Gnagande röster

Rösten. Den avslöjar det du inte säger med orden liksom kroppen läcker ut viskningar om tankarna.

Framför allt till små barn blir kommunikationen mycket mer effektiv om du använder stora gester både i kropp och röst och lägger in känslor och själ i det du säger. På så sätt kan du prata med barn som inte förstår det språk du talar: tonläget och kroppsspråket berättar (till viss del) vad det handlar om.

Att träna på det icke-verbala

Jag försöker hitta mitt ledarskap på förskolan jag jobbar på och märker hur det är process som involverar hela kroppen men i synnerhet rösten. Allt måste hitta sin plats och sin stil, passas ihop med det andra och slutligen finna trygghet i att rösten, kroppen och tankarna funnit ett grundläge. Det är svårt.

Både nu, på mina praktikplatser och då jag varit springvikarie på olika skolor och förskolor har jag stött på ett fåtal lärare vars röster gnagt i mig. Inte för att de haft pipiga eller gnälliga röster utan för att det kändes falskt. Det var som att rösten inte hängde ihop med hela människan. Som att rösten var en pålagd Yrkesröst. Ofta har de låtit alltför käcka eller gullande. Inte för att man inte kan vara det. Men det måste stämma med personen i fråga. Det går bara att låtsas till en viss grad även fast man visserligen måste trycka undan många känslor när man arbetar. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, det där som gnager. Men jag vet att barnen märker mitt sökande och att jag inte kan köpa någon Yrkesröst och tro att det kan fungera i längden. Den måste jag skapa själv. Det gör mig trött. Det är ansträngande att skapa.

Read Full Post »

Nytt och åter nytt

Måndagarna är tunga. Då kommer nya barn tillbaka från ledigheten och då kommer pedagoger som varit på semestern tillbaka. Flera av de lärare jag lärt känna veckan tidigare har gått på semester. Jag letar i huvudet efter namnen på de barn jag träffat tidigare. Och vad var det nu jag skulle komma ihåg? Trött trött trött är jag. På min halvtimmesrast somnar jag genast i soffan. Och jag önskar en kort stund att allt skulle stanna ett tag och inte förändras hela hela tiden.

Samtidigt är jag så glad över att allt förändras. Det är utmanande att få träffa så många olika barn. Inspirerande att möta alla dessa lärare med sina olika personligheter, ledarskapsstilar och relationer till barnen. Spännande att prata med föräldrarna, vänner och släkt som lämnar och hämtar barnen. Jag är tacksam och märker hur informationen tyst samlas i hjärnan. Den suger åt sig så mycket den kan med en frenesi som berättar för mig att det är helt rätt att vara här nu. Tack!

Read Full Post »

Sommaren och boktraditionerna

Jag har alltid läst mycket böcker under sommaren. Som barn var sommarlovet oändligt långt och egensinnig, tjurig och ensam som jag var fanns det många tråkiga dagar att fylla.

 

Det började med Bamse, så kom Mumin och sen kom böckerna. Peter Pohl med sina alltid lika hemska slut. Äventyrsböcker, tvillingböckerna och diverse ungdomsböcker. Någon gång under tidig tonår började jag läsa klassiker på sommaren. Inte annars. Bara på sommaren.

Jag strövade många timmar omkring på biblioteket och läste på bokryggarna. När jag såg någon av de där namnen jag hade hört någonstans läste jag på baksidan och blev alltid lika förvånad. Jag trodde att alla klassiker var tråkiga och att de skrev om torra vuxensaker (vad det nu är?). Men så var det ju inte och jag lånade en lång rad som fyllde hela ryggsäcken och jag åkte lycklig hem med min skattkista. Jag tyckte inte om alla av de där böckerna men jag gav dem en chans. Vissa har jag läst senare. Några var en fröjd att läsa. Andra kämpade jag mig igenom. Brott och straff var jobbig men fascinerande med sin galenskap. Jag minns att jag liksom blev lite galen jag också. Det var rätt spännande och alla de där böckerna gav mig hopp om ett annat liv. Hopp om att jag som vuxen skulle kunna forma mitt liv som jag ville ha det. (Det hoppet tackar jag verkligen för i efterhand. För så blev det ju också till stor del!)

Sen dess har jag fortsatt med traditionen att läsa klassiker på sommaren, dock i mindre utsträckning än förr. Då kunde jag läsa femton klassiker på en sommar men nu kanske det blir en eller två. Det finns så mycket annat att läsa och väldigt lite skönlitteratur blir läst under terminerna. Under min utbildningstid har den där sommarläsningen fått en ännu större betydelse.

Nu förtiden har jag en ny tradition. Jag läser minst en bok av Joyce Carol Oates. Hon är en stor favorit. Jag förundras över hennes sätt att få mig att bli vän med alla möjliga människor jag aldrig skulle valt att umgås med annars. Oftast är böckerna mörka men lämnar mig hoppfull och inspirerad. Igår tog jag avsked av två goda vänner i en av hennes böcker. De följer med mig och jag undrar hur det gick för dem sen. Lycka till önskar jag dem. Fast jag tror inte att det gick särskilt bra. För de var inte som andra romanfigurer som är lite tillfixade och lyckade så att inte läsarna ska bli oroliga och ledsna. Nej dessa människor är sådär hopplöst ihopsnörda med sin historia och livet rör sig fram och tillbaka och är kul, jobbigt, mediokert, dramatiskt, odramatiskt och de är halvnöjda med det hela. Det känns skönt och ger mig hopp. Böcker har alltid gett mig hopp.

Read Full Post »

På förskolans och livets karta

I och med mitt jobb på en förskola passar jag på att läsa om Lpfö98 och gläds åt synen på barnet som själva basen för allt lärande på förskolan. Jag blir alldeles varm inombords av kunskapssynen som är vid och inte begränsas till faktainlärning. Lära och skapa står nära varandra och håller varandra i handen.

Förskolan ska ge barnen stöd i att utveckla en positiv uppfattning om sig själva som lärande och skapande individer.

Detta vill jag se mer av i skolan. Barnets eller elevens uppfattning om sig själv har stor betydelse för dess lärande. Och skapande. I Lpfö98 ser jag levande, nyfikna och aktiva barn som möts av en omslutande, tillåtande och utmanande verksamhet.

Arbetslaget ska ta vara på barns vetgirighet, vilja och lust att lära samt stärka barns tillit till den egna förmågan.

Hela dagarna ser jag barnens vetgirighet och känner mig hedrad och upplyft av att få möta dem i sitt sökande efter förklaringarna, livet och sig själva. Jag ser i Lpfö98 kunskapscentret skolan som erbjuder men sällan tvingar. Utmanar. Lockar. Ger möjligheter.

Förskolan ska sträva efter att varje barn tillägnar sig och nyanserar innebörden i begrepp, ser samband och upptäcker nya sätt att förstå sin omvärld.

Meningen ovan skulle lika gärna kunna handla om min lärarutbildning. Eller kanske all utbildning? Det är vackert och stort. Det visar på förskolans stora vikt och ansvar. Det gör mig glad.

Read Full Post »

Relationer relationer relationer

Under några veckor vikarierar jag på en förskola och minns året då jag var springvikarie och sammanlagt hann arbeta på 17 förskolor och oftast då på de flesta av varje förskolas avdelningar. Nu är jag bara på en förskola och fick mitt schema för flera veckor sedan. Jag förundras över att jag ändå överrumplas av samma känsla som då när jag var överallt: hur allt på förskolan bygger på relationer. Första dagarna går till att forma en grundläggande relation med först barnen, mellan varven med kollegorna och slutligen med föräldrarna. Jag blir tvungen att låta prestationsprinsessan i mig sura ett tag; det är bara att acceptera att jag inte kan göra så mycket nytta innan jag känner barnen.

I detta relationsbyggande och trevande kommunicerande ser jag mig själv och undrar lite försiktigt vem jag är….

Första tiden handlar som vikarie även mycket om att försöka förstå normerna på förskolan. Var går gränserna och varför? Hur ska jag göra för att passa ihop normerna och förhållningssätten med mitt ledarskap och mina pedagogiska tankar?

Som vikarie har jag känselspröten långt utsträckta. De reagerar starkt och snabbt och känner av stämningar och känslor hos andra människor mer än jag annars tillåter dem att göra. Jag är därför evigt tacksam för de erfarna och trygga pedagoger som sänder ut lugn och tillit. Minnen kommer upp från min barndom då jag kände av släktbråken men inte förstod vad det var. På den tiden kunde jag inte reglera mina känselspröt och förstod inte riktigt skillnaden mellan mina känslor och andras. Den tanken får mig att försöka slappna av och vara en trygg vuxen för barnen istället för att oroligt undra över om jag gör rätt.

Read Full Post »