Mot nya höga höjder!

Sven-Eric Liedman skriver klokt om skolan i SOS. Han skriver att skolan inte är ett snabbköp och att det är en av skolans svåraste uppgifter att lära eleverna att de viktigast kunskaperna tar tid att tillgodogöra sig.

Det är även något som högskolan får kämpa med. Framför allt första terminen var de flesta rätt frustrerade av den stora förvirring som rådde i huvudet på oss. Lärarna bad oss ha tålamod och menade att sakerna kommer falla på plats med tiden och att alla kurserna i utbildningen ger en helhet som vi en dag kommer kunna greppa. Kanske. Men det är fullt förståeligt att det känns virrigt just nu, sa de. Andra terminen började vi vänja oss vid förvirringen och när jag accepterade att jag inte hade koll på allt började hjärnan äntligen jobba effektivt. Tredje terminen såg jag ständigt kopplingar mellan kurserna, det som jag läste då, det vi pratade om då, det jag funderade över då. Jag har också lärt mig att förvirring och lite obehag är vanligt när jag ställs inför något helt nytt som jag inte får ihop eller ser en lösning till. Men nu ser jag (oftast) den känslan som något positivt. Den känslan viskar om att jag kommer utvecklas om jag vågar gräva i det där nya.

Denna terminens dramakurser har handlat mycket om personlig utveckling med syftet att hitta den ledarstil som passar mig, att utvecklas då det gäller kommunikation och konflikthantering samt få förståelse för gruppdynamiska processer. Det är tunga saker och jag har fått många insikter om mig själv. Det har dock inte slutat bara för att skolan har sommaruppehåll.

En av de senaste stora jobbiga insikterna började växa den sista lektionen i skolan. Jag sa något som fick mig att inse att jag intar offerposition i en viss situation. Genast när orden hade lämnat min kropp hörde jag hur mycket offer jag lät som. Jag skämdes först och tyckte det var pinsamt att inse det sista lektionen när vi arbetat med dessa roller under hela terminen. Men efter ett tag kunde jag släppa den onödiga skammen och vara tacksam och nöjd med mig själv för att jag vågar inse något så jobbigt. Efter några dagar hittade jag en till situation där jag ofta går in i offerrollen. En vecka senare såg jag ännu fler mönster och tankebanor som får in mig i denna position. Det kändes jobbigt. Inte särskilt kul att inse.

Som lärare är det viktigt att våga ifrågasätta sin egen undervisning och det kräver en hel del av personen att stå ut med det. Det är sjukt svårt att se sina misstag och framgångar med klar syn. Det kräver god självkänsla, en realistisk självbild och ett sunt självförtroende. Jag har denna termin fått möjlighet att utveckla dessa delar av mig själv och fått chans att öva mig på att hantera såna där svåra jobbiga insikter.

Därför kan jag nu se (några av) mina brister utan att jag behöver plåga eller straffa mig själv. Innan när jag upptäckte något stort obehagligt om mig själv blev jag väldigt upprörd och ville genast hitta en lösning och ett nytt sätt att fungera. Nu vet att det inte går så snabbt och lätt. Jag hindrar mig från älta alltför mycket och låter mig tänka på ”problemet” lite då och då bara. Efterhand agerar jag oftast annorlunda och när jag väl hunnit glömma det stora ”problemet” upptäcker jag att det inte längre är något problem. Men det är en lång process.

Jag är tacksam och glad över att jag får möjlighet att utvecklas inom dessa områden med hjälp av högskolan.

När jag läser Per Acke Orstadius artikel i SOS blir jag glad eftersom jag ser att de kurser jag just läst innehåller det som Orstadius efterlyser och som jag känt saknats i utbildningen tidigare och jag känner mig stärkt i mitt beslut att fortsätta läsa drama till hösten. Jag vill ha mer!

Mot nya höga höjder!