Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Andy Hargreaves är inte nådig i sin kritik av Sveriges skolpolitik (i Lärarnas tidning):

Vad gör Sverige för fel när det gäller skolreformer?

— Jag menar att man i Sverige nu gräver ner sig i de anglosaxiska reformidéerna som bland annat går ut på standardisering, testning, allt högre mål och allt mer allomfattande prov. Detta ingår i det jag kallar den andra och tredje vägens skolreformer och som utmärks av bland annat skärpt konkurrens, marknadstänkande och mer statlig kontroll.

Så den andra och tredje vägens skolreformer är inte bra. Varför?

— Det finns ingen forskning som visar att mer testning och mera prov leder till bättre resultat. I stället är det så att de mest framgångsrika länderna i Pisa-undersökningarna som Singapore, Finland och provinsen Alberta i Kanada har väldigt lite av nationella prov i olika former. […]

Min uppfattning är att Sverige nu deltar i ett globalt experiment som går ut på att införa en ny modell för hur skolan ska vara organiserad, en modell som grundar sig på marknadstänkande och på de anglosaxiska reformidéerna.

Han menar att utvecklingen i Sverige liksom i USA och England handlar om ett urholkande av lärandet där skolan blir business där allt ska gå snabbt och människor är utbytbara. Titta på filmen för utförligare förklaringar:

Hans lösningar är vackra:

Man bör satsa på högt kvalificerade lärare, på ett uthålligt ledarskap och på att utveckla en inspirerande och inkluderande vision för utbildning och samhälle. En vision som gör lärarna gemensamt ansvariga för pedagogiska beslut och en stor del av arbetet med läroplanen.

Jag tror på hans idéer. Det är liksom så som jag tänkte mig att det skulle vara någon gång i framtiden, då när jag sökte till lärarutbildningen. Men just nu ser det ganska mörkt ut. Samtidigt kanske det är just i mörkret och eländet som vi vågar pröva något nytt. Kanske visioner som kommer från skolorna?

Artikeln avslutas med att Hargreaves berättar att man tagit bort nästan alla tester i England då en skolledarorganisation blev inspirerad av Hargreaves bok. Det kanske finns hopp ändå!

 

Read Full Post »

Ett underbart litet radioprogram på temat livsberättelser: Tendens: Rörmokarinnan

Om att lämna den akademiska världen för att bli rörmokare.

Om att arbeta i en mansdominerad bransch.

Om arbetslöshet.

Om könsdiskriminering.

Om likheten mellan fjärrvärme och en moderkaka.

Om att kollapsa och resa sig upp igen.

Om att stå upp för sig själv.

Om en del av ett liv. En berättelse som inte är slut.

Read Full Post »

Igår var jag med om något vackert.

Jag och en klasskamrat hälsade på en tidigare studiekamrat till oss. Hen tog examen i januari (då jag egentligen också skulle ha varit klar om jag inte hade läst en termin extra drama och sjungit folkvisor en termin).

Under utbildningen var hen osäker på sin ledarroll. Hen kände att det inte riktigt fungerade. Handledarna tyckte att hen skulle ändra sig, göra si och så och hen kände sig obekväm. Kostymen passade inte riktigt. Men hen härdade ut och gick färdigt utbildningen.

Hen hamnade inte där hen hade trott från början. Men nu står hen framför sin klass och passar in. Bekväm. Trygg. Självklar. Kunnig. Engagerad. Professionell. Det gjorde mig så glad och hoppfull. Tänk att det kan bli så bra.

Read Full Post »

What the pip!

– Lektionen har börjat nu!, säger läraren.

– Va!? What the pip!, muttrar en elev.

Man lär sig nya ord på tv, eller?

Read Full Post »

Pruttens funktion

– Om man pruttar blir man inte tjock. Jag pruttar varje dag när jag går på toaletten, säger en elev och ler stolt.

Read Full Post »

För ett tag sen hade Pedagogiska magasinet en hel massa artiklar om lek (länk). Jag läste med stigande upphetsning. Det finns så mycket av det som gäller leken som också stämmer för drama eller får mig att förstå aspekter av drama. Jag hade tänkt skriva flera inlägg men det blev bara ett: Drama och lek 1: att bli lekt.

Idag när det är söndag har jag tagit ledigt och började då rensa i högarna. Där finner jag tidningen och upphetsningen igen. Idag ska jag därför skriva om artikeln Lek på gott och ont av Ivy Schousboe, professor emerita i psykologi.

Hon skriver om några barn som leker. ”Vi leker att vi skulle mörda Andreas!”, skriker någon och det blir en dramatisk jakt.

Han blir jagad, till en början på det vanliga sättet i den här dramatiska leken. När Andreas blir ordentligt förskräckt blir jakten mer och mer upphetsad. Anfallsropen blir fler och gällare. Barnflocken verkar ha tappat huvudet, nu är det ”the wolf pack” som jagar. De driver in Andreas på gården och han fångas i ett hörn. Här blir han fasthållen, hårt stucken i magen med spjut och hotad med ”kniv” mot halsen. När en vuxen ingriper är han helt vit i ansiktet och skakar i hela kroppen.

I lek är det lätt att dras med. Dras in och tappa perspektiv. Detsamma gäller i teater och drama. Det är fantastisk ibland och skräckinjagande andra gånger. När jag är sur är det underbart att luras in i en fantastisk glädje med hjälp av en enkel övning. Men ibland kan jag hamna i låtsasvärldar som är alltifrån trevliga. I drama tränar jag på att vara i leken men samtidigt ha perspektiv. Att vara i mest men då och då ta superkorta pauser och gå ur rollen och titta på det utifrån för att kontrollera om allt är okej. För att kolla om jag kan fortsätta. Gå in i mitt vanliga förnuftiga jag som analyserar och känner empati. Sen kan jag gå in i leken igen. Det är det som jag anser att Andreas kompisar misslyckades med. De lät sig upptas av leken alltför mycket. De måste lära sig att kliva in och ut hela tiden för att inte råka göra något som de kommer att ångra. Och det är inte bara barn som behöver öva på det.

Så gott som alla dramaövningar har denna komponent av att gå in och ur roll eftersom de är styrda av en ledare. Ofta ska deltagarna göra en uppgift, exempelvis att leka att de är något djur och då är de i roll. Samtidigt ska de kunna sluta med det direkt när jag säger till. Det är en träningssak det där med att byta perspektiv. Att kontrollera sina impulser och kunna välja medvetet när jag ska följa och när det inte passar. Det är inte helt lätt. Jag tror att vi behöver prata med barnen om detta och hjälpa dem att förstå och fortsätta träna.

Jag tränar fortfarande. Gärna med mina dramakompisar. Där är det tryggt och hanterbart. Det är värre i resten av livet.

ps. Schousboe har en lite annan slutsats om barnens lek med Andreas än jag har.

Read Full Post »

Okej, nu försöker jag också. Jag finns nu på twitter!

Det brukar dröja ganska länge innan jag börjar med såna där moderna trendiga saker. Min första mobil fick jag av mina föräldrar när jag gick på gymnasiet. Jag ville inte ha den. Och tänk, nu har jag en smartphone!

Jag har hållit mig borta från twitter. Var orolig för att bli stressad av myllret av tweets. Ibland har jag en tendens att vilja hänga med på allt. Läsa allt. Vill ju inte missa något. Det har jag iofs lärt mig av med tack vare bloggandet. I början när jag precis hade skaffat Bloglovin läste jag ALLA inlägg. Varje dag. Det blev stressigt. Nu läser jag bara det jag vill läsa, just då. Det låter nog självklart för det flesta. Men jag är en prestationsprinsessa och då är det lätt att saker och ting blir lite överdrivna.

Morrica och Mats har pratat länge om #skolchatt och nu kände jag att jag inte kunde hålla mig. Måste kolla in! Vill inte missa! Dessutom läser jag nu en kurs i språksociologi och har därför blivit extremt intresserad av olika språksociologiska fenomen och koder som finns inom olika kommunikationskanaler och kretsar.

När jag var liten pratade jag väldigt lite. När jag pratade höll jag mig kort. Jag trodde inte särskilt mycket om mig själv och tyckte nog att det var bättre att ge plats åt andra än att ta den själv. Men åren har jag ändrat syn på mig själv och kan nu breda ut mig. Ibland. Men det kortfattade, koncisa och effektiva ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Därför anar jag att jag kan trivas med små kompakta tweets.

Så, nu har jag förklarat mig.

Read Full Post »

Statarpyssel

Jag var på Statarmuseet och observerade deras påskaktiviter. Det var bland annat påskpyssel.

Jag tycker oftast inte om pyssel. Inte i skolan i alla fall. När det finns en mall blir det tråkigt. Och bråttom bråttom. Alla ska hinna bli KLARA. Det ska BLI något. Panduro-pyssel blir det. Men på Statarmuseet var det inget Panduro-pyssel. Allt material var sådant som statarna kunde ha haft. Halva äggskal, papper, garn, ull, färger, sax, tråd och nål. Inget lim. Ingen tejp. Det fanns mycket så det gjorde inget om äggen gick sönder.

Görande. Prövande. Lugn. Process.

Jag satt och tittade och blev så sugen så. Då är det ett bra pyssel.

Read Full Post »

De och dem

Kan du skilja på de och dem frågar SvD. Gör deras quiz så får du veta.

Read Full Post »

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

  • På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
  • Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
  • På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
  • Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
  • Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
  • På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Read Full Post »

« Newer Posts