Sommarmystik

Sommaren fortsätter att få mig att gå ifrån det akademiska med all sin forskning, saklighet osv. Jag var i Azaleadalen i Slottskogen i Göteborg för några dagar sedan och kände den somriga mystiken överfalla mig. Jag tog tacksamt emot och njöt av overkligheten. Det var nämligen så att alla azaleorna blommade samtidigt i rött, orange, lila, blått, gult, vitt och rosa.

Det såg ut som de där buskarna jag ritade när jag var liten fast jag visste att det nog inte såg ut så i verkligheten. Men det gör det ibland.

Doften är parfymig, kvalmig och får näsan att förr eller senare kollapsa. Tacka vet jag regnet som dämpade doftvågorna något.

Jag minns mina barndomssomrar med allt det där mystiska. Jag läste konstiga spännande böcker, ute var det magiskt varmt, som när kometen ska komma till mumindalen, dygnet verkar långsamt förskjutas och få mig att vara uppe allt senare men sen ändå vakna tidigt, måltiderna med familjen följde inte längre det vanliga mönstret utan skedde lite när som helt, på radio gick det fascinerande vuxenprogrammet Sommar i P1 som jag ändå lyssnade på, kroppen velade mellan att hata och älska det nyckfulla vädret och myggorna var ständigt på jakt efter mig men lät mamma vara ifred. Jag minns också att jag ofta hade ganska tråkigt vilket jag nu sällan har tid med. Med lite av magiken finns kvar. I alla fall i Azaleadalen.