Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Bildisera

Många ord snurrar i mitt huvud. Jag läser tjocka böcker med teorier om språk, estetik och tänkande. Sökande går efter något…något jag inte riktigt vet vad det är. En teori att utgå ifrån. Hm, vad räknas som en teori? Jag tycker mig skönja en tendens att i de äldre böcker jag läser tar sig författaren mer friheter. Empirin får ge Stora teorier. I nyss skrivna avhandlingar tycks forskarna mer försiktiga. Kanske är de mer vetenskapliga? Jag fastnar i alla fall i de Stora namnen och förvirrar mig genom ändlösa rader av böcker. Det här kanske…? Eller vad menar han egentligen? Nej, varför läser jag detta? Men detta var ju väldigt spännande!

Jag läser om fantasi. Och vilket fantastiskt ord det är! NE skriver:

fantasi´ (ytterst av grek. phantasi´a ‘synligblivning’, ‘anblick’, ‘drömbild’, ‘föreställning’, av phanta´zō ‘göra uppenbar’, ‘visa sig’, ‘inbilla sig’, till phai´nō ‘göra synbar’), inbillningsförmåga.

Synligblivning, det är ett annat härligt ord. Det lyfter fram vikten av fantasin som en betydande del av medvetandet tänker jag. Det blir synligt, jag gör det synligt. Engelskans ”imagination” klingar extra fint då det kommer från ”image”, som ”bildisera” på svenska. Jag tror att det är viktigt att bildisera.

Annonser

Read Full Post »

Vet-en-skap

Jag börjar irritera mig på ordet vetenskap och alla dess böjningar. Vet-enskap. Vet-en-skap.

Som att det bara finns EN sak att veta.

En sanning.

Eller som att det bara är en som VET.

KAN man vara mer självgod?

Du låter som en liten viktigpetter som TROR att du vet allt!

Men det ska jag tala om för dig! Du tror precis lika mycket som alla andra! Du är bara lite tydligare med att berätta hur du har gjort och tänkt, men du ska inte tro att du VET för det!

DET FINNS INGEN SANNING! HÖR DU DET!

ps. Det är uppsatsskrivandet som gör mig tokig. Förlåt vetenskapen.

Read Full Post »

Ojojoj nu har jag kommit till den nivå i det akademiska skrivandet att det är dags att börja söka i databaser efter artiklar och internationell forskning. Vilken fantastisk värld som öppnar sig! En värld som känns alldeles för stor för min lilla uppsats.

Det börjar med några enkla sökord som för mig längre och och längre bort från ämnet. Det finns så otroligt mycket spännande att läsa! …som jag inte borde läsa nu. Istället borde jag lista ut hur jag ska få fram precis det jag behöver för min uppsats. Men då kommer frågorna. Vad är det egentligen jag skriver om? Är inte den här frågeställningen lite otydlig? Men har inte detta lite med det jag skriver om? Lite grann? Kanske? Det brukar sluta i total förvirring tills jag ger upp sökandet. Då får tankarna vila och lite senare har jag en ny idé. Det här är väl ändå det jag skriver om! Eller?

Jag försöker tänka att det hela tiden går uppåt, även när det går neråt.

Jag läser och läser, skriver och raderar, flyttar och ångrar och suckar. Plötsligt ser jag ett nytt samband! Det där jag läste om det där skulle ju passa perfekt här! Att jag inte tänkte på det innan. Det är som att det går otroligt snabbt uppe i huvudet, att hjärnan inte kan sluta att koppla och koppla och koppla så att jag till slut sitter med tjugo flikar igång och fem böcker uppslagna omkring mig. Samtidigt går det så långsamt så långsamt. Jag vandrar och söker, hittar tusen saker men hjärnan hänger inte med, får inte ihop det och klarar inte av att bedöma det funna men förstår inte ens sin egen tröghet utan fortsätter bara sitt ivriga virrande istället för att ta sig en ordentlig funderare.

Det är smärtsamt att skriva en c-uppsats, med alla dessa krav och ramar fast där jag samtidigt ska vara kreativ, för annars säger uppsatsen inget! Jag velar mellan att tycka att det är spännande och utmanande och dödligt tråkigt och onödigt.

Read Full Post »

Mellan teaterprojekt, lektionsplanering, läsning av böcker om läsinlärning, drama och vetenskapligt skrivande, organisering av mitt material från min undervisning och resten av mitt liv har jag läst den lilla godbiten Skola i normer. Konstigt nog har jag känt att det är väldigt avkopplande att läsa denna kloka bok trots att det är kurslitteratur. Den är lättläst, intressant och kontroversiell!

Jag läser om hur läraren bland annat beskrivs som en representant för ett obligatorium, som en förlängning av staten, samt en representant för föräldrarna (Didi Khayatt 1992).

Dessa två aspekter gör att många upplever att läraren ska representera normen, en allmänt accepterad föreställning om vad en neutral lärare och människa ska vara. Konsekvensen, skriver Khayatt utifrån sitt kanadensiska perspektiv, är att lärare antas vara bland annat heterosexuella. (s. 63)

Författarna fortsätter att beskriva och analysera hur skolan fungerar som en ytterst normerande verksamhet. Läraren får under sin utbildning och i Skolverkets dokument läsa om hur man ska arbeta med värdegrundsarbete. Där ska läraren vara upplyst, tolerant och arbeta för att motverka de traditionella könsrollerna. Subjektet är läraren som ska vara neutrala och visa vägen för och föra över värderingar åt det stackars objektet eleven. Författarna önskar en medvetenhet om att lärarna i sig utgör en stor bredd av människor som inte kan betraktas som neutrala. De menar också att  normbrott sker i hela samhället, både bland lärare och elever. På detta sätt avslutas boken:

Målet för dekonstruktioner och ifrågasättandet av dominerande normer är inte att skapa en ny värdegrund som alla kan vara överens om. Som vi skrev i inledningen innebär iscensättningar och materialisering av normer alltid att något eller några kommer att bli uteslutna, betraktade som onormala eller marginaliserade. Därför är det också omöjligt att uppnå fullständig enighet om en viss uppsättning av normer så som giltiga och värdefulla för alla. Tvärtom, menar vi, att det är viktigt att aldrig ge upp den normkritiska blicken, och att hålla normstriderna vid liv och göra dem legitima, inte minst i skolan.

Författarna motsätter sig därför de genusprogram där flickorna ska lära sig att ta mer plats och killarna att prata om känslor. De menar att upplägget förstärker den gängse normen genom att säga att ”ni som flickor/pojkar är (ska vara) dåliga på detta” och ger dem samtidigt en ny norm att försöka passa in i: ”alla flickor ska ta mer plats och alla pojkar måste prata mer om känslor”. De ställer många nyttiga frågor att ta med sig:

Vem manas att handla?

Vem görs till subjekt i de här normupprepningarna?

Är det den heterosexuelle som ska fås att ”tolerera” den homosexuelle – och vad ligger det för makt i en sådan ambition?

Vad gör man själv till norm i sitt sätt att arbeta och vara?

Jag tackar för den intressanta förvirring boken har försatt mig i. Fortfarande vet jag inte hur jag ska arbeta praktiskt med normer men jag känner att det är något som växer någonstans i kroppen och som just fick utmärkt växtnäring. Flera stora droppar.

Read Full Post »

Efter ett slitigt teaterprojekt med 11 glada amatörer med 11 stenhårda viljor är det dags för c-uppsats. Kontrasterna är dramatiska; innan levde jag i skolan och vår lilla bubbla, träffade knappt några andra människor än mina klasskamrater och funderade över hur jag kunde vara en (nöjd) del av arbetet, nu är jag ensam och läser böcker, undervisar själv i en sprallig klass och försöker komma tillbaka till att vara lärare.

Ja, tack och lov gör jag inte en litteraturstudie. En annan gång är det nog intressant men just nu känns det som att det inte finns något tråkigare och torrare. Det som lockar nu är det praktiska, det där svåra som är så komplext och svårfångat i text. Just därför passar det utmärkt för att skriva en uppsats om, tänker jag nu. Jag undrar just vad den kommer handla om, den där uppsatsen. Visst har jag tankar om vad mitt lilla projekt handlar om, vad som är syftet osv. Men mina erfarenheter säger mig att materialet ofta rymmer saker som är mycket mer spännande än den första frågeställningen. Det ska bli spännande att gräva ner mig i en grop och försöka se något. Tills dess är jag halvblind, vinglar trevande fram genom projektet och snubblar på min lektionsplanering.

Om du trampar fel blir du blöt om fötterna.

Frågorna som snurrar i huvudet rör mer praktiska frågor. Hur organiserar jag lektionen så att alla säger, gör och samspelar? Hur lyfter jag fram de elever med mer utvecklade resonemang och låter dem utmanas på ett sätt som även lär de andra något? Hur får jag med mig både killen som har noll energi och killen som har dubbel energi? Hur får jag de mogna flickorna att stå ut med det barnsliga som de yngre själarna älskar? Och vad har jag gett mig in när jag sen ska analysera min famlande undervisning?

Och vad skulle jag gjort utan klassens fantastiskt positiva lärare som varje dag påminner mig att hon också lär sig av mig? (Ha! Av mig!) Detta är ett lärande där jag utmanas otroligt mycket och är sårbar. Jag skulle antagligen ha mått mycket sämre utan henne.  Hon ger mig hur mycket tid jag vill med eleverna, fixar lämpliga salar, flyttar på raster, halvklasser och det bästa av allt: hon har en otrolig förmåga att ge mig konstruktiv kritik på ett sätt så att jag känner mig stärkt samtidigt som jag får tips på hur jag kan förbättra undervisningen! Och alltid detta lugna leende. Tack!

Read Full Post »