Jag och Orkanen = sant

När jag skrev min c-uppsats kom jag och lärarutbildningens bibliotek, Orkanen, varandra nära. Den vackra utsikten, alla de läsande studenterna, de vänliga bibliotekarierna, alla de olika stolarna och borden men mest av allt det oändliga antalet böcker, hjälpte mig att stå ut. Det var otroligt jobbigt och känslosamt att försöka sig på att skriva en stor uppsats. De sista dagarna satt jag och min klasskamrat bredvid varandra och skrev på Orkanen. Då och då läste vi avsnitt i varandras texter och gav feedback på det. Det var dramatiskt och jobbigt och allt hände på Orkanen. Lite om vårt samarbete här.

Idag när jag satt där vid samma bord som så många gånger tidigare kände jag kärlek, trygghet och stolthet. Du och jag Orkanen.

Jag vet att du kommer att fortsätta stå bakom mig. Hjälpa mig och peppa mig. Du är bäst!

Read Full Post »

Ögonen

Igår träffade jag min nya handledare. Vi pratade om klassen, våra utbildningar, skolan, skolledningen och en massa annat. Men det jag allra mest hörde var det som hennes ögon sa.

”Jag har det bästa jobbet. Jag är lärare och jag är lärande. Och nu ska du komma hit och vi ska lära tillsammans. Så kul det ska bli!”

Jag tackar ödmjukast över alla tillfälligheter som ledde mig till denna guldklimp.

Read Full Post »

Heja biblioteken!

Byggjobbarna bullrar, bankar, borrar och låter från tre håll. Fasaden på mitt hus renoveras samtidigt som taket läggs om. Stackars katten sitter och darrar längst in under sängen.

Jag brukar föredra att plugga hemma men med detta nya ljudlandskap söker jag alternativ. Idag blev det ett bibliotek och jag känner en stor tacksamhet över att vi har gratis bibliotek i Sverige. Och det är riktigt bra bibliotek! Jag minns när jag varken hade dator eller internet och behövde söka både jobb och bostad. Då var jag på biblioteket varje dag.

När jag var ung och olycklig älskade jag att gå runt på stadsbiblioteket (det kändes mer anonymt och säkert än stadsdelsbiblioteket) och läsa på böckernas ryggar. Bläddra lite i några, kika på de andra människorna, läsa på anslagstavlorna eller lyssna på någon uppläsning. Där kände jag mig lugn. Böckerna förflyttade mig till andra liv och jag slapp mitt eget. Jag fantiserade om att jag var vuxen och lycklig och lyckad. Böckerna gav mig hopp om att det nog skulle finnas en tid för mig.

Jag har alltid känt mig välkommen på bibliotek.

Tacka vet jag bibliotek!

Read Full Post »

Den första lektionen

Idag var första lektionen på nya kursen Kultur, identitet och samhälle. Helgens snö och minusgrader hade ordnat en isknöl  i nyckelhålet på mitt ena cykellås. Jag får springa till bussen och kommer sju minuter försent till min första lektion. Jag hatar att komma för sent. Speciellt första dagen.

Jag söker efter en ledig stol och kikar försiktigt på mina nya klasskamrater. Inte ett enda ansikte känner jag igen. Plötsligt känns allt otryggt och jag undrar om jag är på rätt plats. Tänk, jag har kanske gått in i fel klassrum! Men nej, efter ett tag förstår jag att jag måste kommit rätt. Och så känner jag igen en och sen två gamla klasskamrater. I pausen pratar jag med dem och magen lugnar ner sig. Två nya bekantskaper hälsar på mig och jag försöker hitta något naturligt att säga. Det är läskigt att vara ny. Spännande också.

Läraren skriver upp studenternas tankar kring ordet kultur på tavlan. När jag tvingar mig att säga något, mest för att ha sagt något, skriver han inte upp det på tavlan.

Jag försöker greppa situationen och ta in alla orden från läraren.

Avancerad nivå.

Enklavisering.

Socioekonomisk grupp.

Denaturalisera.

Självreflexivitet.

Postmodernism.

Diskursanalys.

Jag lyssnar på de andra studenternas kommentarer och frågor. Skrattar försiktigt med i skratten. Försöker förstå kulturen i denna grupp. Det luktar gammal banan och många människor som andas. Och jag ritar i kanten på blocket.

Read Full Post »

Emelie om läraryrkets status

Läs Emelies utmärkte inlägg om läraryrkets status och lön!

Del 1 handlar om nedvärderandet av läraryrket:

Om man får höra en sak sägas gång på gång börjar man till slut tro på den. Om regeringen likt en LP-skiva med hack i outtröttligt upprepar att det är betygstrappans bottenskrap som kommer in på lärarutbildningen tror folk i allmänhet naturligtvis att det är så. Om facken på samma sätt använder argumentet att det kommer locka bättre studenter till utbildningen, om lönen höjs, bekräftar de regeringens påstående – och ännu fler kommer tro på det. Om massmedia dessutom öser på med den ena dokumentärserien efter den andra, som handlar om hur katastrofalt dålig den svenska skolan och dess lärare är, är läraryrkets status snart totalt raserad. Det verkar nästan vara en konspiration.

Del 2 handlar om lönen och att det finns viktigare saker att satsa på för läraryrkets status:

Hellre än att lägga pengar (28 miljarder hade någon räknat ut att det skulle bli totalt) på att höja lönerna skulle jag hellre se att vissa förändringar gjordes i arbetsmiljön och arbetsbelastningen. Tänk om vi kunde ha lite mindre administrativa uppgifter till exempel. Kanske kunde man anställa lärarassistenter till det? Tänk om vi kunde få större möjligheter till samplanering och gemensam undervisning! Tänk om salar kunde byggas om, så att de faktiskt optimerades för de ämnen som undervisas där och som har särskilda behov – kemi, hem- och konsumentkunskap, slöjd, teater, musik och inte minst dans. Tänk så många lärare som skulle slippa skador och förslitningar då – och tänk så mycket bättre kvalitet det skulle bli på elevernas lärande!

Jag håller med till fullo! Bästa inläggen på länge om läraryrkets status!

Read Full Post »

Det ljuva 1800-talets kulturyttringar

Jag läser om när den stora kulturklyftan mellan hög och låg kultur, faktiskt så sent som på 1800-talet, skapades (Populärkulturen och skolan, Magnus Persson (red.) 24:2000):

Under 1800-talets första hälft fanns det till exempel i Amerika en gemensam offentlig kultur med mindre skarpa hierarkier och gränsdragningar (Levine 1990). En mängd estetiska former åtnjöt både hög kulturell status och stor popularitet. Shakespeare och opera, idag nästan stereotypa symboler för högkultur, var under en lång tid både elitkultur och populärkultur. Ofta framfördes teaterföreställningarna i en stark eklektisk anda. Efter en Skakespeare-tragedi följde en fars, mellan akterna underhölls publiken av folksängare, akrobater och gycklare. Man drog sig inte för att göra ändringar i eller parodiera pjäserna. Det var exempelvis mycket vanligt att vissa av Hamlets repliker kombinerades med texten från en populärmelodi. Operor och konsertmusik behandlades på samma respektlösa sätt.

Men mot slutet av 1800-talet hårdnar klimatet på samma sätt som det tidigare gjort i Europa. Högkulturen genomgår vad Levine kallar en sakralisering – den ”renas” från populära element och ägnas en närmast religiös kult av disciplinerade och särskilt invigda kännare. Den tidigare så naturliga blandningen av olika genrer av seriös och folklig konst, av allvar och lättsinne, uppfattades av det kulturella etablissemanget nu som uttryck för vulgaritet och obildning. Konstens klassiker skulle bemötas med tillbörlig respekt och inte befläckas av populärkultur. Man skulle närma sig konst med seriösa syften och med en känsla av vördnad och absolut inte bli underhållen. Publiken disciplinerades och förvandlades från deltagare till åskådare. Att under en opera eller en teaterföreställning ge spontana utlopp för sina känslor med tillrop, skrik, gråt, äggkastning, busvisslingar, handklapp eller stampande fötter, som tidigare varit brukligt, motarbetades aktivt och framgångsrikt.

Det var bättre förr!

Read Full Post »

Skakig examen

Nu tar många av mina gamla klasskamrater ut sin examen (jag har ju tagit uppehåll på ett år och läst drama och gått på folkhögskola) men jag avundas inte dem. De kommer rätt ut i kaoset och det är tveksamt om de kommer få mentorer. Lärarnas tidning:

Markus Lindgren, ordförande i Lärarförbundet Student, känner inte till någon enda lärarstudent som har fått klartecken om att få en introduktionsperiod under ledning av en mentor.
— Vi ser en stor risk för att många nya lärare och förskollärare inte kommer att få någon mentor och att det kan dröja år innan de får någon legitimation.

De jag pratat med av dem är besvikna och oroliga. Alla som jag vet har fått jobb har fått det på förskolan trots att de även har examen mot grundskolan. Ofta säger de att det känns tryggast på förskolan eftersom man har arbetskamrater nära och att det är lättare att ordna en mentor inom förskolestrukturen. Så att man kan bli legitimerad någon gång…

En del resonerar som så att de jobbar inom förskolan i ett eller två år för att få legitimation och lite erfarenhet. Sen ska de söka sig till grundskolan där de helst vill jobba. När jag pratat med förskollärare och grundskollärare har dock alla sagt till mig att om du vill vara i skolan måste du ta dig in direkt. Annars är det väldigt lätt att fastna i förskolan eftersom det är såpass svårt att få jobb i grundskolan. Om några år kommer det dessutom ploppa en hel hopar nya lärare som passar in mycket bättre i det skolsystem Björklund försöker skapa. Hur ska man göra?

Usch jag oroar mig redan och är därför väldigt glad över att vara student ett år till och ha möjligheten att från trygga högskolan följa turerna om legitimationen och introduktionsåret. Jag tror att det kan bli hur bra som helst, speciellt när jag läser om Söderhamnsmodellen:

  — Sedan vi införde mentorer har ingen av de nya lärarna hoppat av. Och vi ser att lärar­na har fått en fin introduktion i yrket — de har fått en betydligt större trygghet och har kommit in i jobbet snabbt och bra.

Men Åsa Morberg, som forskat om Söderhamnsmodellen, menar att det kräver organisation:

 Hennes slutsats: Det absolut avgörande är att kommunerna har ett väl strukturerat introduktionsprogram, där de lärare som ska bli mentorer utbildas på ett genomtänkt sätt om sin kommande roll, gärna i samarbete med en högskola för att ett utbildningsvetenskapligt förhållningssätt ska vävas in i mentorsrollen.

Jag hoppas så att Malmö kommun tar detta på allvar och börjar nu, så att jag kan få en bra mentor. Men helst skulle alla nya lärare få en mentor. Tänk vilken skillnad det skulle kunna göra!

Read Full Post »

De stora snorfrågorna

Genom Mats hittar jag till en artikel om människors vardagliga uppfattningar om naturvetenskapliga fenomen. Lustigt nog råkar det vara något jag för tillfället läser om i boken Att förstå skolans naturvetenskap. De båda källorna är överens om att de vardagliga förklaringarna sitter djupt i många människor och de vetenskapliga förklaringarna lägger sig som olja på vatten och flyter undan någon vecka efter provet.

Jag minns när en av mina vardagliga förklaringar slogs sönder. Varje gång jag är förkyld påminns jag om den stora besvikelse jag kände när jag fick förklarat för mig hur det egentligen ligger till med snoret. Jag trodde att det var som med mycket annan vätska jag stött på i livet; att det finns ett slut. Att det är som en bägare som kan tömmas och sen är det klart. Det kändes bra att tänka så och det gav mig motivation till att snyta mig. Men jag tyckte ändå att det var konstigt att jag kunde snyta ut så otroligt mycket snor utan att det verkade sina. Jag undrade var allt snor förvarades. Jag förstod att det fanns ett samband mellan att vara sjuk och att vara snorig. Men vad har snorbehållaren för uppgift när jag inte är sjuk? Finns det något annat där då?

Efter mycket tänkande bestämde jag mig för att fråga en av mina föräldrar, jag minns inte vem. En av dem svarade i alla fall med att det liksom inte tar slut. Att det är kopplat till infektionen i kroppen. Att man inte snyter sig för att tömma någon behållare. Att det inte finns någon behållare.

Jag blev ledsen och sur och kände hopplöshet. Varför ska man snyta sig nu då! Det är ju ingen idé!

Någon gång innan eller efter hade jag fått se en film, eller kanske det bara var en bild, om kroppens immunförsvar. När man blev sjuk kom det onda tjuvar med svarta kläder in i kroppen och blodet. Då kom dom vita blodkropparna, som såg ut som poliser, och försökte döda dom onda tjuvarna. Någon gång senare kom jag fram till att snoret nog var liken från striderna. Men det gjorde mig ändå inte benägen att snyta mig. Ska jag hålla på och städa hela tiden när det bara kommer mer skit! Nej då struntar jag i det.

Sedan följde en lång period som jag inte ville snyta mig. Det kändes bara hopplöst. Jag hade ju inte fått någon ny förklaring till varför det kan vara vettigt att snyta sig. Men jag glömde nog fråga det.

Nu har jag förlikat mig med snorets natur och städar för fullt.

Read Full Post »

Avskedet

Vi har inte setts på hela hösten eftersom jag gått på folkhögskola. De ringde när hon lades in för den stora operationen. Sa att det var en Väldigt Stor operation. Jag skickade julkort. Jag skrev: ” Jag saknar dig!”.

Idag träffades vi äntligen.

Tre år har jag jobbat hos henne och hennes familj har känts lite som min extrafamilj i Malmö. Som oroar sig när min cykel blir stulen, intresserar sig för min utbildning och bjuder in mig i sitt hem. När jag kom hem efter att ha jobbat brukade jag alltid berätta något om hur det hade gått för min sambo. ”Idag höll hon min hand.” eller ”Idag var hon så arg på mig hela tiden. Men när jag sa hejdå log hon mot mig.”

När man jobbar som personlig assistent kommer man nära. Väldigt nära. Den relation jag och hon jag tar hand om byggt upp tillsammans är själva grundbulten för hela mitt jobb. Vi båda har gett mycket av varandra och det är därför det fungerar bra. Det är ett jobb och jag är den anställda men samtidigt känns det som att jag har blivit något mer. Som en nära anhörig. Som alltid finns där.

När jag kom sken hon. Hon blev så glad. Och jag blev så glad. Äntligen fick jag se hur hon mår och höra hur det har gått med allt. Hon blev glad men också väldigt trött och somnade en stund. När hon vaknade tittade hon på de små sakerna jag hade köpt till henne. Bara allt det där som jag vet att hon älskar. Och hon blev så glad. Hon tittade på mig länge.

Jag drog ut på det så länge jag kunde. Jag visste att jag inte skulle orka stanna länge efter att jag hade sagt det. Men till slut var jag tvungen. Jag berättade det och kände mig som en skurk.

Jag måste sluta.

Först fick familjen veta och de såg ledsna och besvikna ut. Sedan tog jag hennes hand och berättade att jag inte skulle komma tillbaka. Hon tittade med stora ögon på mig. Hon såg upp mot sin mamma och assistent för att få bekräftelse på det jag sagt. Hon såg ledsen ut. Orkade inte ens bli arg som hon brukade bli förut.

Jag gick hemåt med tunga steg. En svikare kände jag mig som. Så mycket som vi lagt i denna relation, både jag och hon. Och så sticker jag bara. Som att det bara är ett jobb.

Förlåt men jag jobba som lärare och då hinner jag inte vara hos dig också, sa jag till henne.

Jag saknar dig.

Read Full Post »

Anställningsintervjun

Det är så konstigt när anställningsintervjun visar sig vara en informationsträff om det sökta jobbet. Jag har varit med om det flera gånger. Jag kommer dit laddad som attan. Alla funderingar kring snurrar i huvudet och söker lagom avvägda formuleringar. Och jag söker desperat på svar på den fåniga frågan om mina svagheter. Vem vill säga det på en anställningsintervju? Nej det gäller att hitta något tillräckligt obetydligt men ändå inte alltför uppenbart litet att ta upp.

Jag kollar igenom alla intyg och papper, allt är väl med? Till slut är det dags för Intervjun. Svettfläckarna under armarna växer och jag är sprängfylld av energi och ord. Men så kommer aldrig riktigt frågorna och långsamt börjar jag förstå att jag fick jobbet redan innan jag kom till intervjun. Visst blir jag glad men också lite paff. Jag hade ju förberett mig så mycket! Jag hade så bra saker att säga! Och dom var inte ens intresserade!

Igår var jag på en sån där underlig ”intervju” som mer gick ut på att jag blev introducerad till jobbet. Jag ska börja jobba som lärarvikarie! Under ett helt år ska jag få pröva mina vingar, vidga mitt nätverk och förhoppningsvis slutar det med att jag kan få anställning på någon av skolorna nästa år när jag tar min examen.

För länge sedan, innan jag hade en tanke på att bli lärare, jobbade jag några dagar som lärarvikarie. Det var riktigt hemskt. En elev låg ständigt på golvet och de andra eleverna sa: ”Bry dig inte om honom, han gör alltid så.” Jag kände mig värdelös.

Nu är det dags för revansch!

Read Full Post »