Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Detta är riktigt sorgligt. Möjligheterna till utveckling och spridning av forskningsresultat finns så nära men så kommer den där jäkla budgeten och visionslösa politiker och skolledare och förstör. Läs och gråt: länk. Min klasskamrat skriver just nu en uppsats kring pedagoger som arbetar på liknande sätt som Dahlbäck utvecklat och skrivit om i sin avhandling och jag känner att det skulle vara guld att få vara med i aktionsforskning med denna kunniga människa. Men hon får inget jobb. Så ledsamt.

Vilken möjlighet för Ale och så tar de inte den!  Jag tror de gör ett stort misstag. För övrigt är det något av en dröm för mig att vara med i ett aktionsforskningsprojekt, helst både som forskare och lärare men det verkar vara svårt i Sverige… Tänk om regeringen kunde satsa på sådan praktiknära forskning och ta vara på det som lärare har skapat. Då tror jag att svensk skola kunde lyfta.

Mer läsning om forskare och forskning som inte tas tillvara i skolorna: länk

Annonser

Read Full Post »

Lärare behöver ämneskompetens. För mig var det otroligt viktigt att få välja ämnen som jag tycker om. Sådana friheter finns inte i den nya utbildningen mot grundlärare. Mot lågstadiet får man välja ett fördjupningsämne av de sex ämnena matematik, svenska, engelska, NO, SO och teknik som man läser 15 hp vardera. Det finns ingen plats att fördjupa sig i någon metod, exempelvis utomhuspedagogik, ikt eller montessoripedagogik, eller ett estetiskt ämne som går att använda som metod, exempelvis musik, rytmik, drama, bild eller dans. Det är möjligt att lite av det uppräknade finns med i grundutbildningen men jag menar att man behöver få fördjupa sig i någon metod som man gillar.

Det är ju jag som ska bli lärare. Alltså den unika individen jag.

Alla är olika och jag tycker inte att alla lärare måste älska alla metoder, med undantag från ikt som nog alla behöver lära sig att använda (inte älska!), men alla ska ges möjlighet att lära sig och utvecklas med metoder som de gillar tycker jag.

Jag tycker om att läsa ämnen samtidigt som jag lär ämnesdidaktik men ibland måste man isolera vissa delar och bara lära sig om det. Precis som att eleverna använder svenska i alla ämnen men ändå behöver ha lektioner i bara svenska.

Jag tror på att lärare ska få utvecklas som personer och bli de bästa lärare de kan bli. Och då funkar ingen fast mall för alla. Man måste få göra olika. Och därmed också läsa olika kurser. Jag är så glad att jag har läst den gamla utbildningen med ämnesdjup och möjlighet att påverka vilka kurser jag ska läsa.

Read Full Post »

För lärarstudenter och nya lärare finns nu en alldeles egen chatt på Twitter! Den heter #nlchatt och sker varje tisdag 20-21. Tyvärr kan inte jag vara med som så gärna vill men du, kära lärarstudent eller nya lärare, kanske kan och vill delta!

Efter gårdagens allra första chatt startades även en Facebook-grupp som du hittar här.

Jag tycker att det är toppen toppen! Jag har saknat det och känt behov av det och nu finns det! Tack  Oscar för initiativet!

Read Full Post »

Nu när jag skriver examensarbete kan man verkligen tala om processskrivande. Ingenting är helt klart förrän allt är klart. Det är frustrerande och samtidigt väldigt väldigt spännande nu precis på slutet.

Jag blir alldeles tokig på det. För jag var ju klar med litteraturgenomgången! Men när jag ändrade lite i analysen så märkte jag att det perspektivet inte fanns med litteraturgenomgången. För att inte tala om slutsatsen. Den krånglar till allt! Eller snarare, den får allt att ställa sig i ordning. Fast den ordning stod inte allt i innan så då blir det lite krångligt att fixa till det. Det är som dominobrickor. Allt påverkar allt. Men allt krånglande gör texten så mycket bättre.

Det är lätt att fokusera på kvantitet när det är kvaliteten som spelar någon roll.

Det är fascinerande att följa stegen uppsatsen tar. Och så frustrerande eftersom den går i mig. Den trampar runt i mitt känsloliv och rör runt. Kanske det är annorlunda om man skriver två tillsammans? Jag vet inte för jag har aldrig skrivit något så stort annat än ensam. Det är en pers. Ibland känner jag mig som en krigare. Eller någon som har fått en sjukdom att besegra. Det är upplyftande när det går bra och extremt deppigt när det går dåligt eftersom det bara är jag som måste göra allt jobbet. Känslorna får lätt ganska stora vingar. För mig alltså.

Men nu är det inte långt kvar. Jag ska segra!

Read Full Post »

I brevet skrev jag om språket och kommunikationen och de olika kanalerna eller medierna vi använder för att kommunicera. När jag hade skrivit ett stycke kände jag att det nog ska stå här också. För det är viktigt.

Jag har märkt att jag lätt isolerar mig lite när jag inte mår så bra. Vill liksom inte gå runt och bara berätta massa elände för folk. Kanske jag skäms? Kanske jag tycker att allt ska vara helt perfekt och trevligt jämt? Nej man ska nog ha det lagom mediokert. För mycket bra blir också skämmigt. Fast allt det verkar inte gälla i skrift. För där kan jag nämligen skryta, älta och klaga hur mycket som helst. Alla hoppas jag har en sån slaskkanal där livets ytterligheter får finnas och uttryckas. Där tänker jag som lärare att skolan har en viktig roll. Den ska öppna dörrar för olika kanaler, så att alla dessa människor ges mesta möjligheter att hitta sina språk. Så att inte slasket fastnar i gångarna och börjar ruttna.

Det är det konstnärerna och artisterna brukar säga: ”Det är mitt sätt att kommunicera”. Sen handlar det väl om mer än själva redskapet. Det är inte som att jag får plats att älta min barndom i mitt examensarbete bara för att den är skapad med skriftspråket. Det beror på vem eller vilka jag skriver till och i vilket sammanhang. Men jag vet att skriftspråket har en viktig roll i mitt liv som ventil. Eller slaskkanal.

Read Full Post »

En vän skrev ett brev till mig. Alltså ett riktigt brev skickat med posten. Alltså den manuella posten. Med kuvert som sorteras, bärs och läggs i rätt brevlåda av riktiga brevbärare. Det var flera sidor och jag började tänka på författare i början av 1900-talet som brevväxlade om livets mysterier med andra tänkande skribenter. Det hade börjat med att jag skrev ett litet hej på facebook och sedan ett långt mail. Men nu kände jag att det inte riktigt gick an med sådant där digitalt. Så jag började skriva ett brev med en penna jag med.

Det var länge sedan jag skrev ett brev. Vykort har jag väl skrivit för något år sedan, till farmor som blir så glad för sånt. Men brev. Det är en alldeles speciell upplevelse. Det går inte att ändra utan att det syns i brevet (jag skriver med bläck) och en del meningar blir bara så hemskt långa och tillkrånglade. Men det får vara så. Och tanken blir utmanad på ett annat sätt än med det digitala skrivandet. Det går långsammare att skriva för hand och det påverkar vart jag hamnar, jag vet inte riktigt hur men jag märker att det är något som är annorlunda. Jag undrar just hur det är att skriva på en skrivmaskin.

Formen och redskapen påverkar. Jag tänker på lärplattorna som börjar smyga in i skolorna (länk till artikel i Sydsvenskan 21/10) och vad de redskapen gör med elevernas tänkande. Jag tänker att knapptryck (eller touch-tryck)  definivt  mycket lättare än en penna kan hänga med tankens vindlingar för en normalt fepplig och fumlig ettaklassare.

Read Full Post »

orden krullar sig på raden

vrider sig

vänder sig

fördubblar sig

försvinner

de skrattar åt mig

hånar mig

går och lägger sig

Read Full Post »

Older Posts »