Jag vågade!

Blodet rusar: kroppen bultar skakar vibrerar

handsvetten klibbar

hjärnan rivstartar och knuffar energiskt på alla tankar samtidigt

 

Jag sträcker på ryggen

fångar ömsint in tankarna och säger till dem: lugna ner er! en i taget tack!

observerar blickarna som alla är riktade mot mig

 

Tårna dansar en långsam ryckig polska

och i bröstet trycker ett glädjetjut

Det kan inte vara sant!

Jo, det är sant!

Och ingen har hoppat av!

 

De tittar hungriga och nyfikna på mig

jag vill krama dem och lyfta dem upp i luften

dansa en glädjedans

sjunga en hallelujasång

bygga en lyckoskulptur

 

Äntligen har jag min första egna dramagrupp!

När ett pass är över börjar jag genast längta efter nästa.

Jag har lyckats locka halva min klass på folkhögskolan att ha drama med mig och det är fantastiskt roligt. Min själ har så länge längtat efter att få göra och pröva och äga mitt sammanhang för undervisning. Det har varit väldigt roligt att ha praktik och få träffa olika grupper med barn. Men detta är något helt annat. Det känns otroligt lyxigt. Deltagarna känner mig och är ganska bekväma med varandra. De är intresserade, nyfikna och modiga. Hela terminen finns att förfoga och det gör inget om jag skulle bli sjuk en gång. Vi får vara ifred. Ingen handledare med bedömningsögon finns med. Det är skönt också att slippa tänka läroplan och kursplaner för en stund och tänka lite större och friare. Vilken tur att jag vågade!

Det är så fantastiskt roligt att vara lärare!