Jag har nu avklarat två slutseminarium i mitt liv och båda lämnade efter sig en besviken fadd känsla. Var det bara detta?
Visst är det bra att få kommentarer och förslag på hur uppsatsen kan bli bättre. Det är fantastiskt lyxigt att få arbetet korrekturläst av flera personer. Det är spännande att få kommentarer från en examinator som gör helt andra kopplingar än mina klasskamrater och ger tips på litteratur som jag inte alls är insatt i. Men det slutar alltid i känslan en känsla av otillfredställelse.
Jag har jobbat med detta så länge! Analysen håller och slutsatsen med. Jag har alltså typ forskat. Det är ju så sjukt häftigt! Och så får jag kommentaren ”intressant”. Det är ungefär det man brukar hinna på ett slutseminarium. Jag saknar en större diskussion om min uppsats. Kanske att vi efter att ha grävt i formuleringar, funderat på metodöverväganden och annat mer eller mindre spännande, ägnar sisådär en timme till att diskutera uppsatsens implikationer. På mina två slutseminarium har det blivit max fem minuter. Det är som att texten har dött. Det har inte skett något riktigt möte mellan läsaren och texten. Texten blev lämnad där vid det tredje onödiga kommatecknet och det sjunde dubbla mellanrummet.
Jag gråter för min stackars uppsats som har dött. Kanske har den tur och blir läst när den publicerats på MUEP. Men de möten som sker mellan text och läsare i cyberspace är inget jag brukar få höra något om.
Den här reaktionen känner jag igen. Jag har själv jobbat på en universitetsinstitution under flera decennier och handlett och varit examinator för mängder av uppsatser på olika nivåer. I Sverige, och i många andra länder, har seminariekulturen förslappats. Man vågar varken berömma eller kritisera och jag känner alltför väl igen uttalandet ”intressant”. Vid mina seminarier har jag alltid påpekat att det egentligen inte är uppsatsförfattaren själv man kritiserar eller berömmer utan själva alstret. Men få förstår det.
Jag vet inte om det är kränkningskulturen som vi lever i som gör att folk inte vill komma ens med konstruktiv kritik. När du har skickat din färdiga uppsats till mig lovar jag att ge ordentligt gensvar på den.
Lycka till!
Fast det jag upplevde var inte det du beskriver. Jag fick både konstruktiv kritik och beröm. Det jag saknade var den lite större och friare diskussionen om slutsatserna.
Jag kan visserligen tycka att det är svårt att tänka stort och fritt på ett nervöst slutseminarium med en examinator jag aldrig träffat tidigare. Kanske kunde examinatorn ta ett lite större ansvar i att få igång diskussionerna…fast det kanske inte är hens ansvar. Kanske det också är den strikta akademiska formen som gör att tankarna blir begränsade. Det är tråkigt i alla fall.