Årsskiftet

Snart är det ett nytt år.

Det senaste har varit mitt år. Jag har gjort saker som varit väldigt utvecklande för mig som person och som framför allt har varit roligt. Men också jobbigt.

I våras gick jag kurs fem i pedagogiskt drama som handlar om teater. Det var omvälvande. Fantastiskt och spännande. Otroligt ansträngande och påfrestande för kropp och själ men också väldigt givande. Avslutningen med en gemensam teater av och med hela klassen var en stor besvikelse och jag lärde mig mycket på det. Andra halvan av terminen gick jag kurs sex då jag skrev en c-uppsats i pedagogiskt drama. Det var väldigt jobbigt och svårt att försöka forska på någon slags icke-nivå samtidigt som det var väldigt utmanande för tankarna att försöka strukturera dem med hjälp av det strikta språket och formen. Jag var nöjd och stolt över att jag lyckades genomföra projektet.

På sommaren vikarierade jag på en förskola och fick klart för mig att jag vill jobba på grundskolan. Det var bra.

Hela hösten har jag varit på undantag i en håla och sjungit hela dagarna. Det har varit en otrolig kick. Jag har dock inte hunnit landa riktigt från den stora upplevelse det varit. Om några månader kanske jag kan fatta vad jag varit med om.

Nästa år blir något helt annat. Då ska jag gå sista året på lärarutbildningen. Det blir slutpraktik, examensarbete och flirtande med arbetsgivare. Dessutom ska jag läsa 150% för att försöka komplettera min behörighet så att jag blir lite mer lättanställd. Jag ska också undersöka hur jag kan fortsätta leka med musiken på min fritid och eventuellt försöka få jobb som dramapedagog.

Nästa års stora utmaningar tror jag blir:

• att hitta en lagom balans mellan studier och fritid där skolan inte äter upp allt annat.
• att samla positiva bilder och skapa en stolt yrkesidentitet som står emot allt negativt i media.

Men vem vet?

Gott nytt år!

Read Full Post »

Karriärbytarserien

Av någon outgrundlig anledning började jag titta på Världens bästa skitskola i förmiddags. Kanske var det för att jag var alldeles utmattad efter gårdagens flytt av 40 kg bohag på tåg och buss.

Jag orkade inte se på mer än ett halvt program. Allt kändes bara så ledsamt. Det var liksom samma anklagande utifrånstämma som klagade som det har varit alldeles för mycket senaste tiden. Ingen lärare fick komma till tals i den del av programmet jag såg.

När jag började fundera på en alternativ karriär förstod jag att det var dags att sätt in stora förbudsskylten. Jag får inte se en minut till av den serie som får mig att vilja byta bort läraryrket!

Och så påminde jag mig om att det är jul.

Read Full Post »

Genus i klassrummet

Här är en berättelse om en lärare och en elev. Tacka vet jag elever som får lärare att tänka nytt. Tacka vet jag lärare som ser och vågar ändra sin undervisning.

One teachers approach to prevent gender bullying in a classroom

Read Full Post »

Tystnad, tal och drama

Jag skulle egentligen packa mina väskor, städa mitt rum eller ta en skidtur men så hittade jag en bok. Av någon anledning hade jag börjat läsa första kapitlet tidigare, fast jag egentligen tyckte att det var ganska tråkigt. Idag bläddrade jag dock fram till det femte kapitlet med den spännande titeln En talande tystnad. Bo-Arne Skiöld skriver där om talängslan. (I: Tal och samtal, Siv Strömquist, red.)

Bild från toaletten på På Besök av Nils Sandström

Han skriver att de som tycker sig tala för mycket ofta är rädda för tystnaden. De upplever den som pressande och obehaglig och börjar därför att prata. Jag tycker om tystnaden och blir väldigt frustrerad om tystnaden inte får vara med i samtalet. Tystnaden ramar in, skapar möjligheter till nya vägar och associationer och låter det som sagts landa och växa. Jag ler när jag läser Skiölds tankar om tystnaden eftersom det är något jag undersökt med mina klasskamrater när jag läste dramapedagogik. Det är en otroligt viktig del av all kommunikation.

Han skriver också att de roller som vi tar och får då det gäller sättet att tala i olika grupper är något som skapas gemensamt. Då är det svårt att byta roll. Gruppen motarbetar oftast omedvetet förändring och hjälper dig gärna att komma tillbaka till din vanliga roll. Jag upplever det som allra svårast i familjen. Där har vi jobbat så otroligt länge med att befästa mönster och roller att det kan kännas hopplöst ibland att försöka förändra. Även detta är något vi arbetat mycket med inom dramapedagogiken.

För att få alla att prata i en grupp är det viktigt att ledaren/läraren får alla att säga något så snart som möjligt, menar Skiöld.  Ju längre man väntar ju svårare blir det. Det var något som mina dramalärare poängterade alldeles i början och sedan påminde oss om flera gånger. När man har varit tyst i en grupp tillräckligt länge slutar man att finnas till. De andra tittar inte längre på en. De väntar sig inget svar från den tysta. Omvänt gäller samma sak: den som pratar mycket förväntas prata och får många blickar.

Jag har varit väldigt tyst och blyg. När jag var liten var jag riktigt dålig på att prata. Jag gjorde inte det så mycket. När jag föddes hade min syster precis börjat prata. Och som hon pratade. Det var som en flodvåg som aldrig tog slut. Jag såg nog inte riktigt någon anledning till att prata. Hon skötte det.

Det har tagit väldigt lång tid för mig att lära mig prata och känna mig bekväm med att prata i olika situationer. Nu är jag pratglad, framför allt i klassrumssituationer och framför allt i rollen som elev.

När jag en kort tid läste idé- och lärdomshistoria upplevde jag detta med förväntningar väldigt tydligt. Jag pratade på som vanligt. Kände mig bekväm fast jag inte kunde något om ämnet. Då vi skulle sitta i smågrupper och diskutera någon text hade jag ingen aning om svaret på frågan läraren hade gett oss. Ändå tittade alla på mig som att jag skulle säga något. Så jag hasplade ur mig lite hypoteser. Som var helt felaktiga. Jag förstod ganska snart att mina funderingar nog var sprungna åt helt fel håll men det konstiga var att de andra fortfarande tittade på mig som att jag skulle säga något. Förstår ni inte att jag inte kan något om detta?, tänkte jag. Flera av de andra var otroligt pålästa och förstod nog genast hur lite jag kunde om allt vi pratade om. Men det handlade inte om vad jag kunde. Deras blickar berodde på hur jag kommunicerade. Självsäkert och avspänt. Och att jag nog var den första i klassen som sa något den där första lektionen.

Läraren måste ta ansvar för att skapa ett bra diskussionsklimat och då måste alla få tid att säga något. Annars kommer bara folk som jag prata.

Skiöld tar upp annan aspekt som också för mina tankar till drama. I sitt program för att hjälpa talträngda använder han övningar där deltagarna får tala eller berätta om olika saker. Då har han märkt att de fiktiva berättelserna är förlösande. De skapar inte samma prestationsångest hos deltagarna eftersom det är på låtsas. Samtidigt lever de sig in utan att tänka på det och plötsligt är känslorna äkta och talet naturligt. Det är ju drama!

Grundtankarna bakom hans kurs mot talängslan sammanfaller med vad jag har som grundtankar i min dramaundervisning: undervisningen utgår från deltagarna, innehållet är deltagarna medan läraren ger ramar och gruppen hjälper utvecklingen.

 

Read Full Post »

Lillebror från månen

På svtplay hittar jag två små kortfilmer om människor som är lite annorlunda. Obs! De finns bara uppe en kort tid till!

Pojken med pennan

Min lillebror från månen

I den ena berättar en flicka om sin lillebror som kommer från månen. I eftertexterna till den filmen kan man läsa detta:

Månen – en värld vi vet så lite om. För att förstå vår lille vän får man inte låta honom dra sig undan. Låt oss varsamt ta in honom i vår värld. Vi behöver tålamod för att spinna en fin tråd mellan jorden och månen. Hur långt kan vi och vår lillebror från månen gå för att mötas?

Read Full Post »

Avslut

Terminen började med rektorn som höll tal. Jag minns att jag tyckte att hon gjorde det bra och tog upp viktiga beståndsdelar i folkhögskolans själ. Det var spännande och jag var så sugen på att börja. Jag log.

Nu, för en timme sedan, höll rektorn sitt jultal och cirkeln är sluten. Snipp snapp snut så var sagan slut. Under detta tal log jag med tårar i ögonen. Jag hatar avsked. Helst vill jag smita ifrån allting och låtsas som att jag inte alls ska sluta.

Jag ska inte bara lämna mina lärare och mina klasskamrater. Jag ska också lämna min kära dramagrupp. Vi som just hade kommit igång på riktigt. Jag som hade så många idéer på vad vi kunde göra mer. Vi som precis hade börjat slappna av och leka med varandra. Och så tog tiden slut. Man ska sluta på topp?

Read Full Post »

Bota scenskräck 6: den gamla körledaren

När jag har nu under hösten brottats med min scenskräck har jag många gånger undrat hur det kunde bli såhär. Varför ska just jag, som älskar att sjunga och som faktiskt är ganska bra på det, dras med den här skiten?

Jag har grävt och grunnat. Pratat med folk som kände mig som barn och andra som har liknande problem. Då har jag hittat henne. Hela skräcken och känslan kring sjungande har nämligen tagit form av min gamla körledare inuti mig.

Jag gick i musikklass årskurs 4-9 med inriktning mot körmusik. Vår lärare var den som startat musikklasserna och hon var något alldeles särskilt. Hennes fokus var att vi skulle sjunga bra som klass. Hon lyckades verkligen. Hon lärde oss att sjunga rent med en samlad klang och en precision som var fantastisk.

Men nu var det så att jag på den tiden var en fullfjädrad prestationsprinsessa. Jag oroade mig konstant för att inte vara bra nog och jag ansträngde mig såklart ännu lite extra på musiken eftersom det var kul. Och förstås oroade jag mig lite extra över hur jag skötte mig där. Varje liten minimal kommentar som min körledare sa till oss (inte till mig utan till kören) sög jag åt mig. Oj vad jag försökte. Det var jobbigt och skapade ångest. Ibland var det faktiskt inte alls roligt att sjunga eftersom jag var så extremt orolig hela tiden. Jag lyssnade för bra och var alldeles självupptagen. Jag trodde på fullt allvar att alla anmärkningar och ändringar min körledare bad oss om gällde mig, vilket de knappast kunde ha gjort. När man talar till en grupp så som man gör i en kör eller en klass gäller det att deltagarna är medvetna om sig själva och sitt beteende så att rätt personer lyssnar till rätt kommentarer. Mer om det här.

Under hösten har jag varit riktigt irriterad på den där körnörden som sitter i mitt huvud och är så enerverande petig. Jag har tyckt att hon bara saboterar och inte är ett dugg musikalisk. Bara insnöad och tråkig. Hon är så fokuserad på att min sång ska passa in i en kör. MEN jag sjunger inte i KÖR nu!, skriker jag till henne.

Långsamt har jag kunnat tillåta mig att leka med tonaliteter, sjunga kvarttoner, sjunka eller höjas, pröva att byta rytm och improvisera och röra mig på scenen och pratsjunga och allt möjligt. Och jag har gjort det mot henne. Som för att retas. Jag tänker inte göra som du vill!, fnyser jag. Jag tänker göra som jag vill!

Men nu på julkonserten, när vi faktiskt sjöng i kör hela klassen och jag sjöng i smågrupper, hände något med mig och min körledares relation. Jag märkte att allt det där som hon lärt mig var ganska användbart nu när jag skulle sjunga tillsammans med andra. Det satt långt inne att erkänna det men så var det. Och jag kunde äntligen förstå att det där lekandet jag hållit på med nu inte behöver vara en motsättning till det andra. Båda världarna är bra och viktiga och nu har jag tillgång till båda. Tillsammans blir det riktigt bra!

Nu har vi blivit vänner jag och min körledare. Hon gillar faktiskt när jag leker med musiken. Jag kunde inte förstå det innan bara. Och det är så skönt att inte behöva kämpa emot henne och bråka mer.

Se även:

Bota scenskräck 1: upprepning

Bota scenskräck 2: mental förberedelse

Bota scenskräck 3: njut

Bota scenskräck 4: the show must go on

Bota scenskräck 5: säg hej till känslan

 

Read Full Post »

Nedmontering

Nu börjar nedmonteringen av mitt liv på folkhögskolan. De röda höstlöven som jag hängt i fönstret plockas ner och slängs. Alla bilder på väggarna tas ner. Ge bort, slänga eller ta med hem?, funderar jag. Jag övar inte in några nya låtar. Förbereder inte för någon konsert.

Sista tvätten tvättas. Sista maten äts. Sista promenaden vandras. Jag samlar och sorterar. Noter kopieras. Böckerna lämnas tillbaka. Glöggen dricks upp.

Jag funderar hur sjutton jag ska få med allt på tåget. Kanske om jag binder ihop tre väskor. Kanske om jag slänger allt som går att slänga.

Jag undrar oroligt om hur det blir sen. Hur ska jag fortsätta med sången? Om jag bara kunde få alla mina klasskamrater att flytta till Malmö! Eller i alla fall en eller två.

Det känns som att jag är ett av de där mellanrummen mellan orden. Det bara finns där för att lyfta upp dess grannar. Mellanrummet självt har inget innehåll.

Fast det har det. Men innehållet är väldigt framåt- och bakåtriktat och inget nuinriktat. Jag avslutar och förbereder. Det är inte roligt. Jag vill hellre vara lite lägre bak eller lite längre fram.

Read Full Post »

Efter julkonserten

På tisdag och onsdag hade vi den stora julkonserten. Efter konserten på onsdag firade vi en aning jag blev rejält påverkad av den ytterst blygsamma mängd alkohol jag då intog. Det talar för att min kropp var rätt så utmattad.

Igår och idag har min kropp med ännu större tydlighet kommunicerat detta till mig. Vi har egentligen inte gjort särskilt mycket vettigt eller ansträngande i skolan dessa dagar men ändå har jag varit så otroligt trött. Och det verkar inte spela någon roll hur mycket jag sover. Jag är trött ändå. Det kan vara bra att påminna mig själv om detta inför framtiden: en konsert kan leda till absurd trötthet, men det går över.

Det har strosat förbi några elaka tankar och jag har hälsat artigt på dem. Då har de inte trivts. De vill inte få så mycket uppmärksamhet, inte på det sättet. De vill smyga in och liksom flyta ut över allt och försiktigt ta över kroppen. När de hälsas vid dörren och tvingas få en tydlig kontur tappar de stinget och vänder tillbaka som små avslöjade och besvikna busfrön.

Read Full Post »

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Anne-Marie Körling skriver om att vi bör lyfta de lärare som en gång lyfte oss (länk). Jag har tänkt mycket på det där under min utbildning. I mitt minne har jag letat och letat, i både förskola, grundskola och gymnasiet, men inte hittat några särskilt stora lyft. Många smålyft men mest nedtryckninngar faktiskt. Det är en drivkraft för mig; att inte bli en nedtryckare utan en som lyfter. Jag vill vara den lärare som jag aldrig mötte.

Som vuxen har jag dock mött lärare som lyft mig ordentlig. Personligt. Jobbigt. Tungt.

Jag tänkte göra en serie om alla de lärare jag minns som lyft mig, mycket eller litet. För att påminna mig om att jag mött en hel massa underbara lärare. För att påminna mig om vad jag kan ta med mig av deras gåvor.

Först ut är sångpedagogen. Jag träffade henne för ett och ett halvt år sedan. Jag hade hoppat av kören jag gick i. Sökt till en ny kör som var mycket mer avancerad. Fick svidande kritik av körledaren. Du platsar inte, sa han. Jag kände mig förtvivlad och väldigt väldigt ledsen. Vad gjorde jag för fel?, tänkte jag. Det är något som är fel.

Egentligen hade jag funderat under flera år på tanken att ta lektioner hos en sångpedagog. Flera av mina vänner hade gjort det.

Det var inte de hutlösa priserna som skrämde mig. Det var tanken på att stå där alldeles själv och sjunga inför en lärare som är expert på sång. När jag såg den bilden framför mig började hjärtat slå hårt och snabbt och jag blev riktigt rädd. Men efter den hemska audition jag hade med körledaren kände jag att jag i den djupa sorg jag kände hade fått en stark motivation till att våga.

Jag hittade en sånglärare som hade sånglektioner i smågrupper. Jag mailade henne och ställde lite frågor, kanske mest för att börja skapa en relation med henne innan den första hemska lektionen. Hon rekommenderade att jag skulle ta privatlektioner med henne istället och jag gjorde så.

Första lektionen var verkligen hemsk men samtidigt underbar. Hon förstod mig precis och var så snäll och försiktig samtidigt som hon var tydlig med vart vi skulle. Jag gick till henne i ett år och hon utmanade, petade och retade mig att våga göra mer. Alltid med värme och engagemang. Utan hennes hjälp skulle jag aldrig ha kommit på tanken att gå på en kurs i folklig vissång på folkhögskola.

Ibland tyckte jag att hon var jobbig. Hon krävde och menade att jag kunde göra mer. Men jag kan ju inte! JAG kan inte göra sånt! Det är inte JAG! Men hon stod på sig och envisades och plötsligt hade hon fått rätt.

När vi höll på där och hon fick mig att låtsas vara både operasångerska och musikalartist upptäckte jag nya sidor av mig själv. Jag började klä mig annorlunda och märkte att jag plötsligt hade en större bredd i mina val av uttryck. Det fanns mer rum för mig att spela i. Jag hade vuxit och fått mer plats. Jag var mer. Hon såg det och påpekade det. Bara så att jag visste.

Jag är väldigt tacksam för den utveckling hon hjälpte mig att gå igenom. Det var hon som fick stenen att börja rulla. Hon sådde många frön som har vuxit sig till buskar under hösten. Om några år är de nog stadig träd.

Read Full Post »