Det gjorde mig så ledsen. Humöret störtdök genast och jag kände mig dum. Hur kan jag vara så dum att jag försöker bli lärare?
Igår hände det igen. Det som hänt så många gånger innan när jag mött lärare ute på skolorna. Hur kan det komma sig att jag nästan aldrig möter en verksam lärare på grundskolan som kan rekommendera unga människor att bli lärare?
Det brukar börja med att de pratar om sina barn och deras yrkesval. Läraren bedyrar att hen aldrig skulle råda sina barn att bli lärare. Sen kommer klagofloden. Allt det negativa med läraryrket. Och så hamnar vi på slutstationen där det står en stor skylt:
INGEN VETTIG MÄNNISKA BORDE ENS FUNDERA PÅ ATT BLI LÄRARE!
Andra stunder kan samma lärare lovorda sitt yrke och prata om allt det positiva. Jag kan se hur de njuter av att undervisa, hur mycket de bryr sig om sina elever och deras utveckling. Jag kan se hur duktiga och professionella de är. Ändå kan de i slutändan inte rekommendera någon annan att göra samma val som dem.
På högskolan och bland vänner låter det mer hoppfullt och jag kan stundtals få positiva kommentarer när mitt yrkesval kommer på tal. Men det känns oroväckande att de som har de tjänster som jag hoppas få inte kan säga samma sak. Jag funderar på vad det kan bero på? Är det ett försvar mot den dåliga arbetsmiljön och lönen, som ett sätt att säga att de känner sig nedvärderade och inte vill acceptera det men har svårt att se andra sätt att protestera förutom att inte rekommendera andra att söka sig till yrket? Skäms de över sin situation?
Jag förstår inte. Och jag blir ledsen.
Sökarens skoltankar 
Kära du,
Det är inte snyggt, det är inte charmigt, detta default-martyrium som funnit sin väg in i lärarretoriken, och det bästa du kan göra kan vara att inte lyssna, utan att lägga huvudet på sned, titta vänligt och säga ‘jag förstår. Och ändå sliter ni/du ju så hårt hela tiden!’ tills harangen är över.
Funktionen är den av en säkerhetsventil, där överflödig ånga släpps ut så att maskinen inte exploderar, men i det här fallet har säkerhetsventilen fastnat i vidöppet läge och fortsätter tjuta högt medan trycket i maskinen sjunker.
Du har valt en yrkesbana som kommer att ge dig så mycket glädje och äventyr i världen! Kom ihåg det när ventilen tjuter.
MVH
Morrica
Åh tack för din förklaring! Jag märker att jag som lärarstudent ofta får den där ventilen att öppnas genom min blotta närvaro…tröttsamt. Men jag ska stänga öronen i fortsättningen!
Det är drygt tre år sedan jag blev klar med min utbildning och hittills har det varit ett fantastiskt jobb ungefär 80% av tiden. När det inte har varit fantastiskt har det nästan alltid berott på andra saker än själva undervisningen eller eleverna. Jag skulle rekommendera alla möjliga människor att bli lärare. Till exempel föreslår jag det för mina elever titt som tätt. Om du gillar att undervisa har du gjort helt rätt val! 🙂
Tack! Det behövde jag höra!
Det är världens bästa jobb! Egentligen. Det jag nu lärt mig efter snart tre år är att man MÅSTE sätta gränser, för arbetet är gränslöst. Alla trötta lärare som klagar har inte satt dessa (ingen blir ” martyr” för att det är kul) – och därför måste alla lärare som dignar under arbetsbördan bli bättre på verka aktivt för rimliga arbetsvillkor. Lärare är för ”duktiga”, inte för ”gnälliga”, det är problemet vill jag påstå.
Jag ska själv bättra mig, koppla in facket när/om jag behöver, försöka förklara bättre vad jag önskar/behöver för att jag ska hålla i längden och hur min arbetssituationen ser ut (för ingen som inte går i samma skor förstår, det är knappt jag fattar det själv!)) – och för att min undervisning därför ska bli bättre. Hos oss verkar det som vi nu fått visst gehör från högsta instans och jag har förhoppningar om att det ska bli bättre, men det har tagit många möten och fler blir lär det väl bli /Janis