Konkret vs. abstrakt

Idag såg jag och min klass på filmen Crash som är en film med många bottnar. Influderade av kursens innehåll som vi är såg vi i filmen frågor om fördomar, identiteter, etnicitet, integration, gruppdynamik och mycket mycket mer. Efter filmen var jag rädd att vi i helklass skulle sitta och diskutera utifrån exempelvis integration som jag är van vid. Det är så otroligt svårt att diskutera i helklass och dessutom om något så stort, abstrakt och svårt som integration. Tack och lov blev det inte så. Vi fick välja ut en konflikt ur filmen och visa upp den för klassen. Utifrån det fick vi sen diskutera och visa olika lösningar på konflikten. Den utgångspunkten fick oss att i smågrupper faktiskt diskutera stora svåra frågor. Exempelvis:

Hur ska jag reagera på någon som fäller rasistiska kommentarer? Med vilket syfte vill jag reagera, för att visa och få bekräftat vad jag anser, för att starta debatt eller för att vinna över min meningsmotståndare?

Hur hantera maktmissbrukande överordnade som jag är i beroendeställning till?

Hur motverka förtryck i ett samhälle genomsyrat av förtryck  och som inte uppmuntrar samarbete, tolerans, förståelse och empati?

De KONKRETA situationerna fick oss att engagerat och utvecklande diskutera mer ABSTRAKTA och GENERELLA frågor. Vi kunde använda våra personliga erfarenheter och våra egna tolkningar av filmen för att diskutera generella frågor. Vi hade mycket intryck och känslor med oss från filmen och det var därför otroligt skönt att få sitta i smågrupper och prata. I helklassen är det svårare att komma igång, att våga tala utan att vara PK och ha tänkt ut något ”smart”, jobbigt att behöva vänta länge på att få säga något, men bra för att få fram flera olika synvinklar. Det finns mycket att säga om diskussion i liten och stor grupp och en viktig fråga att ta med i planering. Passar denna diskussion för stor eller liten grupp med just de individer jag arbetar med?

En annan intressant sak jag märkte i den lilla grupp jag tidigare arbetade i var att de mest givande och nytänkande diskussionerna enligt mig skedde då vi egentligen inte alls skulle prata om just det vi pratade om. Då vi hade rast, lunch, skulle prata om något annat och då vi skulle pröva och inte diskutera. Då fanns inte samma press och krav på att komma fram till något. Då var mina tankar inte lika fokuserade på en sak utan kunde löpa fritt och koppla till vad som helst som dök upp. Då kunde jag reflektera i grupp och tala utan att tänka så mycket innan. Tanken ordnade upp sig enligt ordens system samtidigt som jag gav den ljud.