Nytt liv – ny blogg

Från och med idag, min första dag på jobbet som lärare, bloggar jag här istället: Lärandet och jag

Välkomna!

Read Full Post »

Böcker – ett hittställe

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteratur, men det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Read Full Post »

Tack!

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Read Full Post »