Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2012

Min första Prezi

Jag har gjort min allra första Prezi-presentation! Om mitt examensarbete. Här är den.

Annonser

Read Full Post »

Min mamma utbildade sig till lärare på 1990-talet. För ett år sedan gick hon en kurs för lärare på högskolan och träffade en av sina gamla lärare. Hon berättade att han minns alla studenter från hennes generation av lärarstudenter. Han hade tid att utveckla relationer med alla studenter. Nu är det stora klasser och mycket mindre lektionstid och därför minns han nästan inga av sina studenter från de senaste kullarna. Lärarnas tidning skriver om lärarutbildningen (länk):

Lärarnas tidning har tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet är temat Relationer (länk). Anne-Marie Körling skriver om hur relationerna är grunden för allt lärande (länk) och att lärare alltför sällan diskuterar kvaliteten i dessa relationer, hur vi är ansvariga för dem och hur vi kan utveckla dem. Jesper Juul säger (länk) att relationskompetensen är lärarens första och viktigaste kompetens.

Jesper Juul tycker att debatten om skolan handlar om fel saker. Vi fokuserar på struktur och om det ska vara fler undervisningstimmar i matematik eller språk. Men det vi egentligen borde lägga kraft på är att utveckla lärarnas relationella kompetens.

Jag har funderat mycket på detta. Jag har under min utbildning fått upp ögonen mer och mer för hur viktiga relationerna är för att det ska finnas möjligheter till lärande. Hur viktigt det är att bli sedd som elev. Inte bara som vilken elev som helst utan som den individ hen är. Och jag chockeras över hur lite av det som jag lär mig på lärarutbildningen genomsyrar den undervisning jag där utsätts för. Lärarna försöker så gott de kan med relationsskapande och gemensamma övningar där samtal, diskussioner och möten står i fokus. Men med så lite undervisningstimmar som vi har nuförtiden på lärarutbildningarna är det svårt att komma någon vart med relationerna och därmed även med lärandet. Värst tycker jag det är med mentorsuppdraget.

Mentorn är en lärare på högskolan som har ansvar för den verksamhetsförlagda tiden. Jag träffar henne, i grupp, två till tre gånger per termin i två timmar (under termin 1,2,3,6 och 7). Då hinner vi hetsa igenom det praktiska, snabbt diskutera målen och ytligt diskutera några dilemman som kan uppstå i klassrummet. Hon har besökt mig på min praktikskola två gånger, i termin 2 och 6. Hon ska också besöka mig en gång i termin 7. Under termin 3 hade jag en annan mentor eftersom jag då var på förskolan. Hon besökte mig en gång. Besöken har varit bra. Jag har fått givande återkoppling. Men samtidigt har det känts ganska meningslöst. Det är så futtigt med tre besök under 4,5 års utbildning. Det känns som ett hån. Som att min utveckling till att bli en bra lärare är så oviktig att jag inte förtjänar rimlig hjälp från högskolan med detta. Det blir istället något som ligger på mig tillsammans med handledare på skolorna som egentligen inte har varken tid eller utbildning i detta.

Jag läser i Skolverkets föreskrifter om introduktionsåret (länk):

4 § Introduktionsperioden ska syfta till att
1. ge stöd på ett yrkesmässigt, personligt och socialt plan,
2. stimulera till professionell utveckling,
3. bidra till att skapa en trygg och utvecklande arbetsmiljö för läraren eller
förskolläraren, och
4. utveckla lärarens eller förskollärarens förståelse för skolan eller förskolan
som arbetsplats samt för dess roll i samhället.

[…]

7 § Rektorn eller förskolechefen ska ansvara för att introduktionsperioden
planeras på sådant sätt att läraren eller förskolläraren ges tillräckligt stöd utifrån
tidigare kunskaper, erfarenheter och förmåga att fungera självständigt
i sin yrkesroll. Rektorn eller förskolechefen ska även se till att mentorn har
tillräckligt stöd för att kunna fullgöra sin uppgift.
Planen ska ge läraren eller förskolläraren möjlighet att systematiskt planera,
följa upp och utvärdera undervisningen. Läraren eller förskolläraren ska
själv kunna påverka hur det egna utvecklingsbehovet under introduktionsperioden
bör tillgodoses.

Introduktionsperioden ska alltså anpassas till individen. Den kan se olika ut. Olika lärare ska få olika stöd. Det tycker jag är bra. Då ser man lärare som lärande individer på samma sätt som eleverna enligt läroplanerna ska ses som individer som behöver olika stöd och utmaningar. Det tycker jag saknas på min lärarutbildning. Och jag tycker inte att det är min högskolas fel, som gör vad den kan med de resurser som finns, utan regeringen som inte tycker att lärarutbildningen är värd att satsas på. En regering som pratar om mer undervisningstimmar i matematik men inte mer undervisningtimmar för lärarstudenter (och även mindre verksamhetsförlagd tid). Det gör mig ledsen.

Vuxnas lärande är precis som barns lärande beroende av relationer.

Read Full Post »

Nu är mitt examensarbete godkänt och klart. Här är det:  ”Nej alltså han förvandlades till en blomma” Eleverna tar ordet i klassrummet i utforskande samtal om varandras berättelser

Syftet med denna studie är att undersöka samtal som sker vid elevinitierade berättarstunder där elever berättar historier för varandra och eleverna ställer frågor till berättaren om innehållet i berättelsen. Forskningsfrågan är: Hur ser rollfördelningen ut i samtalen under berättarstunderna och vad har det för konsekvenser för elevernas kommunikation och interaktion? Studien skedde i en andraklass jag under perioder vistades i under vårterminen 2012. Insamlandet av materialet, i form av ljudinspelningar och observationsanteckningar, skedde under en sexveckorsperiod och består av 10 berättarstunder med sammanlagt 30 berättelser och efterföljande frågestunder. Eleverna berättade, oftast en och en, berättelser som de själva hade valt och förberett. När de hade berättat klart uppmanade jag klassen att ställa frågor till berättaren om innehållet och det är dessa samtal som undersökts i studien. Resultatet visar att rollfördelningen är icke-hierarkisk, som i ett samtal mellan vänner, vilket leder till att kommunikationen och interaktionen är dynamisk och varierande. Berättelsen som material skapar förutsättningar för alla att bidra då det inte finns något rätt och fel. Klasskamraterna, som vill förstå sin klasskamrats berättelse, ställer frågor där både berättaren och klassen hittar svar och samtalen är därför utforskande. Berättaren utmanas språkligt utifrån sin nuvarande nivå genom klasskamraternas frågor vilka i sin tur får stöd av läraren. Den dynamiska interaktionen och den språkliga utmaningen utifrån elevens kunskapsnivå tyder på att samtalen är språkutvecklande.

Nyckelord: berättande, flerstämmighet, språkutveckling, roller, kommunikation, interaktion

Read Full Post »

Spurten

Nu läser jag sista kursen på min utbildning. SISTA kursen!

Jag läser om bildning och etik. Om kunskap, utbildning, forskning, utveckling och skapande av en profession. Hör på föreläsningar med forskare som berättar om olika ämnen och perspektiv på dessa. Läser om utbildning för framtiden. Utbildning för hållbar utveckling. Jag träffar studenter med andra huvudämnen än jag och ser plötsligt mig själv och mina kompetenser. Jag ser mitt huvudämne och dess specifika egenskaper och traditioner. Jag träffar mina vanliga klasskamrater och ser vad vi har gemensamt. Jag söker jobb och börjar se mig själv som lärare på en skola någonstans i Skåne.

Och långsamt hör jag det i bakgrund. Det växer sig starkare och starkare. Först hörde jag fiolerna med sirliga trioler och drillar. Sen hörde jag cellornas och kontrabasens mjuka toner som liksom omfamnar och håller upp det andra. Sedan hördes hela symfoniorkestern spelandes något pampigt och otroligt vackert stycke. Ett sånt där som är i slutet av filmen, när allt går bra till slut. För nu är jag i början av el gran finale. Och samtidigt den stora entrén. För nu ska jag snart få börja jobba med mitt drömyrke! Jag ska bli lärare! Det spritter i magen och kittlar i benet och värmer i huvudet. Det är som att ett underbart examensskrik håller på att växa sig starkt långt där inne. Snart snart snart kommer det ut!

Read Full Post »

Jag har nu avklarat två slutseminarium i mitt liv och båda lämnade efter sig en besviken fadd känsla. Var det bara detta?

Visst är det bra att få kommentarer och förslag på hur uppsatsen kan bli bättre. Det är fantastiskt lyxigt att få arbetet korrekturläst av flera personer. Det är spännande att få kommentarer från en examinator som gör helt andra kopplingar än mina klasskamrater och ger tips på litteratur som jag inte alls är insatt i. Men det slutar alltid i känslan en känsla av otillfredställelse.

 

Jag har jobbat med detta så länge! Analysen håller och slutsatsen med. Jag har alltså typ forskat. Det är ju så sjukt häftigt! Och så får jag kommentaren ”intressant”. Det är ungefär det man brukar hinna på ett slutseminarium. Jag saknar en större diskussion om min uppsats. Kanske att vi efter att ha grävt i formuleringar, funderat på metodöverväganden och annat mer eller mindre spännande, ägnar sisådär en timme till att diskutera uppsatsens implikationer. På mina två slutseminarium har det blivit max fem minuter. Det är som att texten har dött. Det har inte skett något riktigt möte mellan läsaren och texten. Texten blev lämnad där vid det tredje onödiga kommatecknet och det sjunde dubbla mellanrummet.

Jag gråter för min stackars uppsats som har dött. Kanske har den tur och blir läst när den publicerats på MUEP. Men de möten som sker mellan text och läsare i cyberspace är inget jag brukar få höra något om.

Read Full Post »