Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

Sjung som du talar

Idag har vi bland annat lyssnat på inspelningar av gamla gubbar och gummor som trallar och sjunger visor. Det är alltid lika roligt när de börjar prata för då blir det så tydligt att de sjunger på samma sätt som de pratar. Samma klang, samma vokaler, samma släpighet, samma känsla och rytm. Jag blir glad av det.

Själv har jag tränat större delen av mitt liv att inte sjunga på samma sätt som jag pratar. Nu försöker jag lära mig att sjunga på min dialekt. Det gör mig också glad. Plötsligt hör jag hur jag låter och skrattar högt åt det. Vilka lustiga i:n jag har, det låter helt knas när jag sjunger med dem. Men det låter också jag. Min själ slår volter och skriker av glädje. Allt den vill är att få synas. Så mycket som möjligt.

Stundtals blir det lite tradigt att gräva i mig själv. Rösten är så personlig och jag hittar saker jag inte alls har lust att hantera just nu. Allt för att komma tillbaka till mig själv och min röst. Till mitt sätt att sjunga som intimt hänger samman med hur jag är som person. Puh. Självupptaget så det sjunger om det.

Annonser

Read Full Post »

Snart är det dags

Nu har julljusstakarna kommit upp i matsalen fastän snön och den riktiga vinterkylan inte ännu behagat komma (och jag som har tagit med mig skidorna ändå från Malmö!). Bara ett tunt lager på älven viskar om den där vintern. Den frasar och knakar när den går sönder och knuffar runt sig i vattnet.

Snart är det julkonsert.

Snart ska låtarna vara klara.

Snart ska julklapparna vara klara.

Snart är terminen slut och då är det försent att lära sig allt det där som jag ville.

Snart är det lätt att bli lite stressad.

Då ska jag påminna mig om att jag måste må bra för alls få ut någonting av den tid som faktiskt är kvar. Skruva ner förväntningarna och kraven och börja tidigt så att klappar och låtar blir klara i tid. Och må de då bli lite fula om det krävs för att jag ska må bra och hinna med. Dags att sänka skamgränsen!

Read Full Post »

I många många år har jag tränat på att läsa noter. Det går ganska bra att översätta de små strecken, pluttarna och fjongarna till sång. Men nu försöker jag göra tvärtom: jag vill skriva på detta underliga språk.

Det är samma princip som med skrift- och talspråk. Vissa saker går inte riktigt att skriva ner, språket är för kantigt för det. Det finns olika sätt att skriva men en gemensam grammatik. Jag förstår också språket på att annat sätt när jag ska försöka skriva med det själv.

Det tar väldigt lång tid. Men när det är klart ser det fint ut. Och jag kan läsa det. Andra kan läsa det.

Jag kan analysera sången på ett annat sätt när jag har melodin nedskriven. Det blir tydligt varför min improviserade understämma ibland låter galen när jag ser noterna framför mig. Jag ser helheten. Rörelserna åt olika håll. Det återkommande och det som sticker ut.

Här är två olika melodier till samma psalm. Enda skillnaden är de där pluttarna.

För mig är noter både en trygghet och begränsning. Noterna står stadigt där och visar vägen, finns alltid till hands och hjälper till. Men de visar inte nya vägar, bara samma samma. De kan lätt få mig att glömma att det finns plats att betona, dra, lägga till toner, leka med rytmen och volymen. Det inte bara finns plats utan allt det där måste få finnas med för att det ska bli musik. Kanske som ett manus till ett tal eller ett radioprogram. Det är inte bara att göra om bokstäverna till ljud.

Noterna är öppna och tolkningsbara på samma sätt som skriftspråk. De går att läsa och använda på många sätt.

Read Full Post »

En novell ska lukta

Åke Smedberg är en av de berättare som Anders Sundelin intervjuar i boken Konsten att berätta en historia. Åke hade gett ut diktsamlingar, novellsamlingar och en roman när boken skrevs.

Åke menar att noveller inte är uppbyggda på samma sätt som en roman.

Dom (novellerna) måste vara så väl avvägda. […] En novell ska andas snabbare. Det ska stråla om den. Den måste lukta.

Jag har inte läst så många noveller. Det är något med att jag gärna vill stanna lite längre i texten. Men jag förstår precis vad han menar med att novellen måste lukta. De noveller jag läst har varit just sådär mättade som Åke pratar om. Ibland så trögflytande att jag blivit alldeles trött i huvudet. Och plötsligt är novellen slut och jag står kvar där i gröten. Det utmanar mig som läsare.

Read Full Post »

Konsten att berätta en historia är en riktig söndagsbok. Stillsam som en söndagsreportage i den där tjocka bilagan med fina bilder i. Samtidigt sprängfylld av underliggande bilder, personer, historier och början till långa tankar som får mig att blicka fundersamt på blänket i handfatet.

Det börjar med ett trevligt litet förord av författaren Anders Sundelin som inte alls är plågsamt att läsa. Han berättar att han under intervjuerna med de sexton berättare som ges plats i boken endast använt block och penna. Ingen bandspelare.

Bandspelaren kommer att bestämma intervjun och bandspelare är döda ting. Jag slappnar av när bandspelaren sköter registreringen, jag brister i uppmärksamhet och målmedvetenhet. Med block och penna i hand gör jag redan vid intervjutillfället en första redigering, fattar på plats mina första beslut; med bandspelare lägger jag inte riktigt märke till sådant som jag måste lägga märke till för att göra en levande intervju: tonfall, andhämtning, ansiktsskiftningar. Jag ska ju inte bara tala om vad någon säger, utan också hur hon säger det. Jag ska föra över talspråket till skriftspråket, som är något helt annat, men jag måste ändå behålla känslan av det talade ordet. Då går det inte bara att skriva av vad någon säger från ett band. Jag är ingen sekreterare, utan en reporter. Också jag ska berätta en historia.

Jag tänker på de uppsatser jag skrivit där jag har försökt bedriva någon slags undersökning som ska likna forskning. Då har jag brottats med detta problem. Det talade ordet är så mycket mer än orden. En transkription där bara de talade orden finns nedskrivna är fattig och kanske till och med osann. Om personen ifråga hade fått skriva ner ett svar på min fråga eller föra en diskussion med en klasskamrat via skrift hade det stått andra saker där. Det talade ordet talas. Med andning, betoningar, blickar och interaktion med omgivningen. Hur ska jag kunna använda en transkription av en diskussion som pålitligt forskningsmaterial utan den nämnda informationen?

När jag har stått inför dessa problem har jag valt att gå medelvägen och skriva ner de enligt mig mest tydliga tecken med kroppen jag sett i rummet. Jag har velat ha ännu mer av denna information men valt att inte göra det för att ha en möjlighet att lämna in uppsatsen i tid. Men det har blivit många djupa suckar på vägen. Nästa gång, när jag har tid…då…

Då har jag tänkt: om jag ändå skrev en bok. Min bok. Där jag får skriva som jag vill. Tacka vet jag då bloggen. Det är min bok nu.

Read Full Post »

Dela med dans

På folkhögskola delar man med sig. Idag är det dansdag för hela skolan, inte bara musikkurserna. Vi musikare har haft egna dansdagar och övat mycket på detta så vi får vara duktiga och dansa med de som inte dansar varje vecka. Det är väldigt roligt!

Andra dagar under terminen har anordnats av de andra kurserna och vi musiker har fått bli guidade av dem. Då känns deras världar inte så oförståelig och deras kunskaper så ouppnåeliga. Vyerna vidgas lite. Och så lär vi känna varandra. Nu har jag dansat nära nära med flera på skolan som jag knappt pratat med, någon som jag brukar irritera mig på och en som jag tycker är lite för cool för att våga närma mig.

Men bäst av allt: jag fick hjälpa några att ta de där sista stegen för att fatta grundkonceptet i en viss dans. Jag fick dela glädjen i att lära sig tillsammans!

Read Full Post »

Den blå bollen

Lek är ett kraftigt vapen mot ångest och prestationsprinsessor lärde jag mig igår.

I vårt klassrum finns en stor blå boll. Den använder vi till att korrigera hållning och hitta bålmusklerna när vi sjunger. En klasskamrat satt på bollen under lektionen och plötsligt ramlade hon av den när vi pratade om något allvarligt. Hon skrattade hysteriskt.

Efter lektionstid var jag och övade med några klasskamrater i vår sal.

Då såg vi den blå bollen.

Allt annat försvann.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »