Examensarbetet och lugnet

Nu när jag skriver examensarbete gäller det att hitta balans i lugnet.

Det är farligt när jag blir för lugn och kaxigt tänker att ‘jag kan det här, för jag har skrivit en c-uppsats’. Det var den uppsatsen. Det här är en annan. Den är ganska olik. Det kanske är som med att skriva en bok eller möta ett barn. Varje bok, barn eller uppsats är olik den andra och jag kan aldrig vara förberedd på hur det blir att möta just denna. Dessutom förändras ju jag samtidigt, hela tiden, och gör det hela än mer komplicerat.

Det är inte heller bra att bli alltför uppstressad och tro att jag inte kan något. För en hel del har jag ändå lärt mig på att göra något liknande en gång innan. Som att det är en lång process att skriva en uppsats och att det under många stunder är svårt att se helheten. Ibland känns det då som att allt jag gör är skit, men det är bara så det känns just då. Att tänka att mitt material är värdelöst ingår också i processen, liksom att alla andra delar av uppsatsen är lika dåliga.  Det går över. Men det gäller att ha tålamod och att fortsätta jobba och kämpa, vad som än händer, känns och tänks.

Något som skiljer sig från förra gången jag låg begravd i uppsatsarbete är att jag nu har en fantastiskt bra handledare. Hen är stöttande och jag upplever hen som väldigt kunnig. Jag känner att jag kan lita på det hen säger. Det är som att jag har min alldeles egna forskningsexpert som verkligen kan vägleda mig. Det är tryggt och samtidigt utamande. Hen tar mig och min forskning på allvar och litar på att jag kommer att göra ett bra jobb. Svarar alltid på mail. Snabbt. Läser noga. Talar noga. Funderar.

Jag tycker om min handledare.

Read Full Post »

LEGO äger

Här kan en få lite nya idéer på vad en kan bygga med lego!

Read Full Post »

Den tysta väntan

Det är så mycket väntan i skolan. Jag funderar mycket på vad eleverna ska göra då. Där jag är nu tycker lärarna att eleverna är pratiga och stökiga. När de väntar ska de vara tysta och lugna. Till exempel när det ska vara samling på fritids och alla inte kommit ännu. Fröken säger tyst, lugn, vi ska ha samling nu faktiskt! Men så dröjer det ändå några minuter till innan alla satt sig så vad var det för meningen med att vara så himla tyst? Samma sak har jag sett i en del klassrum där läraren inte är helt förberedd utan går och hämtar nåt och blir så arg för att eleverna börjar prata.

Jag tänker på hur vi skulle ha gjort med vuxna. Skulle vi tvinga alla som ska på det eller detta mötet att sitta helt knäpptysta innan alla ens har kommit? Nej vi pratar alla tills det är dags att börja. Då tystnar vi. Jag förstår inte riktigt detta ständiga hyschandet. Och så måste man sitta still också.

Det blir liksom så onödigt att ens lyssna på frökens tillsägningar då det ändå inte ska börja ännu. Så skulle jag i alla fall tänkt som barn. Att fröken liksom tappar sin trovärdighet när det inte finns någon mening med att vara tyst.

Men det kanske handlar något om det där med olika lägen. Att barn lätt kan gå igång och bli väldigt livliga och sen har svårt att lugna ner sig. Jag vet inte. Kanske jag förstår detta system när jag jobbat ett tag. Men nu verkar det bara hemskt korkat.

Jag tänker att den tid vi är med barnen ska vara effektiv. Vi ska vara förberedda och göra vettiga saker med barnen. Den tiden är så otroligt viktig och vi får inte slarva bort den och dessutom skylla all förlorad tid på att barnen pratar.

Nej jag vill hellre att det ska vara som i en del av de klassrum jag besökt där lärarna försöker öva barnen i att läsa situationer. Så att barnen själva kan lista ut när det är okej att småprata lite och när man direkt måste bli heltyst. Då blir barnen medvetna både om sig själva och vad som händer omkring dem. Det tror jag på!

Read Full Post »

Vuxenblickarna

Det här med att himla med ögonen inför eleverna när de enligt läraren pratar för mycket. Och söker ögonkontakt med mig, vikarien, för att ha någon att sucka med. Någon att dela sin vuxna överlägsna missnöjdhet.

Det är inte okej. Jag kan förstå att det kan bli så, att man fastnar i gnällträsket och tröttnar på att det är väldigt väldigt svårt att vara tyst och sitta still och att jag som lärare måste ha väldigt stort tålamod. Men det gör det inte okej. Det är att gå ut ur det tillsammansskap vi skapar i klassrummet: lärare och elever. Eleverna blir ensamma, utlämnade, bedömda och dömda.

Det gör mig ledsen. Jag försöker undvika hennes blickar. Barnen sitter med sänkta huvuden.

Hård och strikt behöver inte vara respektlös och nedlåtande. Det måste finnas andra sätt.

Read Full Post »

Barndomslandet och Sparveln

Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären.

Jag stod i kö till att få hjälp med min borttappade reserverade bok på biblioteket. Det tog väldigt lång tid med bara ett litet ärende och det var tio nummer tills det var min tur. Jag började strosa. Då såg jag den. Lilla Sparvel av Barbro Lindgren. Den bara stod där och väntade på mig. Jag öppnade den och läste första meningen. Det var som en supersnabb tidsmaskinsraket som förde mig tillbaka till min barndom. För jag förstod precis vad hon menade. Jag struntade i min tråkiga bok om forskning och gick glatt iväg med min nya skatt. Och det är nu min morot. När jag transkriberat ungefär 5-10 minuters inspelning eller då det känns som att jag kommer att  somna/skrika/ge upp så får jag läsa tio sidor om Sparveln.

Ända från första meningen är boken genial. Tacka vet jag Barbro. Men så läser jag vidare.

Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon pratar som en kvarn. Så fort det blir den allra minsta tystnad fyller hon ut den med tankar om allting, med skratt och sång, och hon hoppar kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna.

Och då ser jag att det inte riktigt är min barndom. Kanske min storasyster. Det var hon som pratade. Jag var blyg. Eller det sa folk i alla fall. Jag tror att det nog handlade en hel del om träning. Eller alltså brist på träning. Alla i min familj pratade redan så mycket så det var liksom ont om talplats. Och sen när den väl kom, den där platsen, hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Och när jag väl sa nåt tittade alla på mig extra mycket och det blev så stort och obehagligt. Så jag var hellre tyst.

Min mamma berättade för mig att hon åkte till USA på gymnasiet och pluggade där ett år. Då läste hon ämnet Speech. Det förändrade hennes liv, sa hon. Innan var hon blyg och ville inte prata inför folk men efter den där kursen i USA har det aldrig varit ett problem utan något som hon gärna gör. Det låter konstigt. Min mamma som pratar så mycket kan väl aldrig ha varit tystlåten och blyg?

Ikväll är det #skolchatt på Twitter om blyga elever och jag tycker det ska bli väldigt spännande.

Read Full Post »

Terminsstart

Nu har skolan även börjat för mig. Det känns alltid lite konstigt att jag inte börjar samtidigt som alla andra elever som går i grundskolan, på gymnasiet eller på folkhögskola. Men nu är det äntligen så. Och ja, jag har längtat. Kanske mest längtat efter att inte jobba mer på det där slitiga stället där ingen äter ordentligt och allt är gnäll och jag ständigt är klibbigt svettig och känner mig krasslig. Åh vad jag har längtat efter att inte jobba skift mer utan leva ett vardag-helg-liv, sådär praktiskt och förutsägbart. Och visst, studentlivet är ju inte riktigt så strikt, jag kommer nog plugga på kvällar och helger också, precis som jag brukar. Men grunden är ändå vardagar åtta till fem. Åh vad min kropp tycker det är bra. Men även fast jag längtat så är det alltid svårt när höstterminen börjar. Jag känner mig rostig i huvudet och allmänt förvirrad. Hur var det nu man gjorde? Då är det skönt att träffa klasskamrater.

Men så börjar denna termin så hemskt konstigt. EN föreläsning, sen inget mer. Jo två seminarier och fyra handledningsträffar. På TIO veckor! Resten av tiden ska jag sitta själv och forska eller göra något som liknar forskning i alla fall. Jag ska nämligen skriva mitt examensarbete.

Jag är visserligen väl förberedd. Har allt mitt material klart och en tidigare c-uppsats i bagaget. Men ändå! Jag har inte alls landat i detta att transkribera i all oändlighet för att sedan analysera, leta teorier och skriva en 30 sidor lång uppsats. Jag kan bara inte koncentrera mig. Kroppen vill inte sitta still, öronen orkar inte lyssna en gång till på ännu en elevs tysta sluddrande tal, ögonen orkar inte titta på skärmen mer än några sekunder och hjärnan vill bara tänka på annat. Jag tänker på alla de elever som alltid känner såhär. Och alla trötta vuxna som anklagande säger ”Men koncentrera dig då!”

Jag klappar mig lugnt på huvudet och säger: ”Det är lugnt. Snart vänjer sig kroppen. Tills dess kommer det vara rätt så jobbigt och inte så mycket blir gjort. Men det löser sig. ” Jag känner mig själv och vet att jag kommer komma in i min vanliga disciplin och fokus tids nog. Jag tänker på alla de elever som inte känner så. Som vet att de inte kommer kunna fokusera. Eller som kan men inte har någon aning om hur det går till. Det är tufft och då är det skönt om omgivningen är förstående.

Read Full Post »