Lärande är möten

På bloggarna i högerkanten här har det förts diskussioner om relationspedagogik. För mig börjar det i en medvetenhet om att det mesta lärandet på något sätt sker tillsammans med andra människor, speciellt i skolan. Därför blir relationerna mellan de människorna viktiga. När det är ett utmanande,  j0bbigt och omvälvande  lärande är det än mer viktigt med de där relationerna.

Alla är vi lärande. Elever, studenter och lärare, barn, föräldrar, partner, vänner, chefer och arbetskamrater. Jag ser mer och mer hur viktigt det är för mig som blivande lärare att få uppleva lärande på det sätt som jag vill göra med mina elever. Lärande i grupp, i en trygg gemenskap med lärare jag känner.

En vän till mig blev färdig med sin lärarutbildning nyss i Stockholm och hon berättar att hon inte hade någon klass. Varje kurs var med en ny grupp. Det är hårresande! Jag blir så ledsen bara av tanken på att inte få möjlighet att lära känna ens studiekamrater. Hur mycket lär vi oss tillsammans då?

För några veckor sedan var min lärare ute och observerade mig ute på praktik. Jag har tidigare under min utbildning haft besök av två mentorer på min praktik (egentligen vill man att lärarstudenter på Malmö Högskola ska ha samma mentor under hela utbildningen) som observerat mig och gett mig feedback. Jag har dessutom haft tre klasslärare och förskollärare som handledare som gett mig feedback på min undervisning. Alla som hittills har gett mig respons i klassrummet har känt mig ganska dåligt och har även varit där för att bedöma mig. Nu har jag äntligen varit med om att få respons av en lärare som känner mig väl, som jag också känner väl och som inte är där för att bedöma mig. Aldrig ska jag glömma denna respons.

Det var alldeles idealt. Jag förstår hennes pauseringar, referenser, metaforer, blickar och kroppsspråk och hon förstår detsamma hos mig. Jag kände mig trygg. Hon betonade allt det goda och stakade ut en väg där jag ska pröva vidare.

Det skedde med värme, inte för att bedöma utan för att hjälpa. Det var ett möte mellan två människor. Det kändes ”på riktigt”, nära, äkta och ärligt. Så vill jag göra! Så vill jag vara som lärare och lärande!

Read Full Post »

Nytt i läroplanen

Jag tror jag har drabbats av akut bloggabstinens efter att knappt hunnit blogga alls under denna kurs. Så, mer om den nya läroplanen. Jag söker efter det nya i den nya läroplanen och hittar en del godbitar samt återupptäcker de gamla riktigt bra formuleringar som sparats. Här är två nya meningar:

Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. […]

Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja till att pröva egna idéeroch lösa problem.

Man lägger alltså större vikt vid elevernas kreativitet och nyfikenhet, det passar mig utmärkt! Jag ser ett större fokus på prövande, utforskande, problemlösande och upptäckande. Jag ser en skola där eleverna erövrar världen snarare än får den serverad.

Jag hittar också ett tillägg som gör mig mycket glad. I Lpo94 såg det ut såhär:

Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuellläggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.

I Lgr11 ser det ut såhär:

Ingen ska iskolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling.

Tillägget handlar alltså om könsöverskridande identitet eller uttryck samt ålder. Det glädjer mig att detta nu finns med eftersom det absolut är något som man kan se i samhället och som verkligen måste motverkas.

Read Full Post »

Hitta sig själv i skolan

Det är spännande att vi har en ny läroplan. Det har fått mig att se på läroplanen som något föränderligt och politiskt. Kanske har mina lärare alltför mycket presenterat Lpo94 som att sant dokument som man måste älska. Ibland har någon revolutionär typ menat att läroplan och kursplaner bara är politik och att vi måste ”tänka själva”. Men just de där typerna har inte varit så hemskt duktiga på att låta oss studenter tänka själva utan har mest skanderat ut sin egen tolkning som en ännu mer sann sanning än läroplanen. Det har lämnat mig förvirrad och fått mig att omedvetet välja hyllandet av läroplanen.

Jag ser på Lgr11 på ett helt annat sätt än den gamla läroplanen, med både kritiska och välvilliga ögon. Antagligen har min skepsism mot Jan Björklund och den nuvarande regeringens politik hjälpt mig att se mer nyanserat på den nya läroplanen än den gamla. Antagligen har jag genom att arbeta kontinuerligt med läroplanen genom min utbildning fått mig att långsamt förändra mitt synsätt på den. Antagligen har jag, utan att riktigt förstå det, lärt mig otroligt mycket av Anne-Marie Körling som ständigt skriver om läroplanen i sin utmärkta blogg. Tack!

Nu har jag upptäckt en mening i Lgr11 som finns kvar från den gamla läroplanen som jag aldrig riktigt tänkt på utan bara sett som ännu en orimlig dröm.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. (Lgr11 och Lpo94)

Oh vad jag tycker om att läsa detta. Samhället tjänar på att medborgarna känner sig själva, förstå att ta hand om och utveckla sina förmågor. Samhället tjänar på att ha lyckliga medborgare som har hittat en plats, roll eller position där de både gynnar samhället och sig själva.

I helt andra sammanhang, där personlig utveckling på olika sätt står i centrum, har jag mött just detta synsätt. För att finna din fulla potential behöver du vara egoistisk på ett sätt, du ska söka efter vem du är och ta hand om dig själv, och först då kan du hjälpa andra människor så mycket som du kan och i förlängningen också samhället.

Så kommer då frågan, hur finner man sin unika egenart? Och hur kan skolan ”låta varje enskild elev” göra det? För mig personligen upplever jag att jag närmar mig någon slags självbild och självkänsla genom att göra saker jag tycker om. De där jag kan förena känsla och intellekt och där jag är intresserad av att lära mig. Tankarna far till den franska experimentskolan jag hörde om på radion i våras. Där fick eleverna plugga vad de ville. Läs inlägget här. Jag vet inte hur jag kan hjälpa mina elever att hitta sin unika egenart men jag tycker det är viktigt och därför blir jag glad att står nämnt i läroplanen. Så kan jag med den i ryggen söka efter hur man gör.

Read Full Post »

Att lära sig att bli lärare tillsammans

Jag och dramaklassen fortsätter att försiktigt pröva våra vingar hos barn och ungdomar på skolorna och vi fortsätter att arbeta i grupp. Fördelarna med att ha praktik i grupp framstår mer och mer tydliga för mig.

• Vi stöttar varandra och kan vara det stöd som inte alla handledare är.
• Planeringen av projektet sker tillsammans vilket tvingar mig att vrida och vända på mina idéer för att de andra ska förstå vad jag menar.
• Vi har haft mycket mer tid att bygga upp relationer med varandra än jag haft med mina handledare.
• Jag vågar pröva mer och får hjälp att vara snällare mot mig själv i min kritik.
• Vi har läst samma böcker och kan därför hjälpas åt att analysera praktiken utifrån dem.
• Jag tränas i att samarbeta på det som sätt som jag hoppas få göra i ett välfungerande arbetslag.

Jag tänker tillbaka på första praktiken på högskolan och hur svårt det var att få grepp om allt. Vad var min uppgift egentligen? Hur gör jag om jag inte tycker att min handledares respons på min undervisning hjälper mig? Hur ska jag hantera olika erfarenheter i klassrummet? Vad ska jag fokusera på under min praktik?

Nu när jag haft praktik i två omgångar, först tillsammans med tre klasskamrater och sedan men en, känner jag att jag äntligen känner mig redo och framför allt sugen på att ha praktik själv. När jag pratar med mina gamla klasskamrater som inte läst drama är de redan oroliga för sin praktik. Jag blir ledsen över det. Jag är också lite orolig över min slutpraktik. Inte för att jag är orolig över att vara själv i klassrummet utan för att jag inte har någon makt att påverka vart jag hamnar. Jag drömmer om ett ställe där jag trivs med de andra lärarna, inspireras av dem och får givande hjälp av dem. Ett ställe där min kunskap har ett värde. Kanske blir det så, kanske inte. Hur det än blir kommer jag alltid ha med mig den praktik jag just hade. Det känns bra.

I alla dramakurser har vi på något sätt arbetat med ledarskap och jag ser mer och mer hur svårt det är att försöka utveckla sitt ledarskap i ensamhet. Alltför lätt upplever jag att det för mig utmynnar i självförakt och hopplöshet. När vi däremot gör det i grupp och kan spegla oss i varandra blir min dom över mig själv inte lika hård. Det blir lättare att se nyanser och att lära av varandra. En av mina lärare har skrivit en spännande magisteruppsats om just detta (läs här). Jag rekommenderar den starkt!

Read Full Post »

Estetiska läroprocesser del 3

Lärarförbundets tidning Fotnoten om drama-,teater-, musik- och danspedagogik fortsätter sin följetong om estetiska lärprocesser med Ambjörn Hugart, lektor i musikpedagogik på Kungliga musikhögskolan i Stockholm (läs här).

Egentligen, menar Ambjörn Hugardt, är estetiska lärprocesser jätteflummigt och att försöka förklara det är som att försöka förklara kreativitet. […]

Att använda estetiska ämnen för att ”bli bättre i matematik” går absolut, menar han, bara man vet varför man använder det och inte tror att man kan lära sig matte snabbare.

Och att en estetisk lärprocess inte heller kan snabbas på; ibland går den fort, men lärande generellt tar tid om det ska sjunka in. Man måste också veta att ett ämne inte kan vara hjälpämne åt ett annat, båda måste få lika utrymme och tas på lika stort allvar. Gör de det kan man gifta ihop kunskaper i olika former, estetiska ämnen och icke-estetiska. Fast Ambjörn Hugardt menar att alla ämnen är estetiska och att en estetisk lärprocess inte enbart måste ske i ett estetiskt ämne, utan att det kan förekomma i alla ämnen. Eller snarare ser han ordet ”ämnen” som problemet. […]

– Jag tror att om vi går till botten med vad estetiska lärprocesser är, om vi rensar bort alla ord och förklaringar, då kommer vi till det som är mänskligt. Kom ihåg att ”play” betyder både spela och leka på många språk.

Ju mer jag läser om hur man kan tolka begreppet estetiska lärprocesser ju mer komplex bild får jag av det. Två parallella processer sker i min förståelse av det: den ena handlar om att förståelsen stoppar ner fler och fler delar, bilder, områden, aspekter och perspektiv och närmar sig begreppet genom att bredda och förlänga förklaringen medan den andra processen handlar om att misslyckas med att få ihop de vitt skilda kopplingarna och hänfalla till en trött förvirring.

Jag tycker om att Hugardt jämför estetiska lärprocesser med kreativitet, ett begrepp som jag ständigt arbetar med att försöka förstå men på något sätt accepterat att jag kanske aldrig kommer hitta en fullständig förklaring till. Jag lockas av Hugardts tankar om stark och svag estetik men börjar genast tvivla. Vem bestämmer vad som är vad?

Ambjörn Hugardt och många andra har skrivit och talat om svag respektive stark estetik. Svag estetik är estetik som redan finns och som kan sägas vara ”utsmyckande”. Stark estetik kan vara att man skapar något själv, eller estetik som ifrågasätter rådande normer eller förväntningar, kanske till och med är olagligt.

Kanske bara människan som själv skapar kan säga om det är stark eller svag estetik? Samtidigt behöver jag som lärare undersöka och försöka förstå vilka förutsättningar som gynnar respektive missgynnar stark eller svag estetik och vilken det är jag vill gynna i ett specifikt lärotillfälle.

Read Full Post »

Första låten!

Jag är så glad och vill så gärna dela med mig av min upplevelse! Jag och min projektpartner har tillsammans skrivit vår Första barnlåt och sjungit den med vår praktikklass. Låten handlar om vårt förra projekt då vi lekte oss igenom ett dramatiskt skeppsäventyr. Det var en succé!

Eleverna går i första klass och är förbi den mysiga smekmånaden. Det är mycket bråk och grupperingar. De börjar visa fler sidor av sig själva än bara de trevliga. De försöker finna roller och samspelsmodeller med varandra och det är inte lätt. Lärarna tycker det är jobbigt och vet inte hur de ska vända stämningen i klassen. Grupprocesser är svårt och alla faser är inte så trevliga.

Jag tror på att ge barnen gemensamma upplevelser att arbeta med. Positiva saker man gör tillsammans skapar en vi-känsla och ger material att arbeta med i undervisningen. Så varför inte göra en sång om det? Jag vill påminna mig om detta och förhoppningsvis göra det många gånger igen! Det som gjorde låten så bra var:

• att den handlade om något som alla i gruppen var förtrogna med
• att melodin var enkel och i ett tonläge som barnen kan sjunga i
• att vi mellan verserna dramatiserade med ljud, (exempelvis jamade som katter och grät) det kunde alla vara med på utan att kunna texten
• att vi gillade vår låt
• att den rimmade men med enkla rim

Det är inte så himla svårt att göra en låt, vilken grej att upptäcka!

Read Full Post »