Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

Hålla takten

Oj vad det är svårt med rytm. Det är verkligen inget självklart och kräver väldigt mycket övning. Svårast var det för pojkarna.

Det var något jag lärde mig idag.

Men när det går och alla hänger med är det otroligt suggestivt.

– Vad vackert!, sa den kaxigaste och mest motvilliga och gnälliga av dem alla, när vi klappade enkel och dubbel takt i två grupper.

Annonser

Read Full Post »

Planering utan inspiration

– Gå loss!, säger min handledare och ger mig fyra lektioner att hålla imorgon.

Jag hinner grovplanera lite under eftermiddagen men finplaneringen får plats först vid niotiden. Det är tomt i huvudet och inspirationen är avlägsen. Upplägget som kändes kul för några timmar sedan verkar plötsligt opedagogiskt och jag tvekar över om uppgifterna ligger på rätt nivå. Men jag är realistisk (klockan är mycket) och håller kvar vid grundstrukturen och gör en hyffsad planering.

Det är en stor utmaning för mig som prestationsprinsessa att hålla i en lektion som inte känns fantastisk. Helst ska den vara utmanande, omvälvande, minnesvärd, rolig, lagom svår och alla ska vara nöjda. Ha! Lycka till med det!

Nu försöker jag mer arbeta med mottot ‘good enough’. Det är väldigt svårt.

Read Full Post »

Det här med lek återkommer ofta i mina kursböcker. Framför allt inom drama. Nästan varje dramabok har ett kapitel om lek. Senaste numret av Pedagogiska Magasinet får mig att undra varför denna tidning aldrig har varit med på någon litteraturlista.

I dramaböckerna brukar det stå mycket om likheterna mellan lek och drama. Att det liksom rör sig i samma rum och har liknande beståndsdelar. Jag läser Kjetil Steinsholts artikel I lekens ingemansland och upplever att han med Gadamers ord fångar aspekter av leken som jag erfarit i drama.

Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv. […] Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek. […]

Den [leken] har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet.

Det är inte alltid lätt att bli lekt. Det är riskfyllt eftersom jag överlåter mig själv åt leken. Ibland orkar jag inte öppna mig åt leken utan trivs bättre i en trygg bestämdhet om mig själv, mitt beteende och världen. Leken däremot är osäker och kan förändra snabbt. Men när jag orkar och vågar och är beredd kan det få mig att flyga långt bort utanför mina vanliga konturer. Jag kan gå utanför mig själv.

Den där känslan av gränsöverskridande och att vara i en annan dimension kan jag även känna i andra former av skapande men det är starkast i grupp. Som i drama.

I drama över vi mycket på att kunna gå in och ut ur denna sortens lekvarande. I övningarna måste du vara i det, annars fungerar det inte. Sedan behöver du kunna gå ur det sättet att fungera och distansera sig från det du upplevt. Just att kunna kontrollera och själv bestämma när jag vill vara lekande och inte lekande är något som visat sig vara användbart i många delar av livet. Även att förstå när jag är lekande, vad det gör med mig och hur jag kan hantera det har fått mig att  förstå mig själv mer.

För mig som vuxen har drama hjälpt mig att komma tillbaka till lekandet men för mina elever tror jag att drama kan handla om andra saker. För en del tror jag att det kan hjälpa dem att förstå hur man kan leka med andra. För andra kan det kanske vara en hjälp att lära sig att gå ur lekandet när de själva vill det.

Men de eviga frågorna består: Var går gränsen mellan drama och lek? Är all drama lek? Vad är drama?

Read Full Post »

På måndag börjar praktiken för denna kurs. Och mina tankar är väldigt busiga.

Jag borde förbereda den där uppsatsen som jag ska skriva direkt efter praktiken.

Eller så borde jag studera kursplanerna inom NO och kommentarerna till dem.

Eller så borde jag kolla upp de där länkarna om vatten.

Eller så borde jag läsa den där boken i NO.

Eller så borde jag läsa alla de där spännande artiklarna i Pedagogiska magasinet om lek.

Men allt jag kan tänka på är praktiken. Det bubblar av känslor och tankar. Orimliga och rimliga lektionsförslag virvlar runt ofärdiga och pockande. Men jag vet att det först är på måndag som det är någon idé att börja detaljplanera, då när jag får veta allt. Så jag försöker låta tankarna vara och istället fokusera på allt jag borde plugga. Det går dåligt.

Praktik är alldeles för roligt och spännande!

Read Full Post »

– Vilket land kommer dina kläder från?

I en klass frågade eleverna inte vilket land jag kommer ifrån utan vilket land mina kläder kommer ifrån! Det fick mig att ana att jag nog såg lite konstig ut i deras ögon.

– Från Finland, svarade jag.

Read Full Post »

Jag tittar på de fina lärarhyllningarna från För Det Vidare och minns lärare jag med.

Det var inte bara undervisningen och lärarens sett att se på mig som spelade roll. Läraren visade också upp sig själv på en scen (med olika grad av entusiasm i publiken) och lät sig skärskådas. När någon leder hamnar mycket fokus där. Varje knapp, hårtest och skiftning i ansiktsfärg granskas. Hjärnan tar in så mycket intryck. När läraren pratar och eleverna ska lyssna finns det alltid så mycket plats kvar i varseblivningen för eleverna förutom det som sägs.

Jag minns min biologilärare på högstadiet. Hon hade rykte om sig att vara lite kufig, precis som den andra biologiläraren som det sades fortfarande bodde hemma hos sin mamma. Min biologilärare skelade. Mycket. Det var ofta svårt att veta vem det var hon tittade på. Min lärare i engelska på gymnasiet använda inte b-h och hennes bröstvårtor syntes lite genom tröjan. Åh, vad äckligt, sa mina klasskamrater. En vikarie jag hade några veckor använde monokel fast han bara var 25. Han hade heller inget telefon. En annan lärare var tjock och ful men verkade inte ha några som helst problem med sitt utseende. Hon hade inte alls det undvikande kroppsspråk som de tjocka eleverna hade. Och tänk, hon hade pojkvän!

Alla dessa lärare var lite konstiga på ett eller annat sätt (tyckte vi). Om de hade varit elever hade de kanske blivit retade för sitt sätt (aldrig att någon av tjejerna skulle våga gå till skolan utan b-h!) Men de var självsäkra och goda ledare. På lektionerna var de respekterade och de visade mig att man kan vara normbrytande och samtidigt respekterad. Det fick mig att ana att det utanför skolan finns många olika grupper, där normerna skiljer sig från de som rådde i min klass. Det gav mig hopp. Att dom vågar vara sådär konstiga!, tänkte jag. Och det verkar inte ens som att det är jobbigt. Det verkar liksom så självklart för dem.

Alla dessa lärare som var så olika och ändå bekväma med sig själva var förebilder för mig. De visade hur man kan tycka om sig själv och respektera sig själv, hur man än är. När jag var liten träffade jag inte så många andra vuxna än mina föräldrar, deras vänner och några släktingar. Det var väldigt få av de vuxna som jag egentligen kände att jag hade någon meningsfull relation med. Därför blev mina lärare mycket betydelsefulla som representationer för samhället och vuxenvärlden. Som mallar. Såhär kan man vara. Och såhär. Och såhär. Och…

Tack för det!

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Read Full Post »

Legominnen

Lego. Jag har många fina minnen kring lego. Det går att göra så mycket. På lördags- och söndagsmorgonarna när alla andra i familjen sov brukade jag gå upp och bygga med lego tills de andra vaknade.

Jag hade en farlig morbror. Han var lite lurig och busig och en gång låtsades han äta upp en legobit. Vi förstod direkt att han var ute efter vårt lego. Varje gång han kom på besök var vi därför tvungna att gömma vårt lego och helst inte på samma ställe som förra gången. Han var ju så lurig och ibland verkade det som att han gick och letade. Eller så skulle han bara på toa. Man visste aldrig säkert med honom.

Denna lilla film påminner om min morbror, som kanske inte alls brydde sig om vårt lego. Men man vet ju aldrig med honom.

Read Full Post »

Older Posts »