Och vart är du på väg?

Det är en fröjd att vara tillbaka i folkhögskolevärlden. Förra gången jag gick på folkhögskola var jag betydligt yngre och jag märker stor skillnad på hur jag hanterar detta liv nu jämfört med då. Jag hade gått ut gymnasiet och jobbat ett år och visste mest att jag ville upptäcka världen och utforska dess möjligheter. På kursen plugga jag duktigt som vanligt och lärde mig massor men var samtidigt ganska vilsen i mig själv. Nu är fokuset inzoomat på en sak och det är jag och min röst. Efter att ha studerat på lärarutbildningen, haft olika jobb, flyttat mycket och rest mycket är det skönt att vända på objektivet.

Folkhögskolan omfamnar mig med trygga armar och öppna nyfikna ögon i mitt sökande efter vad jag vill. Det finns nog inget bättre ställe för mig att vara nu.

Det är jobbigt att vara här om man tar det på allvar. Mina lärare kräver att jag tar stort ansvar för mitt lärande och att jag ständigt analyserar mitt lärande. Hur lär jag bäst och vad vill jag lära mig? Här finns inga lösningar serverade och inga hjärndöda stenciler att fylla i. Däremot mängder av tips. Pröva det här, jag gjorde si och han gjorde så, kanske du ska göra tvärtom? Mitt prövande ses med stor respekt och varje student är här intressant och viktig just för att du är som du är.

Jag övar på att sjunga som jag vill och leker, fnissar och tragglar mig igenom tusen olika tolkningar av en sång. Musikgömmorna rensas och Spotify och Youtube går varma när jag samlar modeller och förebilder. Kan jag sjunga såhär? Vill jag det? Om jag sätter ihop henne med…

Här påminns vi ständigt om att det är du själv som måste göra jobbet. Stöd, vägledning och inspiration finns att tillgå på skolan men det är bara DU som kan få dig själv att utvecklas och lära dig.

Ungefär varannan vecka har vi en lektion som heter Gubb- och Gumhistoria. Där får lärarna berätta om sina förebilder, hur de blev lärare här och egentligen lite vad de vill. Vad de gör då är att de modellerar för oss eller visar hur man kan använda förebilder, mål och visioner för  att nå en livssituation man är nöjd med. De är modiga nog att ta sig själva som exempel. Det tycker jag är bra. Något som också är viktigt är att de är nöjda med var de är i sitt arbetsliv nu.

Förutom alla inspirerande lärare som vistas här finns många modiga studenter som har sagt upp sina jobb, flyttat och funderar på att byta bana i livet. De har vågat ta steget ut i det okända och vet inte hur deras framtid ska se ut. Tacka vet jag folkhögskolan som ger dessa människor en möjlighet att hjälpa i deras omvälvande sökande efter ett bättre liv. Och tänk att jag får vara mitt i allt detta!