Statarpyssel

Jag var på Statarmuseet och observerade deras påskaktiviter. Det var bland annat påskpyssel.

Jag tycker oftast inte om pyssel. Inte i skolan i alla fall. När det finns en mall blir det tråkigt. Och bråttom bråttom. Alla ska hinna bli KLARA. Det ska BLI något. Panduro-pyssel blir det. Men på Statarmuseet var det inget Panduro-pyssel. Allt material var sådant som statarna kunde ha haft. Halva äggskal, papper, garn, ull, färger, sax, tråd och nål. Inget lim. Ingen tejp. Det fanns mycket så det gjorde inget om äggen gick sönder.

Görande. Prövande. Lugn. Process.

Jag satt och tittade och blev så sugen så. Då är det ett bra pyssel.

Read Full Post »

SO-tips

Som vikarie och lärarstudent undervisar jag ofta i ämnen jag inte är behörig i. Då gäller det att läsa in sig på ett specifikt område på kort tid. Senast gällde det SO och då hittade jag denna nyttiga sida: SO-rummet

Massor av artiklar och länkar som är betygsatta och sökbara i en vettig sökmotor. Toppen för mig som snabbt behöver en överblick som sträcker sig längre än WIkipedias räckvidd.

Read Full Post »

Frågornas näring

Jag berättade om två barn som levde i Sverige för ungefär hundra år sedan. Jag sjöng en psalm, visade ett kottdjur och gestikulerade vilt. Två små förlopp har fastnat i huvudet som gör att det känns bra i magen.

1. En elev undrar om han där kungen på en av våra sedlar (Gustav Vasa) levde då när berättelsen utspelar sig. Jag skriver upp årtalen då Gustav Vasa levde och när barnen jag berättar om levde. Men när han dog då, föddes dom då?, frågar eleven. Om Gustav Vasa hade levt i 300 år hade det varit så, svarar jag. Ooooj!, utropar eleverna. Jag försöker förklara hur mycket tid det skiljer på olika sätt. Pannor rynkas. De tänker och tänker. Det ser ut som att de inte riktigt kan greppa det här med hundratals år. Jag förstår dem. Det är svindlande även för mig.

Jag blir glad över att deras antaganden utmanades då de försökte göra kopplingar till sådant de tidigare lärt sig. De vågade bli lite omtumlade.

2. Eleverna förstår att levnadsförhållandena för majoriteten av befolkningen i Sverige var sämre än de är idag. De frågar och frågar och försöker hitta på lösningar för hur barnen i berättelserna ska kunna komma ur sin fattigdom.

– Men varför var det så att dom var så fattiga och inte kunde köpa leksaker och så kan vi liksom göra det? Varför är vi rikare än dom var?

Jag svarar något om att jag nog inte kunde svara på det. Jag säger att det är en så bra fråga att det är väldigt svårt att svara på det. Men. Denna fråga är för mig ett bevis på att denna elev har börjat reflektera och ser sig själv i en historisk kontext. De andra eleverna lyssnar och rynkar på pannorna. Undrar. Funderar.

Jag klappade mig själv på axeln och sa: Det är min undervisning som gett möjligheterna till dessa frågor och tankar hos eleverna. Och så försökte jag förstå vad det var som skapade de där möjligheterna.

Mitt koncept i detta sammanhang är berättande som kretsar kring en huvudperson som eleverna kan känna igen sig i. Det ska gärna vara lite sagoliknande med spänning och dynamik. Och så måste det få ta tid och sväva ut åt de håll som elevernas tankar flyger. Men samtidigt inte bli för lång historia. Eleverna ska helst få röra sig under någon del av historien. Och de ska få prata med varandra och fundera. Så tänker jag.

Read Full Post »

Har du haft drypan än då?

– Här är den nya grabben, sa verkarn. Ingvar Lindblom heter han och är från Lasseboda. Hur gammal var det du var?

– Sjutton.

– Det var som sjutton! Har du haft drypan än då?

– Näe, sa Ingvar generat.

– Va fan, är du inte svensk medborgare?

Ingvar såg i golvet. Manskapet gnäggade och gick till sina jobb.

Jag läser Sture Källbergs romanserie Vandringen till städerna. Citatet kommer från del två. Aldrig har jag väl hört ordet drypan användas. Nog har jag läst det. Men vad är det? Jag smakar på ordet och njuter av att ha stött på något okänt. En liten gammalexotisk klenod med suspekt innehåll. Google ger mig det sekundsnabba svaret att det är gonorré ordet står för.

Drypan berättar om de obehagliga flytningarna och svedan medan gonorré ger mig bilder av franska hovet och ond bråd död. Tänk vilket bra ord drypan. Jag förstår precis.

De gamla böckerna regerar i mitt rum nu och jag badar i dialektala ord och slang från början av 1900-talet. I skolan lär jag mig visor från förr och de gamla böckerna bygger ut bilderna med alla sina ord. Det är roligt att leva tematiskt.

Read Full Post »

Berättelser i etern

Jag lyssnar på radio när jag diskar. Aldrig att jag kollar tablån. Aldrig att jag är förberedd på vad som kommer. Det gör det hela mycket spännande. Under senaste disken fick jag höra berättelsen om en till Danmark bortadopterad grönländsk pojke som i vuxen ålder sökt upp sin familj på Grönland. Hans mamma ville aldrig adoptera bort honom men efter att han som vuxen sett vad som hänt hans hemland och familj menar han att det nog var bäst att det blev som det blev. Han pratade på danska och en svensk man översatte till svenska. Även fast jag inte förstod ett ord av vad han sa (även fast jag bor så nära Danmark) så var jag glad att få höra hans röst. Hans röst och sätt att tala hjälpte mig att skapa en bild av honom i huvudet.

Jag fascineras över radion och hur den fungerar på mig. Hur nära människorna kommer mig. Jag blir inte lika underhållen av radion som av tv:n vilket gör att informationen går andra vägar. Bredare och fler vägar. Öppnare vägar.

Hur som helst, det jag ville skriva om var ett litet inslag i Vetenskapsradion om Katedralsskolan i Lund (länk). Programmet handlade om den spetsutbildning i historia som bedrivs där. Jag blev glad. Lärarna berättade att det roligaste och mest lärorika var och är att de två historielärarna som håller i den specialiserade historieundervisningen äntligen får arbeta tillsammans. För att lägga upp kurserna förde de först långa diskussioner om vad som är viktigast att ha med. De arbetar tätt tillsammans med historiaklasserna och berättade om hur mycket de får ut av att diskutera och reflektera över undervisningen med varandra. Om och om igen upplever jag detta och läser om samma sak: det är viktigt att få diskutera med sina kollegor!

Read Full Post »

Poetisk fysik

Idéhistoria är härligt brett. Forskningen rör sig över ämnes- och institutionsgränserna och passar utmärkt ihop med min längtan efter stora helheter och sammanhang. Samtidigt är det pinsamt smalt eftersom det bara handlar om västvärlden. Det blir mycket vita män med resurser…

Senaste föreläsningen fick jag bekanta mig med vetenskapshistoria där läraren som exempel på ett paradigm guidade oss genom vetenskapsmännens ihärdiga sökande efter svaret på vad ljus är för något. Vi fick läsa några stycken ur Newtons bok Opticks från 1704 som han väntade med att ge ut tills hans största rival Hooke hade hunnit dö så att han slapp dennes kritik. Boken finns att läsa på nätet (länk). Texten liknar inte de som jag är van vid inom fysik och teknik utan är svävande, ungefärlig och faktiskt lite poetisk. Argumentationen liknar den som använd(e)s inom filosofin och de mer oexakta omätbara vetenskaperna.

När jag läser i boken märker jag att Newton använder versaler på ett för mig grammatiskt felaktigt sätt som jag mest stöter på i poesin och i barnböcker idag. Min lärare berättade att det på den tiden var vanligt att man började de Viktiga orden med stor bokstav. Jag tycker att det är svårläst men ytterst intressant.

Jag Måste pröva!

Read Full Post »