Pausunderhållning

Det gäller att inte ta sig själv på alltför stort allvar. Pausunderhållning får en helt ny innebörd.

Såna här kollegor skulle man ha, skrev någon på Facebook.

Read Full Post »

Bilder av människor

Jag fascineras av den lilla boken Konsten att berätta en historia. Jag vill hålla den nära mig. Det är en sån där bok som kommer att finnas kvar i mig. Vi möttes i precis rätt tillfälle.

Boken fångade mitt intresse i vårt gammelboksdoftande lilla skolbibliotek. Det var något med olika sorters berättandet som jag ville åt. Och det fick jag. I boken får man möta, författare, poeter, översättare, lurendrejare, sportjournalister, komiker, skådespelare, musiker, konstnärer, manusförfattare och krigsjournalister. Men det jag framför allt har fått från boken är inte olika sätt att berätta utan olika människor och deras sätt att leva. De har alla valt ett uttryckssätt som yrke och undersöker det på olika sätt.

Jag blir glad och inspirerad. De har låtit mig vara med i deras tankar en liten stund och jag är så tacksam för det.

De är alla engagerade i kommunikation och har gjort en mängd olika val utifrån vilka de är som personer. Det är viktigt för mig, just nu i alla fall, att söka modeller att jämföra mig med. Människor som rör sig inom de uttryckligen kommunikativa yrkena. De har något att säga mig fast jag vet inte riktigt vad. Folke Isaksson säger som tips till de som vill bli poeter men passar nog för de som vill bli människor (om man byter ut läs mot sök, titta, pröva, härma):

– Läs så mycket du kan! Det spelar ingen roll om man blir osjälvständig: det självständiga tränger fram så småningom.

Det finns ett sug i mig nu att möta öden, livshistorier och förslag på livsvägar. Jag samlar. Härmar. Prövar. Ställer mig bredvid den nya bekantskapen och funderar. Hur ser jag ut egentligen? Vi kanske är ganska lika?

Det finns ett visst spelrum just nu i mig. En fri och anpassningsbar våning som bara väntar på att bli möblerad. Då gäller det att passa på. Låta det vara lite tomt och läskigt för att ge plats åt något okänt. Kom in bara!

Read Full Post »

Poesi, pastej och buljong

När Anders Sundelin intervjuar Folke Isaksson i boken Konsten att berätta en historia pratar de om poesi.

– Poesin är inte om något, den är ur något. Ur en personlig upplevelse. […] Det är inga raka vägar i poesin. God poesi är sammansatt, även om den på ytan kan vara enkel. Man kan säga att i prosan finns en rörelseriktning, en roman är som ‘en spegel som förs längs en väg’ med Stendhals ord. Poesin är en spegel som samlar alla strålar och färger. […] Poesin står nära musiken, inte dramatiken; dikten uppstår i de där koncentrerade ögonblicken.

En lärare sa en gång till mig att en dikt är som en sås eller buljong som stått länge och kokat. På botten samlas till slut ett tjockt koncentrat av smaker. Alla extraord och förklaringar har förångats och kvar finns essensen av alla ingredienser.

Isaksson beskriver en av sina dåliga dikter som en tom pastej.

Vad krävs det då förutom inlevelse, och rent formell skicklighet?

– Att man bottnar. Det behövs en markkontakt. Man måste förena de stora frågorna med det egna livet. Poesin är ju ett väldigt personligt medium.

Isaksson berättar om hur lätt det är att överarbeta en dikt.

Att det är så svårt att veta när man ska sluta beror nog på att poesin är så personlig angelägenhet. Man måste först få en distans till dikten, och det är svårt därför att den hänger kvar i hjärtetrådarna.

Jag gillar liknelsen med trådar. Så känns det ofta för mig med något jag skapar. Det är som att mitt blodomlopp är kopplad till kreationen. Det ger den kraft och innehåll men det gör mig också beroende av den på ett ibland obehagligt sätt. Det gäller att veta när det är dags att ta fram skalpellen. Men även om jag skär av ådrorna finns det några verk som aldrig lämnar mig helt. Det finns osynliga nät som jag inte kommer åt. De får jag vårda och ge en bra plats i mig själv så att de inte gör ont.

Read Full Post »

De två sjöarna

Jag var ute och gick på de snöfria skoterspåren. Nu kan man äntligen gå på myrarna! Det frasade och knakade ekande i tuvorna som annars är blöta läskiga sjunkhål.

Då träffade jag en sjö. Den hade just vant sig vid att ha is på sig. För några veckor sedan kom isen smygande och sjön hukade sig under de små flaken som bildades vid kanterna. Men nu hade isen lagt sig stadigt över hela sjön.

Och den var så glad! Äntligen var den höljd i stabil trygghet.

– Det är som att bli klappad på kinden. Hela tiden. Som att en ängel har lagt sin vinge över mig och alltid beskyddar mig. Och när vinden kommer och retar mig kan den inte få tag i mig och slita omkring mig och knuffa mig som den brukar. Jag skrattar åt den och ropar: Nu kommer du inte åt mig!

– Och vet du när solen kommer, som jag tycker så mycket om, så lyser den så fint genom isen och det blir små mönster och till och med olika färger som kittlar mig och smeker min mage. Som jag har längtat efter det!

Jag frågade om jag fick gå på isen men sjön sa att den kanske inte håller och den är ju så fin och du kan ju bli blöt. Men du får gärna komma och gå på min is om några veckor och säga hej, sa sjön.

Vi vinkade hejdå och jag gick vidare.

Efter en stund såg jag en ny sjö och glad av mitt förra möte hälsar jag:

– Vilken fin is du har fått!

Men denna sjö var en helt annan slags sjö.

– Ja det håller jag då inte med om. Den alldeles för kall och tung och stel och tråkig. Jag kan inte göra nånting nu! Jag är ju instängd ser du väl! Det går inte att röra sig här inne och så ser jag inte ens solen ordentligt med den här jäkla geggan ovanpå. Ibland blänker det så i den att jag blir alldeles bländad. Och jag vet hur det kommer bli.

– Hur då?, frågar jag försiktigt.

– Det kommer bara bli värre! Isen blir bara tjockare och tjockare och sen börjar den knaka och skrika så jag inte kan sova. Och inte går det att prata med myren längre heller. Den är alldeles fastfrusen och tråkig.

– Hm. Du…kanske jag skulle kunna göra ett litet hål i isen till dig?

Sjön blev först tyst men viskade sedan ett litet glatt Ja!

Jag stod på myrkanten och hackade ett litet hål med hälen. Vattnat sipprade genast upp mot luften och plaskade glatt runt och stänkte lite på min sko.

– Jag kan komma tillbaka och göra hål i isen ibland om du vill, sa jag. Sjön murrade ett mm tillbaka.

Nu vet jag varför jag ska klampa sönder isen på några sjöar och låta andra vara blanka och fina. Man måste bara fråga först.

Read Full Post »

Kroppen som instrument: förändring av beteende

Lotta Juhlin skriver i Den goda kommunikationen att:

Rösten är bron mellan själ och kropp. En människas personlighet speglar sig i rösten. Hennes sätt att vara avslöjas i rösten. Det innebär att om man anmärker på någons röst, känner den personen sig sårad och tar det som en anmärkning på sitt sätt att vara. Därför blir anpassningen till en ny röstteknik inte bara en fråga om att ändra sin röst. Det handlar snarare om att ändra hela sitt beteende.

Detta gäller självklart både tal- och sångröst. Talrösten är dock något som alla använder dagligen i kommunikation med andra människor. Det är inte lika vanligt i dagens samhälle att använda sång som ett sätt att kommunicera i vardagen. Därför tror jag att det är lättare att fila på sångrösten. Ungefär som att träna sina muskler för att kunna hoppa på en bock eller springa efter en boll. Men det är fortfarande jag och mitt uttryck.

Det är spännande att jämföra med de som spelar fiol på skolan. Deras instrument ser ganska lika ut. De har i och för sig väldigt olika klang och utövarna har olika kroppar som skapar olika förutsättningar för att spela på fiolen. Men instrumentet är avtagbart från deras kroppar. Det går också att se vad de gör med fiolen.

När det gäller sång är det krångligare. Hela kroppen är instrumentet: strängar, stråke, harts, resonanslåda, armen som håller upp stråken, hakan som håller fast instrumentet osv. Allt finns inuti och det mesta av arbetet syns inte på utsidan. Det hörs dock vad för arbete som försiggår där inne men det krävs en tränad pedagog för att veta i vilken ände man ska börja för att förändra rösten. Exempelvis har jag haft problem med spända käkar som omöjliggör en stor klang där hela kroppen är med. Då kan det bero på hållning som kan bero på otränade muskler, överspända muskler, självbild som ger en ohälsosam hållning, förväntningar som gör att jag inte kan slappna av, en livsstil som är stressig, något själsligt problem som hålls i schack av en spänning i kroppen osv. Det kan bero på andningen som kan härledas av felaktigt använda muskler, en önskan att inte visa runda magen, spänningar i kroppen, oro och nervositet, dålig hållning osv. Vart ska man då börja att peta?

När vi hade en logonom som gästlärare arbetade hon mycket med hållning men hon tvingade aldrig på någon en förändrad hållning. Hon sa att det är viktigt att man själv känner sig redo att förändra sin hållning. För personliga råd lät hon därför oss komma till henne och inte tvärtom. Det är krångliga saker det här med röst och kropp och det kan hända att man hamnar i lägen man inte var beredd på och inte är redo att hantera.Vägledningen måste därför ske varsamt och inkännande. Den lärande måste även våga vara öppen och acceptera vad som händer för att det ska ske någon förändring. Du kan aldrig tvingas att ändra ditt beteende.

När du väl är sugen på att förändra kan det vara bra att vara medveten om vilket stort jobb du faktiskt gör och att det kan leda till en hel del dramatik i känslorna  (säger jag till mig själv). Det är en del av läroprocessen.

Read Full Post »

Kroppens tröga läroprocess

Igår tog jag ett litet steg framåt i utvecklingen av mitt sätt att använda min röst. Det skedde enligt samma mönster som alltid. Jag fick samma råd som vanligt: hållning, andning, avspänning, njuta, gunga. Ändå hände något som inte hänt innan. Jag hittade mitt gung, min hållning och avspänningen, andningen blev lugn och jag kunde njuta.

Det handlar om tålamod. Att försöka om och om igen. Att tro på att jag kan förändra mig och utvecklas. Att alltid leta efter det där som jag söker efter fastän jag redan har gjort det så många gånger.

Det hjälper att vara in en grupp med människor som alla söker och hoppas och tror på att de kan bli bättre. Det är så fruktansvärt svårt att lära om kroppen. Den vill så gärna göra som vanligt.

Varje dag försöker jag hitta en balans där rätt muskler jobbar medan resten är avspända. Oftast känns det som att ingenting händer. Men ibland kommer belöningen. Som igår. Det är viktigt att minnas att det ligger mycket bakom de där framstegen och att inte bara minnas att det plötsligt hände. Det hände för att jag har jobbat väldigt länge med detta. Varje dag sedan mitten av augusti har jag kämpat med denna kropp.

Denna läroprocess må jag minnas. Och fortsätta med resten av mitt liv.

Read Full Post »

Hemtamt väder

På alla ställen där jag har bott har det blåst mycket. När det är stilla är det något konstigt. Det är som att tiden står stilla och alla bara väntar på att blåsten kommer och att världen börjar röra på sig igen.

Där jag bor nu är blåsten inte alls lika stark och bitande fuktig och är heller inte lika vanligt förekommande. Det känns lite som att bo i en bubbla. Som att någon har ställt en stor glaskupa över hela dalen så att blåsten inte når mig. Som att detta är en alldeles egen och speciell del av världen. En del där tiden nog går lite långsammare. Det finns inte ens en vettig morgontidning vilket gör att resten av världen endast anas därborta om man kisar.

Men idag blåser det! Och jag känner igen mig. Det är som det brukar vara. Bubblan har spruckit, kupan har lyfts och plötsligt har kopplingen till omvärlden återupptagits. Det får mig att längta hem lite smått. Till den där havsblöta ihållande vinden som alltid envisas med att blåsa emot mig när jag cyklar. Åh kära Malmö vad jag saknar dig nu!

Read Full Post »

Sjung som du talar

Idag har vi bland annat lyssnat på inspelningar av gamla gubbar och gummor som trallar och sjunger visor. Det är alltid lika roligt när de börjar prata för då blir det så tydligt att de sjunger på samma sätt som de pratar. Samma klang, samma vokaler, samma släpighet, samma känsla och rytm. Jag blir glad av det.

Själv har jag tränat större delen av mitt liv att inte sjunga på samma sätt som jag pratar. Nu försöker jag lära mig att sjunga på min dialekt. Det gör mig också glad. Plötsligt hör jag hur jag låter och skrattar högt åt det. Vilka lustiga i:n jag har, det låter helt knas när jag sjunger med dem. Men det låter också jag. Min själ slår volter och skriker av glädje. Allt den vill är att få synas. Så mycket som möjligt.

Stundtals blir det lite tradigt att gräva i mig själv. Rösten är så personlig och jag hittar saker jag inte alls har lust att hantera just nu. Allt för att komma tillbaka till mig själv och min röst. Till mitt sätt att sjunga som intimt hänger samman med hur jag är som person. Puh. Självupptaget så det sjunger om det.

Read Full Post »

Snart är det dags

Nu har julljusstakarna kommit upp i matsalen fastän snön och den riktiga vinterkylan inte ännu behagat komma (och jag som har tagit med mig skidorna ändå från Malmö!). Bara ett tunt lager på älven viskar om den där vintern. Den frasar och knakar när den går sönder och knuffar runt sig i vattnet.

Snart är det julkonsert.

Snart ska låtarna vara klara.

Snart ska julklapparna vara klara.

Snart är terminen slut och då är det försent att lära sig allt det där som jag ville.

Snart är det lätt att bli lite stressad.

Då ska jag påminna mig om att jag måste må bra för alls få ut någonting av den tid som faktiskt är kvar. Skruva ner förväntningarna och kraven och börja tidigt så att klappar och låtar blir klara i tid. Och må de då bli lite fula om det krävs för att jag ska må bra och hinna med. Dags att sänka skamgränsen!

Read Full Post »

Att skriva på notspråk

I många många år har jag tränat på att läsa noter. Det går ganska bra att översätta de små strecken, pluttarna och fjongarna till sång. Men nu försöker jag göra tvärtom: jag vill skriva på detta underliga språk.

Det är samma princip som med skrift- och talspråk. Vissa saker går inte riktigt att skriva ner, språket är för kantigt för det. Det finns olika sätt att skriva men en gemensam grammatik. Jag förstår också språket på att annat sätt när jag ska försöka skriva med det själv.

Det tar väldigt lång tid. Men när det är klart ser det fint ut. Och jag kan läsa det. Andra kan läsa det.

Jag kan analysera sången på ett annat sätt när jag har melodin nedskriven. Det blir tydligt varför min improviserade understämma ibland låter galen när jag ser noterna framför mig. Jag ser helheten. Rörelserna åt olika håll. Det återkommande och det som sticker ut.

Här är två olika melodier till samma psalm. Enda skillnaden är de där pluttarna.

För mig är noter både en trygghet och begränsning. Noterna står stadigt där och visar vägen, finns alltid till hands och hjälper till. Men de visar inte nya vägar, bara samma samma. De kan lätt få mig att glömma att det finns plats att betona, dra, lägga till toner, leka med rytmen och volymen. Det inte bara finns plats utan allt det där måste få finnas med för att det ska bli musik. Kanske som ett manus till ett tal eller ett radioprogram. Det är inte bara att göra om bokstäverna till ljud.

Noterna är öppna och tolkningsbara på samma sätt som skriftspråk. De går att läsa och använda på många sätt.

Read Full Post »