Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

Det är kanske naivt av mig att tro att skolan en dag kommer vara en bra arbetsplats där jag kan få plats och möjlighet att bli en bra lärare. Just nu hör jag mycket ilskna och upprörda lärare som verkligen inte råder någon endaste människa till att bli lärare. Det ser ganska mörkt ut just nu, både för min karriär (och då menar jag att få ett jobb som stämmer med min utbildning, inte att få hög lön) och för skolsverige. Men jag kan bara inte släppa tanken, bilden (drömmen?), tron på att det kommer att bli bättre. Jag vägrar tro att Sveriges skolsystem kommer frätas sönder av okunniga kommunpolitiker och dåligt utbildade skolministrar. Det kan bara inte ske! Alla fantastiska, smarta och kluriga lärare runt om i landet kommer att hitta vägar att protestera och utveckla skolan trots alla saker som hindrar dem. Det måste bli så. (Händer det inte redan?) Och jag kommer att vara en av dem.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Nu har jag en termin kvar av utbildningen och längtar så efter att få börja vara lärare. Det började nog i att jag mindes hur tråkigt jag ofta hade i skolan. Inte alls alltid, men alltför ofta. Det var inte upprörande dålig undervisning jag upplevde, men det kunde ha varit så mycket mer. Jag visste redan då, i trean, femman, sjuan och på gymnasiet, att jag kunde så mycket mer än det jag fick möjlighet att göra, utveckla och visa i skolan. Långt senare förstod jag att jag har ett omättligt behov av att skapa, göra själv (eller med andra) och vara kreativ. Mina föräldrar såg att jag var lite konstnärlig och jag gick och spelade fiol, gitarr, sjöng, dansade olika danser och gick på målarkurser. Men jag slutade allt för jag fick aldrig vara kreativ. Bara lära mig att härma. Liknande var det i skolan. Jag tyckte om alla ämnen utan gympa men det var som att det saknades något hela tiden. Det där att få lösa problem själv.

Under min lärarutbildning läste jag pedagogiskt drama och den som läser min blogg ser att jag ständigt kommer tillbaka till detta ämne. Det var där jag förstod allt detta. Att jag älskar att improvisera, hitta på, fantisera, leka och samarbeta med andra leksugna i upptäckande av vad som händer i vårt samspel. Jag blev frälst. Kunde inte få nog.

När jag läste drama förstod jag, genom vårt lekande och praktiskt utforskande av oss själva, att varje lärare är unik precis som varje människa är unik. Alla lärare kan inte vara likadana och för att jag ska kunna bli den bästa läraren jag kan bli måste jag utgå från mig själv och hur jag är som lärare. Jag måste hitta mina bollar för jag kan inte välja dem alla (Läs Daniel Barkers lärartyck där han skriver om att lärare måste välja bland alla bollar i bollhavet: länk)

Nu utmanar jag Jante och säger: Här är jag och mina största bollar just nu!

Grunden till allt för mig är språket och kommunikationen. Samspelet. Det vi skapar tillsammans med hjälp av olika sorters kommunikation. Svenska är mitt huvudämne och min bas, mitt fartyg, min värld där allt annat finner sin plats. Drama har berikat denna värld med kropp och dramatik, lek och fantasi. Jag älskar att berätta. Jag är bra på att berätta. Och det använder jag i alla ämnen. Det är mitt bästa knep för att fånga eleverna. Jag älskar ord och att utforska språket och kommunikationen med eleverna. Jag vill utvidga deras och min värld med språket, böckerna och berättelserna. Och jag vill att alla mina elev ska vara berättande människor. Helst alla människor i hela världen.

Språket är också kroppen, rösten och rummet. Det tycker jag är roligt att leka med i klassrummet. Jag tränar hela tiden på hur jag kan använda min kropp, min röst och rummet för att förstärka och förtydliga situationer i klassrummet. Så att alla Känner i kroppen att nu kommer något jättespännande hända eller att nu ska vi byta fokus eller vad det nu är som händer. Jag tycker också att det är väldigt roligt att guida eleverna i att använda sin kropp för att kommunicera.

Jag tycker om att sjunga. Kan liksom inte riktigt sluta. Det smyger sig in överallt precis som berättelserna. Det är så fascinerande när musiken tar tag i mig och eleverna och alla är med och vi musicerar tillsammans. Hur vi känner rytmen som vi tillsammans skapar och deltar i. Det är något ursprungligt med musiken precis som med berättelserna. Det suger tag i mig och eleverna och jag vill bara göra, se, höra och känna mer mer mer. Ibland glömmer jag denna boll men då visar den sig alltid för mig. Den kommer alltid tillbaka.

Jag lyssnar gärna. Jag är bra på att lyssna. Det där med att lyssna in en hel klass är jag inte helt med på ännu men jag vill. Jag ska lära mig. För jag tycker om att lyssna. Jag tycker om när det blir liv och rörelse och mycket prat. Jag tror på mycket prat. Inte bara lärarprat utan också elevprat och tillsammansprat. Jag har hellre lite för pratigt i klassrummet än för tyst, i alla fall i nuläget. I mitt klassrum ska vi arbeta tillsammans. Det ska vara en tillgång och inte ett hinder att vi är en grupp. För eleverna ska inte bara lära sig ämnen utan också om sig själva och hur de kan vara och göra tillsammans med andra människor. Det är en svår boll tycker jag men den är så viktig och jag håller den alltid nära mig. Brukar känna på den ofta och undra hur jag ska få ihop det. Den finns alltid med.

Jag vill vara den trygga vuxna som kan stötta och pusha och se. Det är svårt och jag känner inte att jag är den klippan ännu men jag vill. Jag ska lära mig. Jag tänker på den lilla jag som gick i skolan och var så olycklig ibland och skulle ha velat ha så mycket mer vuxenstöd i skolan. Jag vill vara en sån vuxen som kan stötta såna som jag och alla andra som behöver en blick, en kram, ett ord och en liten stund bara vi två. Det ska jag försöka lära mig. Bollen är tung och jag vet inte riktigt hur jag ska lyfta den, har inte riktigt hittat greppet ännu.

Alla mina bollar handlar om mänskligt samspel på något sätt för det tror jag är grunden till lärandet i skolan. Och för att kunna samspela behöver vi kunna förstå varandra. Vi behöver språk. Och inte bara ord utan också de andra sätt vi människor använder för att göra oss förstådda. Det är nog något av det mest spännande jag vet.

Nu har jag berättat om mig och det som jag gillar. Om vi lärare nu behöver vara olika tror jag att det kan vara bra att berätta lite om oss själva för varandra, så att vi kan se hur vi kompletterar varandra. Jag tror att det är först då, när vi har visat för varandra vad vi har för olika fokus och bollar som vi kan samarbeta. Om alla låtsas som att vi är likadana och tänker på samma sätt och vill samma saker händer det liksom inget. Då går vi ensamma tillbaka till våra klassrum och förblir ensamma i yrket.

Tacka vet jag det utvidgade lärarkollegiet! Där kan jag vräka på, skryta, dela, berätta, undra och vara lite långrandig. Jag drömmer om en arbetsplats där jag på samma sätt som här kan få berätta om vad jag tror på och dela med mig av mina lärdomar men också kan fråga, undra och tvivla utan att känna mig dum eller fel. En plats där jag får vara lärande precis som mina elever.

Tack Anne-Marie som kom på tanken med lärartyck och Camilla som organiserar! Lärartycket ger mig kraft och hopp. Det får mig att känna att vi lärare kommer att vända skutan.

Läs gårdagens inlägg här: Johan Lantz

Annonser

Read Full Post »

Sommaren är en tid av inre resor för mig. Med blandade känslor som resultat.

Det är varmt och min kropp tycker inte riktigt om det. Magen är konstig. Sömnen oregelbunden. Alla lemmar något uppsvullna, ömma, kliar. Solen bränner blixtsnabbt min hopplöst bleka hud och det gör ont. Ständigt lite svettigt. Det går bra så länge jag kan bada ofta. Men när jag jobbar går inte det och då blir allt lite jobbigt. Jag vill bara bort bort, in i svalkan.

Jag har något sommarjobb som är lite lagom trist. Jag arbetar med människor jag aldrig skulle ha valt att umgås med och får en inblick i deras liv. Jag vikarierar i någons annans jobb och försöker passa in. Jag är en kameleont. En stand-in som mitt under föreställning får hoppa in på scen eftersom den  som egentligen spelar rollen har fått maginfluensa eller var det semester? Det är omvälvande att ha dessa sommarjobb. Roligt, jobbigt, förvirrande. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag hade valt att jobba med just detta i säg, tio år? Jag jobbar ofta oregelbundna tider. Min kropp tycker inte om det och tiden känns som satt ur spel. Ibland är jag ledig mitt i veckan. Alla andra jobbar. Och jag får tid att sitta och tänka.

Jag lyssnar på Sommar i P1 och får höra om olika livsöden. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag var musiker, politiker, forskare eller konstnär? Sommarpratarna berättar om sina uppväxter och jag funderar över min. Hur har jag blivit sån här? Tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om jag inte hade bytt skola i fyran? Eller tänk om vi hade flyttat? De berättar om sina karriär och jag drömmer om min. Vad kommer hända? De berättar om sina resor och jag drömmer mig iväg till mina. Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde någon annanstans? Kanske till och med i ett annat land? Jag undrar hur mitt sommarprogram skulle vara. Vad skulle det handla om idag och vad skulle det handla om när jag är 50 (om jag blir det)?

Jag läser böcker och får gå in i andra människor. Jag får komma in ännu närmre än i Sommar i P1. Jag följer med människorna i boken under en lång tid och får följa deras tankar och handlingar ibland obehagligt nära. Det är nästan som att jag Blir dem. (Det var obehagligt när jag läste Brott och straff!) Det är som hemliga resor som sätter osynliga spår i mig. Oftast märker jag inte mycket av det förrän efter lång tid då jag ibland ser att värderingar/bilder/fördomar/förkunskap kommer från just den där boken jag läste den där sommaren. Annars när jag läser böcker, de få gånger jag hinner det under terminerna, är mitt vanliga liv som en dämpande madrass mot alla de där bokvärldarnas intryck. Men på sommaren är jag liksom avskalad av allt det onormala: värmen, jobbet, tiderna och sen ledigheten.

Jag brukar vara ledig i början av juni och slutet av augusti. Då när ALLA andra jobbar. Någon vecka lyckas jag hitta någon att vara med och helgerna är bokade med sambon. Jag åker till mitt sommarställe och träffar släktingar. Märker att jag har förändrats sen förra sommaren då jag träffade dem. Och de har också förändrats. Huset förfaller och myrorna kryper längs väggarna. Jag undrar, hur skulle det vara att bo här jämt? Jag letar i hörnen och hittar små lämningar från min gammelfarmor och jag drömmer mig tillbaka till hennes tid med hjälp av alla föremål och små historier jag hört om henne genom åren. Jag undrar hur hon var egentligen och om jag hade tyckt om henne om vi hade träffats? Jag hälsar på mitt gamla Göteborg och träffar gamla vänner. Jag undrar, hur skulle det ha gått för mig om jag hade bott kvar? Det känns konstigt att vara på besök. Med familjen känns det ibland nästan som att jag reser tillbaka i tiden. Jag blir lilla lilla lillasystern och jag hatar det. Samtidigt är det mysigt med allt det fina från den gamla tiden, men lite konstigt. Hur kan det finnas kvar, allt det där gamla när vi alla har förändrats så mycket? Staden känns bekant men är ändå inte sig lik. Det märks att jag varit borta och vi är inte riktigt vänner längre. Vi har gått skilda vägar jag och Göteborg och jag känner mig lite dum som ändå kommer tillbaka nu när vi inte är vänner. Vi måste bygga en ny relation men så har vi inte riktigt gjort det ännu. En eller två veckor brukar jag vara själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker och tänker och kommer på lite grejer. Efter ett tag kommer jag in i det där andra sättet att leva. Ganska trevligt. Men det är förvirrande. Inte alls som det brukar. Och jag funderar. Tänk om det alltid var såhär?

Sommaren är förvirrande, skrämmande, omvälvande, fantastisk, tråkig, jobbig, upplyftande och spännande. Jag vet aldrig hur det blir. Lite som ett äventyr.

Jag undrar verkligen hur det kommer bli sen, då när jag har ett riktigt jobb och får vara ledig i juli när alla andra är lediga och alla de där sommargrejerna och sommarkurserna och sånt är igång?

Read Full Post »