Att lära sig att bli lärare tillsammans

Jag och dramaklassen fortsätter att försiktigt pröva våra vingar hos barn och ungdomar på skolorna och vi fortsätter att arbeta i grupp. Fördelarna med att ha praktik i grupp framstår mer och mer tydliga för mig.

• Vi stöttar varandra och kan vara det stöd som inte alla handledare är.
• Planeringen av projektet sker tillsammans vilket tvingar mig att vrida och vända på mina idéer för att de andra ska förstå vad jag menar.
• Vi har haft mycket mer tid att bygga upp relationer med varandra än jag haft med mina handledare.
• Jag vågar pröva mer och får hjälp att vara snällare mot mig själv i min kritik.
• Vi har läst samma böcker och kan därför hjälpas åt att analysera praktiken utifrån dem.
• Jag tränas i att samarbeta på det som sätt som jag hoppas få göra i ett välfungerande arbetslag.

Jag tänker tillbaka på första praktiken på högskolan och hur svårt det var att få grepp om allt. Vad var min uppgift egentligen? Hur gör jag om jag inte tycker att min handledares respons på min undervisning hjälper mig? Hur ska jag hantera olika erfarenheter i klassrummet? Vad ska jag fokusera på under min praktik?

Nu när jag haft praktik i två omgångar, först tillsammans med tre klasskamrater och sedan men en, känner jag att jag äntligen känner mig redo och framför allt sugen på att ha praktik själv. När jag pratar med mina gamla klasskamrater som inte läst drama är de redan oroliga för sin praktik. Jag blir ledsen över det. Jag är också lite orolig över min slutpraktik. Inte för att jag är orolig över att vara själv i klassrummet utan för att jag inte har någon makt att påverka vart jag hamnar. Jag drömmer om ett ställe där jag trivs med de andra lärarna, inspireras av dem och får givande hjälp av dem. Ett ställe där min kunskap har ett värde. Kanske blir det så, kanske inte. Hur det än blir kommer jag alltid ha med mig den praktik jag just hade. Det känns bra.

I alla dramakurser har vi på något sätt arbetat med ledarskap och jag ser mer och mer hur svårt det är att försöka utveckla sitt ledarskap i ensamhet. Alltför lätt upplever jag att det för mig utmynnar i självförakt och hopplöshet. När vi däremot gör det i grupp och kan spegla oss i varandra blir min dom över mig själv inte lika hård. Det blir lättare att se nyanser och att lära av varandra. En av mina lärare har skrivit en spännande magisteruppsats om just detta (läs här). Jag rekommenderar den starkt!