Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘drama’ Category

Lärare behöver ämneskompetens. För mig var det otroligt viktigt att få välja ämnen som jag tycker om. Sådana friheter finns inte i den nya utbildningen mot grundlärare. Mot lågstadiet får man välja ett fördjupningsämne av de sex ämnena matematik, svenska, engelska, NO, SO och teknik som man läser 15 hp vardera. Det finns ingen plats att fördjupa sig i någon metod, exempelvis utomhuspedagogik, ikt eller montessoripedagogik, eller ett estetiskt ämne som går att använda som metod, exempelvis musik, rytmik, drama, bild eller dans. Det är möjligt att lite av det uppräknade finns med i grundutbildningen men jag menar att man behöver få fördjupa sig i någon metod som man gillar.

Det är ju jag som ska bli lärare. Alltså den unika individen jag.

Alla är olika och jag tycker inte att alla lärare måste älska alla metoder, med undantag från ikt som nog alla behöver lära sig att använda (inte älska!), men alla ska ges möjlighet att lära sig och utvecklas med metoder som de gillar tycker jag.

Jag tycker om att läsa ämnen samtidigt som jag lär ämnesdidaktik men ibland måste man isolera vissa delar och bara lära sig om det. Precis som att eleverna använder svenska i alla ämnen men ändå behöver ha lektioner i bara svenska.

Jag tror på att lärare ska få utvecklas som personer och bli de bästa lärare de kan bli. Och då funkar ingen fast mall för alla. Man måste få göra olika. Och därmed också läsa olika kurser. Jag är så glad att jag har läst den gamla utbildningen med ämnesdjup och möjlighet att påverka vilka kurser jag ska läsa.

Read Full Post »

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

För ett tag sen hade Pedagogiska magasinet en hel massa artiklar om lek (länk). Jag läste med stigande upphetsning. Det finns så mycket av det som gäller leken som också stämmer för drama eller får mig att förstå aspekter av drama. Jag hade tänkt skriva flera inlägg men det blev bara ett: Drama och lek 1: att bli lekt.

Idag när det är söndag har jag tagit ledigt och började då rensa i högarna. Där finner jag tidningen och upphetsningen igen. Idag ska jag därför skriva om artikeln Lek på gott och ont av Ivy Schousboe, professor emerita i psykologi.

Hon skriver om några barn som leker. ”Vi leker att vi skulle mörda Andreas!”, skriker någon och det blir en dramatisk jakt.

Han blir jagad, till en början på det vanliga sättet i den här dramatiska leken. När Andreas blir ordentligt förskräckt blir jakten mer och mer upphetsad. Anfallsropen blir fler och gällare. Barnflocken verkar ha tappat huvudet, nu är det ”the wolf pack” som jagar. De driver in Andreas på gården och han fångas i ett hörn. Här blir han fasthållen, hårt stucken i magen med spjut och hotad med ”kniv” mot halsen. När en vuxen ingriper är han helt vit i ansiktet och skakar i hela kroppen.

I lek är det lätt att dras med. Dras in och tappa perspektiv. Detsamma gäller i teater och drama. Det är fantastisk ibland och skräckinjagande andra gånger. När jag är sur är det underbart att luras in i en fantastisk glädje med hjälp av en enkel övning. Men ibland kan jag hamna i låtsasvärldar som är alltifrån trevliga. I drama tränar jag på att vara i leken men samtidigt ha perspektiv. Att vara i mest men då och då ta superkorta pauser och gå ur rollen och titta på det utifrån för att kontrollera om allt är okej. För att kolla om jag kan fortsätta. Gå in i mitt vanliga förnuftiga jag som analyserar och känner empati. Sen kan jag gå in i leken igen. Det är det som jag anser att Andreas kompisar misslyckades med. De lät sig upptas av leken alltför mycket. De måste lära sig att kliva in och ut hela tiden för att inte råka göra något som de kommer att ångra. Och det är inte bara barn som behöver öva på det.

Så gott som alla dramaövningar har denna komponent av att gå in och ur roll eftersom de är styrda av en ledare. Ofta ska deltagarna göra en uppgift, exempelvis att leka att de är något djur och då är de i roll. Samtidigt ska de kunna sluta med det direkt när jag säger till. Det är en träningssak det där med att byta perspektiv. Att kontrollera sina impulser och kunna välja medvetet när jag ska följa och när det inte passar. Det är inte helt lätt. Jag tror att vi behöver prata med barnen om detta och hjälpa dem att förstå och fortsätta träna.

Jag tränar fortfarande. Gärna med mina dramakompisar. Där är det tryggt och hanterbart. Det är värre i resten av livet.

ps. Schousboe har en lite annan slutsats om barnens lek med Andreas än jag har.

Read Full Post »

På högskolan uppmuntrade vår lärare oss att visa med kroppen. Men oj vad jobbigt. Ingen ville. Utom jag då. Jag gick glatt fram och tog jobbet som jorden. Efter en stunds pressad tystad lyckades jag rekrytera en sol och en måne. Vi snurrade och lutade och prövade olika sätt att visa på sambanden. En annan lektion jobbade vi med vatten och dess former. EN modig grupp hade försökt dramatisera de olika faserna. Men vågade bara visa om de fick vara tillsammans med sina kompisar.

Idag var jag hos en fjärdeklass. Där ville alla vara solar, månar och jordar. Det var bara kul kul kul.

Vad har hänt med alla dessa vuxna som är så obekväma med att visa saker med kroppen? Eller är det just lärarstudenter som generellt sett är sådana som inte gillar sånt? Eller kan det vara ett svenskt fenomen? Europeiskt? Eller mänskligt?

NEJ det tror jag inte är möjligt! För barnen är det så naturligt. Kroppen är till för att användas. Jag tror att det är något som händer i vuxenskapet som gör kroppen mindre tillgänglig. Den blir ett nyttigt arbetsredskap. Ett varumärke. Och så är det den där sexualiteten. För barnen verkar kroppen mer självklar. Mer förbunden med huvudet. Mer närvarande. Mindre bedömd. Vi vuxna kan lära oss av det sättet att använda sin kropp.

Read Full Post »

Det här med lek återkommer ofta i mina kursböcker. Framför allt inom drama. Nästan varje dramabok har ett kapitel om lek. Senaste numret av Pedagogiska Magasinet får mig att undra varför denna tidning aldrig har varit med på någon litteraturlista.

I dramaböckerna brukar det stå mycket om likheterna mellan lek och drama. Att det liksom rör sig i samma rum och har liknande beståndsdelar. Jag läser Kjetil Steinsholts artikel I lekens ingemansland och upplever att han med Gadamers ord fångar aspekter av leken som jag erfarit i drama.

Det är leken själv, den aktiviteten eller spelet de lekande är försjunkna i, som är lekens subjekt. Vi är aldrig oss själva nog. Leken är mer och större än de individer som leker eller deras mentala tillstånd. Vi blir lekta av något som är större än oss själva – nämligen leken själv. […] Det är genom att hänge oss åt leken som vi i verklig bemärkelse blir ”utspelade”. Och att bli utspelad, satt ur spel, är en förutsättning för all lek. […]

Den [leken] har sitt eget aktiva liv och drar den som leker in i sig. Lek är därför i mindre grad något vi gör. Den är snarare något som blir gjort med oss. Det handlar om en händelse som vi fångas in i. All lek är att bli lekt. Lekens ordning griper tag i den som leker och ger deltagarna en känsla av lätthet och frihet.

Det är inte alltid lätt att bli lekt. Det är riskfyllt eftersom jag överlåter mig själv åt leken. Ibland orkar jag inte öppna mig åt leken utan trivs bättre i en trygg bestämdhet om mig själv, mitt beteende och världen. Leken däremot är osäker och kan förändra snabbt. Men när jag orkar och vågar och är beredd kan det få mig att flyga långt bort utanför mina vanliga konturer. Jag kan gå utanför mig själv.

Den där känslan av gränsöverskridande och att vara i en annan dimension kan jag även känna i andra former av skapande men det är starkast i grupp. Som i drama.

I drama över vi mycket på att kunna gå in och ut ur denna sortens lekvarande. I övningarna måste du vara i det, annars fungerar det inte. Sedan behöver du kunna gå ur det sättet att fungera och distansera sig från det du upplevt. Just att kunna kontrollera och själv bestämma när jag vill vara lekande och inte lekande är något som visat sig vara användbart i många delar av livet. Även att förstå när jag är lekande, vad det gör med mig och hur jag kan hantera det har fått mig att  förstå mig själv mer.

För mig som vuxen har drama hjälpt mig att komma tillbaka till lekandet men för mina elever tror jag att drama kan handla om andra saker. För en del tror jag att det kan hjälpa dem att förstå hur man kan leka med andra. För andra kan det kanske vara en hjälp att lära sig att gå ur lekandet när de själva vill det.

Men de eviga frågorna består: Var går gränsen mellan drama och lek? Är all drama lek? Vad är drama?

Read Full Post »

Idag har jag träffat ett gäng glada dramapedagoger och vi har lekt tillsammans.

Jag har varit en orm, hittat på sånger och dansat. Skrattat.

Vi delade erfarenheter och hjälpte varandra att se det positiva. Stöttade. Hittade tillbaka till den sköna vi-känslan. Och jag kände att här just i denna lilla bubbla hittar jag en pedagog jag vill utveckla. En sån som jag vill vara. Hon är oslipad och oerfaren. Men så engagerad och hon sprutar av idéer.

En dröm föddes. Glada förväntansfulla blickar.

Idéer. Inspiration. Energi!

Lärare behöver också inspireras.

Read Full Post »

En dag när jag skulle värma min mat på skolan möttes jag av en tidning. Den låg där och väntade på mig. På framsidan syntes nämligen Suzanne Osten. Jag har läst om henne i pedagogiskt drama och det är ofta hon finns med i Lärarförbundets tidningar på olika sätt. Alltid fångar hon mig med sina ord och jag känner att jag har en bundsförvant i henne. Denna dag såg  jag henne i ett gammalt exemplar av Specialpedagogik (4 september 2011).

För Suzanne Osten hör drama  och undervisning tätt samman. Alla stora pedagoger har haft förmågan att dramatisera sitt stoff. Och dramatisering är kopplad till förmågan att leka. […]

Suzanne Osten menar att den kreativa och konstnärliga sidan av lärararbetet helt försvinner i dagens skoldebatt. Kommuner borde satsa mycket mer på lärarna. De borde stimuleras med tid för reflexion och handledning i grupp. Förberedelser är allt. Läraryrket är det svåraste som finns, säger Suzanne Osten.

I senaste numret av Lärarnas tidning (vars artiklar ännu inte finns på nätet) hittar jag Osten igen på sista sidan. Där står det om att hon tillsammans med Liza Haglund, Dick Holmgren och Sven-Eric Liedman försöker starta en friskola med filosofiprofil! Det låter otroligt spännande!

Read Full Post »

Older Posts »