mig minnas att han pratar om detta med tanke på framför allt de mindre barnen. Istället för att ge barnet ord på vad som händer och vad jag som vuxen ser faller vi ofta tillbaka på den där bedömningen. ”Oh vad duktig du är!”, ”Vilken fin teckning!” och ”Vad bra du är!”. Det är svårt att sluta. På mig sitter det i ryggraden eftersom jag själv hört det så mycket. Men jag ska försöka. Jag övar genom att berätta för mig själv vad jag gör och vad mina prestationers kvalitet beror av.

Read Full Post »

Nya cykeltider

Det blåser mildare vindar, visserligen blandat med stormbyar och ösregn, men det är ändå något somrigt, mjukt och milt i luften. Igår när jag cyklade till skolan märktes det tydligt på cykelbanan.

Många av gångtrafikanterna spatserade, flanerade och strosade lugnt under de klorofyllgröna träden. Samma långsamma, till synes mållösa stil märktes på en betydligt större del av cyklisterna än man ser på vintern. En småpratande kompis skjutsades på pakethållaren och cykeln vinglade fram under samtalets gång. Två vänner cyklade långsamt i bredd och pratade och skrattade. Flera cyklade som på små moln, helt ovetande om omvärlden och utan stressen att komma fram i tid. Kanske de cyklanerade?

Blott ett minne

Read Full Post »

De glada tankarna

Efter ett klagoinlägg kommer ett glatt!

Jag är glad över att ha genomfört och klarat ännu en examination. Jag är glad att det inte bara var en presentation eller kontroll av vad jag lärt mig utan också ett lärotillfälle. Jag är glad att se hur mycket jag utvecklats och hur mycket mina klasskamrater utvecklats.

Jag är glad att jag går en kurs där vi lär oss genom att GÖRA. Jag är glad att allt det där görandet dessutom har den positiva bieffekten att jag verkligen lär känna mina klasskamrater. Och då vi lär känna varandra och blir trygga med varandra vågar vi mer. Vi vågar testa svåra, läskiga och utmanande saker tillsammans. Vi vågar diskutera och tycka olika. Vi vågar riskera mer. Vi vågar misslyckas och äntligen börjar jag se (i alla fall i detta sammanhang) misslyckanden som lärotillfällen.

Jag vill skriva mer glada inlägg i framtiden!

Read Full Post »

Mer tid åt allt tack!

Jag är frustrerad över att vi startar så många intressanta diskussioner, nosa på så många metoder, övningar, böcker och dilemman men sällan hinner gå på djupet med allt jag vill gräva i. Vi har alldeles för få lärarledda timmar. Jag vill ha mer av allt! Jag vill att de som bestämmer hur mycket pengar min utbildning får ska inse hur otroligt komplext och svårt läraryrket är. Jag vill att de ska förstå att det kräver stor personlig mognad och mycket handledning för att jag ska bli en bra lärare. Jag vill också att skolorna ska få mer pengar så att jag kan få handledning av olika kunniga människor som yrkesverksam (psykologer, specialpedagoger, lektorer?). Som lärare ger jag så mycket av mig som person att jag behöver utvecklas som person. Det räcker inte med ämneskunskaper.

Många studenter efterfrågar mer kunskaper om konflikthantering och ledarskap. Det är saker som inte går att läsa sig till, därmed inte sagt att man inte kan bli hjälpt av böcker. Men det måste enligt mig kombineras med praktik på något sätt. Vi arbetar just med dessa frågor i min kurs och jag känner att teorin tillsammans med övandet i den trygga högskolevärlden har gett mig en medvetenhet som gör mig tryggare i mitt fortsatta övande och sökande efter min ledarstil. Men jag vill ha mer. Och jag vill få hjälp på vägen.

Svårt storföreläsningisera

När min klass tagit upp dessa önskemål när jag läste mitt huvudämne suckade lärarna och menade att detta lämnades åt praktikperioderna. För mig har det varit svårt att diskutera min ledarstil och ibland även mina pedagogiska val med en främmande människa (min handledare) som jag arbetar med under en kort period och som dessutom ska bedöma mig. Handledning är väldigt svårt och kräver en bra relation mellan student och handledare. Det tar tid att skapa bra relationer. Jag nöjesstuderar Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad om bland annat handledning med verksamma lärare och att författaren menar att handledningen bör ske regelbundet under minst ett år för att verkligen kunna utveckla och hjälpa lärarna. Den långsiktigheten skulle jag vilja se på högskolan.

När jag ska på praktik är jag inte orolig över vilken klass/grupp jag kommer till. Jag är orolig över vilken handledare jag ska få. Kommer hon (nästan alltid hon) vilja diskutera både mina och hennes pedagogiska val? Är hon beredd att förklara och ifrågasätta sin egen praktik? Kommer hon ge mig frihet att göra på mitt sätt eller ska jag behöva strida för att få tid och rum att få testa mina idéer? Kommer jag att betraktas som ännu en besserwisser-fiende från högskolan eller en sökande student som faktiskt har lite koll på senaste skolforskningen och en chans att få nya tankar?

Read Full Post »

Nöjespluggning

Jag satt i köket och läste en bok. Min sambo kom och frågade:

– Pluggar du?

– Ja, eller nej, alltså det här är inte obligatoriskt. Jag nöjespluggar.

Jag försöker förutom det obligatoriska läsa i alla fall en bok per kurs som jag valt själv. Och då menar jag en bok som har med mitt blivande yrke att göra och gärna som passar in i kursen också. Oftast blir det en bok som rör kursens mål utan att jag tänker på det, jag blir ju så insnöad va…

Men jag vet inte. Nöjesplugga, det låter så överdrivet njutningsfullt. Intresseläser? Eget-val-läser? Överkursar?

Read Full Post »

Lola och jag

Efter allt modellande har Lola börjat gå i bitar och jag knådar varsamt tillbaka henne. Fast det blir ju aldrig riktigt som förut.

– Varför ger du mig alltid så korta ben? Har du korthetskomplex eller?

– Hm. Ja det har jag nog. Speciellt när jag är ute på praktik och andra lärare skojar om att de trodde jag var en ny elev. Det är som att de inte fattar att åldersskämt neråt inte är roligt förrän man är typ…40?…eller jag vet inte när det är kul. Ville skoja om att jag trodde de var klassmormorar  eller besök från PLO men jag höll tyst.

– Hoppsan. Öm punkt. Men alltså, get over it! Och ärligt, du måste ju stå på dig och säga ifrån när sånt händer.

– Jo jag vet. Idag skulle jag nog säga ifrån.

Ibland behöver man prata med någon utomstående för att se det självklara. Tack Lola. Ibland behöver man också få pröva att göra det, att säga ifrån eller vad det nu är. Det är därför jag är så frälst av rollspel och forumspel eftersom jag där får gå in i en roll i tryggheten av att det är på låtsas vågar jag pröva grejer jag tycker är jobbiga ”på riktigt”. Men det helt knäppa är att det liksom blir lite på riktigt ändå!

Lola får lite längre ben. Lite. Jag tänker på när jag skapade henne. Först var hon värsta snyggot. Eller nej först var hon nästan ett monster och sen blev hon supersnygg. Men det kändes helt fel. Hon skulle inte vara nån barbiedocka. Så hon fick lite för korta ben, lite mer mage, bröst som var ihoptryckta som i en sporttop och så en sådär lagom snygg rumpa, vanlig liksom. Jag funderade mycket på vad det säger om mig. Och jag undrar mer och mer vem denna Lola är? Jag förstår att hon är någon slags spegling av mig. Resten lär visa sig när vi umgås och leker tillsammans…

Ett tag trodde jag hon var mig som privatperson, som Mrs T gör på sin blogg. Men så är det nog inte. Lola är inte riktigt jag. Ibland är hon en skruvad form av mig, ibland motsatsen och ibland precis jag.

– Men alltså ärligt, det här handlar väl inte om skolan, förutom din lilla kommentar om forumspel?

– Men jag är sjuk! Eller jag menar, det är därför jag har dig, så att bloggen blir lite lek och flams också.

– Kallar du detta flams? Jag tycker mer att det är det vanliga identitetsarbetet som du får in i precis allt du gör. Eller i alla fall i det mesta.

– Hm. Jaha. Jaså. Ja det har du nog rätt i. Det skulle jag inte sett själv.

– Ha! Det är ju du som skapat och ständigt omskapar mig (precis som du gör med dig själv), men låtsas du bara att det är Lola som talar. Jag tar gärna åt mig äran.

– Du gör mig förvirrad.

– DU gör DIG förvirrad.

– Nu får du sluta.

En liten lek med en lerfigur ger mig perspektiv. Är detta estetik? Hm. Spännande och fascinerande. För tillfället liknar Lola Lilla My en aning. Är sådär rakt på sak. Eller så har jag bara blivit Muminmarinerad av allt sjukläsande i pappas gamla Muminsamlingar.

Just det där med att jag gillar Mumin tycker jag är lite läskigt. Jag har läst dem så mycket att jag ibland refererar till någon figur för att exempelvis beskriva en relation. Någon gång gjorde jag det på högskolan och fick då veta att Tove Jansson är populär inom svenska-sektionen på skolan och att det forskats på Det osynliga barnet. På något sätt kändes det obehagligt att jag passar så bra in i mallen. Jag har rätt kulturellt kapital… Men jag undrar, har Lola det?

Read Full Post »

P1 om elevinflytande

Lyssnade just på ett spännande radioprogram om elevinflytande på en förskola utanför Örebro och en gymnasieskola i Frankrike. Här kan du också lyssna.

Jag fascineras främst av experimentskolan i Frankrike och hur elever och lärare pratade om skolan. Jag kommer att tänka på den framtidsskola som Morrica skrivit om (fast det var kanske på gamla bloggen). Jag minns det i alla fall som att hon drömde om en skola dit eleverna kom för att söka kunskap snarare än att bli matade med det som någon annan bestämt.

Jag blir glad av att höra en fransk elev tala om bildning. Han menar att ett bildat folk är ett folk som vet helt olika saker, så att vi kan mötas och berikas av varandra. Han jämför med den traditionella skolan där alla har läst samma saker. Det blir inte samma möten. Folket får svårare att se en mångfacetterad bild av världen och livet när alla har fått lära sig samma tillrättalagda fakta.

Intressant också att de inte verkar ha några problem att rekrytera elever trots att resultaten för skolans elever på det stora provet för att få läsa på universitetet är sämre än genomsnittet. Jag tänker genast på Waldorfskolorna, minns jag fel eller ha de också kritiserats för att ge eleverna för lite ämneskunskaper?

PS. Här finns fler tankar om programmet.

Read Full Post »

Dispyt

Efter att ha varit sjuk en hel vecka finns det inte mycket vettigt i huvudet att skriva om. Just därför har Lola (mitt ler-alter ego) blivit lite sur och bitter.

– Nu kan väl jag få vara med när du skriver om helt oväsentliga saker!?

– Kanske det. Men du har ett fånigt namn.

– Ska du säga! DU har ju värsta pretto-namnet. Sökaren, det är ju klart mycket töntigare än mitt namn.

– I och för sig. Men du är ändå bara en rip-off på Mats lille vän.

– Va? Det är jag inte alls! Jag är ju ditt alter ego! Det är inte alls samma sak som någon liten vän! Den där typen har ju inte ens ett namn!

– Okej det är väl inte samma sak då, men han var ändå en inspirationskälla.

– Inspirationskälla är INTE samma sak som rip-off!

– Jaja. Lugna ner dig. …..Förlåt! Jag har nog glömt bort dig lite grand. Du ska få vara med mera!

– Hm. Vi får väl se om det bara är snack eller om du menar det….

Read Full Post »

Filmtips: diagnoser

Såg just den underbara lilla filmen Mary & Max. Det är animerad vuxenfilm från Australien som handlar två ensamma människor. Mary är 8 år gammal och väldigt ensam. Hennes föräldrar tar inte hand om henne och hon bli retad i skolan för sin fula hemmaklippta frisyr och stora födelsemärke i pannan. En dag skriver hon till en slumpvis utvald amerikan för att fråga hur barn blir till där. Det är Max, en medelålders överviktig man med Asbergers.

Detta osannolika par blir brevvänner och vi får se vad kommunikation med en okänd människa kan skapa. Genom Max får vi också en informativ och fin beskrivning av Asbergers syndrom.

När jag såg filmen tänkte jag på en annan film om en kille som har autism. Det är Ben X, en tysk film som bygger på en verklig historia. Ben är en ung kille som retas i skolan för att han är udda men orkar stå ut med eländet tack vare ett dataspel där han ÄR någon och får en vän.

Se dem!

Read Full Post »