Gulddag

Idag hade vi examination. Det brukar vara förknippat med en del oro och nervositet. Så också denna gång. Uppgiften bestod i att berätta en historia, saga eller anekdot och ta hjälp av röst och kropp samt rekvisita om så önskades. Istället för att bli en uppvisning för läraren om vad vi lärt oss blev det en inspirerande dag där vi lärde oss av varandra och byggde på självförtroendet. Vi kan faktiskt!

Senare i kursen ska arbeta med drama i barn- och ungdomsgrupper på olika skolor och i slutet av dagen sa läraren: ”Vad glad jag är att barnen ska få träffa er!”. Hon öste positiv energi över oss och visade att hon har tillit till vår förmåga.  Och jag tänkte att jag nog skulle behöva den peppen inför varje praktikperiod: att någon jag ser upp till ser mig och min förmåga och visar att hon/han tror på mig.

När vi lämnade salen och gick ner för trapporna pratade jag med några klasskamrater om dagen och en av dem sammanfattade dagens intryck med: ”Nu känner jag mer kärlek till livet!”. Kan en dag få bättre omdöme?

Gulddag

Read Full Post »

Radiokontakt

För några dagar sedan fick jag möjlighet att träffa Vera Andersson. Hon är en nyutbildad lärare och har läst KME (kultur, media och estetik) som huvudämne på Malmö Högskola. Radio är hennes favoritmedium och då hon skrev sitt examensarbete om bloggande tjejer (länk) gjorde hon också ett kort radioprogram utifrån intervjuerna med tjejerna (du kan höra den på samma länk).

Jag gillar att träffa olika lärare som inspirerar mig. De lärare jag möter på högskolan är alla i ungefär samma åldersspann och därför blev jag så glad att få möta en något yngre lärare med stort engagemang.

Vi pratade om radio som medium och fick höra flera av hennes radiodokumentärer som tyvärr inte går att hitta på nätet. Jag gillar radiodokumentärer och funderar över varför de för det mesta gör ett så start intryck på mig. Oftast lyssnar jag på dessa medan jag lagar mat eller diskar i köket och ibland känns det som att personerna jag hör egentligen sitter här i mitt kök. De kommer nära på ett helt annat sätt än personerna i en tv-dokumentär som jag ser hemma gör. Tv:n är jag så van vid och skärmen, ytan, påminner mig ständigt om att jag inte är där i rutan utan här i soffan. Med radion får jag själv skapa bilderna och på så sätt blir det ännu mer personligt och verkligt. Jag skapar precis de bilder som jag förstår bäst, de som griper tag i mig, får mig att känna igen mig själv och inte censureras när det blir för obehagligt.

Vera berättade att hon just börjat jobba på en gymnasieskola och självklart tar hon med sig sin entusiasm och kärlek till radion dit och ska arbeta med radio med eleverna. Jag är så nyfiken på hur det ska gå!

Read Full Post »

Barn av sitt språk

Igår gick första delen av serien Barn av sitt språk på kunskapskanalen. Den handlar om hur lärare på Rannebergsskolan i förorten Angered arbetar med läs- och skrivinlärning. Fram till 9 mars 2011 kan man se programmet via denna länk. Britta Stensson som jobbat länge med utvecklingsfrågor på skolan och skrivit en bok om deras arbete med läsinlärning. Hon har bland annat inspirerats av sättet att arbeta med språk på Manhattan New School som kallas Whole Language.

Boken heter Mellan raderna – strategier för en tolkande läsundervisning. och är framför allt en metodbok. Den beskriver ingående hur Britta och hennes kollegor arbetar med läsning och har bland annat använts för fortbildning i Göteborg. I Malmö verkar den dock vara helt okänd. Jag har hälsat på en klass som arbetade enligt Brittas metod och eleverna hade, precis som i programmet, varsin bokpåse.

bokpåsar

Men det jag ville säga idag var att jag blev så glad av att se detta lilla program! Lärarna var glada, stolta, jobbade mot ett gemensamt mål och verkade ha roligt tillsammans! Eleverna var aktiva: pratade, funderade, läste, skrev och delade med sig av sina tankar. De traditionella läroböckerna var helt utbytta mot ”vanlig” skönlitteratur och facklitteratur. Jag blir så glad! Och nästa vecka får jag se Anne-Marie Körling, en av mina idoler!

Read Full Post »

Två helt olika dagar

Kontrasten är total.

Igår var jag på min första lektion i Det moderna samhällets idéhistoria. Var oförberedd på allt. De gamla texterna. Den stora kunskap i historia de studenter som talade visade. Hur utanför jag kände mig. Hur okunnig jag kände mig. Hur förvirrad jag kände mig. Klassrumsmöbleringen. Hur läraren hela tiden tycktes veta alla svaren så att studenternas kommentarer mest tjänade som repliker från statister vars roll endast var att lyfta fram huvudpersonen: läraren.

Jag ångrar att jag inte sa ifrån och frågade om allt. Nästa gång! Då ska allt bli bättre! Då ska jag hjälpa läraren att skapa bättre undervisning genom att visa min okunskap. Nästa gång ska det kännas bra att lämna salen.

Idag var jag med min dramaklass och hade berättarövningar utan lärare. Vi var alla huvudpersonerna i ett spännande drama. Vi var på Den stora brödtävlingen som till och med eskimåerna var med på, vi fick veta om Kotinki-folkets samarbetsproblem och om den komplicerade kärleken mellan Drogomir och Svetlana. Jag var trygg, vågade tala länge, kände makt, lycka, kreativitet och nyfikenhet.

Jag är glad att få uppleva dessa kontraster. Det ger perspektiv. Men jag vet vilken dag som vann. Idag. Tack mina fina klasskamrater!

ps. Jag minns ett gammalt inlägg hos Mats där han menar att berättande är en av lärarens viktigaste kompetenser (länk). Jag efterfrågade då möjlighet att öva på detta i min utbildning och tänka sig, nu gör jag det! (ler stort) Fnissar också åt mitt sätt att formulera mig i svaren på inläggen. Ser att jag nu skriver mycket mer talspråkligt och slarvigt. Det är skönt.

Read Full Post »

Långa meningar

Jag läser Günter Grass klassiker Katt och råtta och fascineras av hans långa meningar. Här kommer ett exempel om Mahlkes, en av tonårskillarna, eviga dykande.

Men ingen av oss som magra och långarmade och med spretiga knän satt på huk på det som återstod av kommandobryggan hade heller begärt att Mahlke skulle dyka ned igen i förpiken på den sjunkna minsveparen och det angränsande maskinrummet midskepps för att med sin skruvmejsel pillra loss någonting, en liten skruv, ett litet hjul eller något spännande: en mässingsskylt fullskriven med skötselföreskrifter för något slags maskin, på polska och engelska; vi satt nämligen hopkrupna på de ovanför vattenytan uppstickande delarna av överbyggnaden på den före detta polsk minsvepare av Czaika-klassen, sjösatt i Modlin och utrustad i Gdingen, som året innan hade sjunkit sydost om inseglingsbojen, alltså vid sidan av rännan och utan att hindra sjöfarten.

En mening. Det är något ansträngande att läsa men efter några sidor har jag vant mig och gillar utmaningen i att försöka förstå alla syftningar och hans myckna användning av andra skiljetecken än punkten.

Tankarna för mig till Lena Anderssons Sommarprogram 2008 som jag lyssnade på för några veckor sedan (länk). Hon berättar om hur hon älskade att skriva uppsatser, om det var på högstadiet eller gymnasiet minns jag inte. Hon läste Lundell och tyckte hans långa meningar var häftiga. Därför skrev hon bara väldigt långa meningar i sina uppsatser och hennes lärare påpekade surt detta. Läraren menade att Lena inte fick skriva så långa meningar eftersom man måste lära sig reglerna ordentligt innan man kan börja leka med så avancerade saker som långa meningar.

Jag gillar inte förenklingar som denna och skulle hellre vilja utgå ifrån frågor om uppgiften.

Hur såg uppgiften ut?

Vem skrevs texten till?

Varför?

Vad ville eleven säga i sin text?

Hjälpte de långa meningarna att kommunicera innehållet eller skymde de innehållet?

Vad har författaren gjort då de långa meningarna lyfter innehållet?

Hur kunde eleven ändra sina meningar så att hennes gjorde detsamma?

Vad skiljer Lundells texter och meningar från elevens?

Och slutligen undrar jag hur man ska lära sig reglerna om man inte får leka med dem, undersöka dem och laborera med dem? Lenas uppsatser ser jag som en utmärkt utgångspunkt för att lära sig om reglerna!

På högskolan när vi studenter har skrivit tjusig texter om forskningsliknande situationer har vi självklart fått instruktioner om hur upplägget ska se ut, vilka talspråkliga ord som vi ska byta ut mot mer skriftspråkliga och vilka ord som helst ska undvikas. Råd har getts om att se hur språket ser ut och försöka härma det. Samtidigt har det varnats om att som student får man inte leka med upplägg/språk/referenser lika mycket som en forskare (liknar det som Lena fick höra). Det är svårt att ge tydliga ramar för hur språket ska se ut och det har självklart tummats på dessa generella regler. Ibland funkar det och ibland inte och jag ser att lärarna visst har godkänt en del kreativa lösningar. Tyvärr har vi inte haft tid att diskutera och undersöka vad det var som gjorde att min användning av ”jag”  (lite förbjudet) lät bättre än min klasskamrats. Mest förvirrande blir det självklart för den student som fått många rödmarkeringar i sin text och får höra att jag använt samma ord men blivit godkänd. Det beror på hur man använder dem!

Read Full Post »

Jag sniffar på själen

Skolan är igång och de tidigare byggda vägarna, stigarna och broarna i hjärnan bestigs och ses från nya vinklar. Jag läser med lust Besjälat lärande – Skisser till en fördjupad pedagogik av Bo Dahlin, Rutger Ingelman och Christina Dahlin (2002).

Allt detta handlar om en inte oväsentlig aspekt av vad det innebär att vara pedagog: den som av rädsla underlåtit att utforska vissa delar av sin egen själ vill också gärna hindra andra från att göra det. (s. 9)

Människans medvetande är den plats eller den ”rymd” i vilken världen framträder, träder fram, uppenbarar sig. […] Pedagogen måste ta ansvar för sin egen själ och för den värld som framträder i denna själv, annars kan hon inte hjälpa barnens själar att växa. (s. 21)

Jag förundras återigen över ansvaret som läraren har över alla dessa elever.

Jag oroas över vilken stor människa som boken kräver i varje pedagog.

Jag lugnas över att jag går en kurs där jag får växa och känna trygghet i att jag är på väg att bli en pedagog jag kan stå för och är stolt över.

Jag är ledsen och oroad över alla lärarstudenter som inte får (eller tar) det jag får (eller tar) nu.

Jag tänker på den spännande boken Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad av Margareta Normell. Metabolism har skrivit om boken angående skam och för mig var också delen om skam det som jag minns bäst. Ett bra tillägg till denna bok för mig var Det var inte mitt fel  – Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein som jag blev tipsad av hos metabolism (länk). Hon hjälper mig att separera skuld och skam och menar liksom Normell att skammen är destruktiv. Skulden är däremot något positivt enligt Heberlein.

Alltså: skuldkänslor indikerar att man tar sig själv på allvar, liksom att man har vissa förväntningar på sig själv – att man har en moralisk identitet. […] Känslor av skuld är också ett bevis på ansvarighet. (s.81)

Förutom att Heberlein rett ut många begrepp för mig har hon puffat mig i rätt väg bort från den mycket negativa offerrollen som jag märkt att jag ibland slänger mig ner i. Det är som en djup bekväm hängmatta i mörkret där jag har oändlig tid att tycka synd om mig själv och älta problemen som jag ”hamnat i”. Tyvärr finns där ingen plats för konstruktiva lösningar. I detta inlägg (länk) skriver jag om den obehagliga upptäckten.

Jag jobbar vidare på att slipa bort de negativa sidorna av mig själv jag vill ha bort och nånstans på vägen kanske jag hittar min själ. Eller? Jag har ingen aning men ler förtjust över att få läsa och diskutera själen.

Jag läser vidare om hur skolan bör hjälpa barnen att hitta sig själva och sin uppgift och plats i världen och livet. Jag suger åt mig varje ord och känner starkt hur denna bok är helt rätt för mig. Nya broar uppstår i huvudet och hela jag gläds åt att just dessa växer fram! Jag är så glad att jag inte tänkte taktiskt och läste något som ser bra ut utan valde en kurs jag vill läsa. Det är ju då jag har bäst möjligheter att bli den jag vill och passar bäst som och bäst möjligheter att hamna på den plats där jag kan göra mest nytta.

Read Full Post »