Du är dina berättelser

Vemodet svallar över mig då jag läser de sista orden i Sture Källbergs romansvit Vandringen till städerna. Som så många gånger tidigare är det ledsamt att lämna mina nyfunna vänner som givmilt delat med sig av sina vedermödor. I tre böcker har jag följt dem. Jag skulle vilja krama Ragnar och önska honom lycka till. Eller sätta mig ner och prata med Sigurd eller Sonja. Men allra helst skulle jag vilja att det fanns i alla fall en bok till. Så att jag fick följa dem bara en liten stund till.

Serien slutar i min hemstad och den unge Ragnars livssituation knyter på många sätt an till mina föräldrars ungdom. Jag suktar efter mina historier. Mitt ursprung.

Någon skrev att du är dina berättelser. Efter att under terminen studerat muntliga kulturer och i veckan fått träffa resandefolk, som fortfarande lever med en muntlig kultur, förstår jag mer och mer att berättelserna behöver hållas levande. De ska upprepas och utvecklas och förändras med människorna som berättar dem på det sätt som det alltid är med berättelser. Annars glöms de och dör och blir oväsentliga.

Jag vill värna om berättandet. Det är något alldeles speciellt med berättelser som mitt väsen uppskattar något enormt. Tankarna utmanas och får samtidigt rum att sväva i. Saker blir förståeliga men samtidigt aldrig helt avslutade, färdigutredda och förklarade. Det finns alltid plats för tillägg och uppdateringar. Berättandet är dynamiskt och föränderligt precis som människan.