Jag följer Jamies drömskola och funderar på detta med disciplin. Hur jag som lärare får eleverna att göra vad de ska. Hur jag får dem att vara schyssta mot mig och varandra. Jag tycker att det är svårt.
Jag som elev behövde aldrig en hård röst för att förstå. Det räckte med att säga till mig med vanlig röst. Eller så minns jag det i alla fall. Det var jobbigt med allt det hårda tyckte jag. Då stängde jag in mig ännu mer. Allt det där skället och allmänna kraven på alla som inte gällde mig var så jobbigt och fick mig att må dåligt.
Kan ni vara TYSTA nu! Nu SKÄRPER ni er!
Det gällde aldrig mig men jag lyssnade ändå. Nej det var helt fel för mig. (Såhär var det) Jag var hämmad och ofta uttråkad och understimulerad i skolan. Det skapar en del problem för mig nu. Jag vill så gärna skapa den undervisning som skulle fått mig att lyfta och utvecklas, våga tro på mig själv och i slutändan faktiskt våga prata med de där arga vuxna. Men det finns ju så många andra barn i skolan som inte är som jag var! Många behöver tydliga gränser som gör det tryggt och hanterbart för dem. Många behöver träna i att ta ansvar för sitt eget beteende och de behöver hjälp i att göra det.
Jag behöver hitta det där hårda och ibland till och med arga. Det känns fel. Det är inte jag. Inte nu i alla fall. Men jag vet att jag måste hitta något sätt att vara hård och arg på. För ibland behövs det.
Jag är sällan arg. Det är först på senare år jag har lärt mig att skrika. Fast det känns fortfarande lite konstlat. En av de första gångerna var på en dramalektion då vi skulle skrika i någon lek. Det var fantastiskt och sorgligt samtidigt. Jag hade ett sånt uppdämt behov av att skrika! När jag gick i lågstadiet retade de andra barnen mig och kallade mig musen för att jag var så tyst. Barn kan vara väldigt träffsäkra. Det har hänt en del sen jag gick i lågstadiet men jag märker att det finns några små delar av den där musen kvar i mig. Jag var livrädd för att någon skulle skälla på mig. Det var det värsta jag visste. Därför blir det så svårt för mig att skälla på barn idag. Dessutom är jag inte riktigt van vid att ens bli arg. I min familj blev man inte arg. Men det har jag tack och lov börjat lära mig!
Jag minns när en av mina underbara dramalärare besökte mig på min praktik (länk till inlägg) och gav mig den bästa feedback jag nånsin fått. Då sa hon till mig att hon förstod att jag inte ville bli en sån där surkärring som bara skäller. Men att jag aldrig skulle bli det och därför inte behöver vara så himlans rädd för det heller. Hon sa att jag var så mjuk och inbjudande och därför gott kunde våga ha lite vassare kanter ibland så att mitt ledarskap blev tydligare för eleverna.
Hennes ord har jag burit med mig och försökt odla de där kanterna. Det blir bättre men det är svårt. Det är en process. En läroprocess.
Jag ville bara berätta det. Att det är jobbigt och svårt att bli en bra lärare men jag jobbar på det!
Skälla behöver man ytterst sällan, är min erfarenhet. När jag skällde ut en grupp häromveckan var det första gången det här årtioendet jag behövt säga till på det viset.
Knepet är att vara tydlig och konsekvent med vilka ramar som gäller. Att tala om från första dagen att si och så vill jag ha det, och sen hålla på det. Det är nämligen mycket lättare, både för elever och för lärare, att steg för steg släppa efter på tyglarna när man börjar lära känna varandra och relationerna etableras än att försöka strama upp kaos.
Jag skäller aldrig. Liksom du har jag alltid avskytt skäll och aldrig förstått vitsen. Förstår fortfarande inte vitsen. Att börja skrika och gråta skulle kännas väldigt oprofessionellt. Eleverna skulle förmodligen tycka att jag var pinsam. Dessutom läste jag någonstans ganska nyligen att barn i en undersökning hade sagt att skäll är ”när vuxna slår med rösten”. Jag vill inte slå mina elever, varken med rösten eller med kroppen. Däremot har jag mitt stränga ansiktsuttryck, som jag tar på mej när det är nödvändigt. Det har alltid funkat hittills – till och med i en grupp där en elev försökte strypa en annan. Jag har övat lite på det där ansiktsuttrycket och eleverna verkar förstå på en gång att då är situationen inte förhandlingsbar. Jag har också märkt att jag måste tro på det är ansiktsuttrycket själv för att det ska fungera.
Aha. Jag har använt ‘onda ögat’ som jag kallar det men inte riktigt tyckt att det räckt alltid (men oftast). Men jag kanske inte trott helt på det själv. Ska öva mer!
Svårt det här med gränser. Själv kommer jag från andra hållet, behöver ramar och tydliga gränser annars blir det jobbig att förhålla sig. Jag måste säga att jag genom åren lagt mig till med ”förhöjda känslouttryck”. Jag bli väldigt glad, arg, ledsen. Förhåller mig tydlig vilken känsla jag har. Men att skrika på barn försöker jag definitivr undvika. Jag kan harkla mig högt och jag viss mån höja rösten. Fast senaste året har jag tyvärr skrikit med myndighetsrösten alldeles för mycket.
Det är nånting med att förmedla de där gränserna med hela kroppen. Att använda rösten och kroppen på ett medvetet sätt men som också är ”äkta”. När jag blir trött fastnar jag lätt i ett sätt, blir gnällig, tjatig och glömmer liksom det dynamiska.
Men så måste jag själv också veta var gränserna går. Kanske jag inte riktigt vet det ännu…