Kanske jag håller på att bli galen eller så är det bara att jag lär mig väldigt mycket väldigt snabbt? Jag arbetar just nu på med en enmansföreställning. Det är första gången jag arbetar med en regelrätt teaterföreställning förutom julspelet i lågstadiet. Det är otroligt spännande, ansträngande, svårt och roligt. Prestationsångesten går upp till kamp men jag slår tillbaka hårt. Jag ska minsann både sjunga dansa, skådespela, fixa rekvisita, ljus och musik. Jag ska resa i tiden. Jag ska vara två olika personer. Och den ena blir både gammal och ung. Sådetså. Ta den du din lilla fega prestationsångestjävel.
Det går inte riktigt att ta paus från arbetet med föreställningen. Konstant hör jag replikerna, sångerna och ser scenerna framför mig. Jag funderar, nästan utan att vara medveten om det, på hur scenen ska byggas, ljuset sättas och hur rollerna ska spelas. Som tur är har vi rätt så lite tid att sätta upp det hela vilket gör att prestationsångesten har det svårt. Jag hinner helt enkelt inte lyssna på henne! Och så har jag världens bästa ursäkt om det blir hemskt dåligt: jag har ju aldrig hållit på med teater! Ångesten försöker med: men du borde väl vara bra på allt, från början! Men det går ju inte, svarar jag. Och så var det med det. Nästa vecka blir det nya strider.
Jag fascineras över vilken fantastiskt mångsidig konstart teatern är. Det finns så många olika delar som alla kommunicerar något och hur ska man få dem alla att samspela så att teatern säger det jag vill? Oj, vilken utmaning!
fantastiskt. du är inne i skaparbubblan. njut av kaos, förvirring, det fina och det fula. teater är verkligen en stor utmaning – varje gång! när spelar du upp?
om lite mer än en vecka händer det!