Tack vare Morricas myckna uppmärksammande av serien The School som svt sänder med namnet Den övervakade skolan (hur blev det så knasigt?) har jag börjat följa serien.
Jag blir glad av att se lärare som skrattar och kar distans till sig själva. Som har det trevligt tillsammans. Det ger mig hopp.
Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.
Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats. Jag kan inte låta bli att jämföra med min ungdomstid. Det kändes inte som att någon hade tid. Utanför lektionerna var det bråttom bråttom och jag kände mig ensam. På lektionerna fanns det bara tid åt ämnet. Lärarna hade inte tid att vara vuxna samtalspartner och det fanns inga andra vuxna att prata med heller, förutom kuratorn som sällan var där. Och man vill ju inte gå till kuratorn…bara snacka lite med nån.
Och tänk om jag i förrgår hade haft en Mr Drew på skolan. Då skulle dagen sett väldigt annorlunda ut. Det kanske till och med skulle ha liknat undervisning.
Sökarens skoltankar 
Så roligt att du uppskattar serien, och så obegripligt att det är så tyst om den! Det är ju precis som du säger, den tydliga strukturen ger utrymme för både personlig omtanke och stöd till både kollegor och elever. Tänk om vi vågade prova detta här….
[…] Sökarens skoltankar är ytterligare en som reflekterar över sina intryck av programmet. Hon tar upp den viktiga tidsaspekten och lyfter fram hur det systematiska och genomtänkta arbetssättet faktiskt skapar mer utrymme för goda möten mellan elever och lärare: Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån. […]
Ja, de vuxna verka vldigt engagerade. Däremt blir jag på gränsen till upprörd när vicerektorn också säger att det är farligt att låtaa ungdomar fatta egna beslut. Idrottslärarinnan verkar vara den enda läraren med förmågan att ordentligt lyssna på sina elever uppmärksamt – utan att skriva eller sitta vid datorn samtidigt. Eller – för den delen – prata mun på dem för att få dem att hålla tyst.
[…] att förglömma: The School, eller Den övervakade skolan, som den hette på svenska. Läs mer: 1, 2) Like this:GillaBli först att gilla denna […]