Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘identitet’ Category

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

IMAG1246

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteraturmen det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Read Full Post »

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

DSCN4132

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Read Full Post »

Det är omvälvande. Skrämmande. Spännande. Och otroligt roligt. Jag ska börja jobba den sjunde januari.

När jag sökte jobb iklädde jag mig en självsäker kavaj som fick mig att lugnt berätta om allt jag kan och allt jag vill åstadkomma som lärare. Jag löneförhandlade och valde mellan olika erbjudanden. Jag blev mer och mer stursk när jag förstod att arbetsgivare faktiskt verkade intresserade av att anställa mig. Och så tackade jag ja.

Allt gick väldigt snabbt och jag förstod inte riktigt vad som hände. Ena stunden var jag överlycklig. Andra stunden var det bara tomt i mig. Det var som att kroppen sa ifrån ibland, att nu får det räcka. Nu är det paus.

Medan jag höll lektioner, planerade lektioner och gjorde hemuppgifter till högskolan låg tankarna och känslorna och bodde in sig. Efter ett tag hade jag vant mig vid tanken att jag faktiskt fått en anställning. Det var signalen för alla andra känslor att inta scenen. Då kom osäkerheten, rädslan, pirret, tvivlet, tröttheten och oron. Hur ska det gå? Vad kan jag egentligen? Kommer jag klara det?

DSCN4252-001

Där i alla gråa känslor söker jag mig tillbaka till min slutpraktik. Alla lyckade lektioner. Känslan av säkerhet. Känslan av att jag är kompetent. Och min underbara handledare som alltid hjälpte mig att se det positiva. Hon sa ”Se, du kan detta och detta och detta.”, ”Du gör såhär, det är bra, fortsätt med det!”. Jag log lite och sa ”Men det här var ju rätt misslyckat…”. Då diskuterade vi och hon hjälpte mig att se det positivt. Det var som det bästa utvecklingssamtalet om och om igen. Bästa för mig alltså. Andra kanske behöver hjälp att se det som inte fungerar. Andra kanske behöver hjälp att anstränga sig mer. Andra kanske behöver hjälp att våga prova osäkra saker. Inte jag. Jag behövde hjälp att se min utveckling och att vara nöjd och glad över vad jag lärt mig. Utifrån det fick jag kraft och mod att pröva, lära och våga mer hela tiden. Och ja, så är det nu också. Med positivt stöd blir jag lugn, klok och litar på mig själv. Det är bra att veta sånt: vad som kan hjälpa mig att bli en bra lärare. Vad behöver du för stöd?

Read Full Post »

Förrförra gången handlade #skolchatt om samarbetet mellan lärarutbildningarna och skolorna. För att läsa debatten klicka här. Jag började fundera på detta med handledare. Någon tyckte att handledare skulle vara särskilt skickliga lärare utifrån vissa kriterier. Jag minns ämnesdidaktisk skicklighet som en av dessa. Jag håller inte med. (Kanske det har att göra om man är ämneslärare i de högre åldrarna eller klasslärare i de lägre?)

IMAG0170

När jag började på lärarutbildningen skulle jag hållit med. Då vara jag förvirrad och vilsen. På högskolan fick vi teori och kritik av den nuvarande skolan. Jag kom ut på praktik och ville se någon som kunde förverkliga och exemplifiera allt det som vi hade fått höra på högskolan. Så blev det inte. Min första handledare var skicklig på många sätt. Hon var en demokratisk och tydlig ledare och hade stora kunskaper inom sina ämnen. Men hon undervisade inte alls på det sätt som högskolan propagerade. Och inte alls så som jag ville göra. Men hon lät mig ta över undervisningen. Jag slängde ut mängder av idéer som jag tänkte att hon skulle rata. Men hon sa ”Pröva!” och jag provade. En av de saker jag provade var drama. Jag kunde inget om det men hittade en hemsida med några övningar som jag gjorde med eleverna. Vi läste en bok och eleverna fick spela upp en scen ur den.

Min handledare och jag klickade inte. Vi lyckades aldrig småprata. Jag var lite rädd för henne. Hon gav mig mycket konstruktiv kritik. Hon lät mig jobba hårt. På kvällarna och helgerna planerade jag för det hanns inte med på skolan för alla dessa mållösa möten. Hon gjorde två viktiga saker för mig: 1. Hon lät mig hålla i många lektioner som jag skräckslaget genomförde. 2. Hon såg att det hände något med mig när jag höll i drama, att jag blommade ut. Hon sa att drama var något jag skulle satsa på. Tack för det! Utan den kommentaren hade jag kanske inte valt att läsa mitt hjärteämne drama!

Sedan dess har jag haft tre handledare och alla har lärt mig olika saker. Ingen har varit den där som undervisar så som jag vill göra. Ingen har exemplifierat forskningen från högskolan. Men det finns så många dimensioner av läraryrket och alla har gett mig något. Någon visade att man kan vara avslappnat och sätta tydliga gränser för sitt yrke. Någon var fantastiskt bra på att lösa konflikterna på rasten. Någon mötte föräldrar på ett sätt som jag tog med mig. Någon hade ett tydligt sätt att prata med sina chefer. Någon kunde möta eleverna i alla deras känslor på ett underbart sätt. Men ingen hade allt. Ingen var perfekt. Och jag har äntligen slutat leta efter min drömlärare hos någon annan. Nu letar jag hos mig själv.

Jag har börjat förstå vad jag vill ha av en handledare. Jag vill ha just det som min första handledare gav mig: plats att pröva. I det ingår också att handledaren alltid finns där för att rädda mig om något händer som jag inte kan hantera eller om jag plötsligt inte orkar vara lärare en liten stund. Jag vill också ha respons. Jag brukar ofta kunna se vad som inte gick så bra och lite grann av det som gick bra. Men det är mycket som jag inte alls märker och där kan handledaren göra en stor insats. Hon kan berätta om det självklara, de där små detaljerna som jag inte tänker på. Pauserna i genomgången, hur jag ställer frågor, hur jag väljer vem som ska få svara, hur jag bemöter elevernas svar, hur jag reagerar när någon kommer försent eller glömt pennan eller är ledsen för något från rasten. Undervisningen har jag oftast tänkt igenom noga. Men mitt förhållningssätt  till eleverna och allt som händer i klassrummet, eller kanske det förhållningssätt jag vill ha till detta, kan jag behöva hjälp med att sätta ord på. Och det är ju det som grunden till allt. Tänker jag.

Det är fint om vi tycker om varandra och har lätt att prata med varandra, som det är med min nuvarande handledare, men det är inget jag kan begära av en handledare. Men det är viktigt att kunna diskutera tillsammans. Och då när vi diskuterar underlättar det om handledaren inte ser sig som färdiglärd. För då blir det svårt att diskutera. Men om vi båda pratar med inställningen att vi vill lära oss, gärna både av och med varandra, kan det bli riktigt spännande.

Tack till alla handledare i skolsverige som öppnar sina klassrum för lärarstudenter med darriga ben!

Read Full Post »

Min mamma utbildade sig till lärare på 1990-talet. För ett år sedan gick hon en kurs för lärare på högskolan och träffade en av sina gamla lärare. Hon berättade att han minns alla studenter från hennes generation av lärarstudenter. Han hade tid att utveckla relationer med alla studenter. Nu är det stora klasser och mycket mindre lektionstid och därför minns han nästan inga av sina studenter från de senaste kullarna. Lärarnas tidning skriver om lärarutbildningen (länk):

Lärarnas tidning har tagit del av en intern rapport från Högskoleutredningen 1992 som visar att en blivande mellanstadielärare i slutet av 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka. 1990 hade den genomsnittliga schemalagda undervisningstiden sjunkit till 14 timmar.

Och 20 år senare, 2010, fick enligt TCO:s mätningar en klar majoritet av lärarstudenterna mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

I senaste numret av Pedagogiska Magasinet är temat Relationer (länk). Anne-Marie Körling skriver om hur relationerna är grunden för allt lärande (länk) och att lärare alltför sällan diskuterar kvaliteten i dessa relationer, hur vi är ansvariga för dem och hur vi kan utveckla dem. Jesper Juul säger (länk) att relationskompetensen är lärarens första och viktigaste kompetens.

Jesper Juul tycker att debatten om skolan handlar om fel saker. Vi fokuserar på struktur och om det ska vara fler undervisningstimmar i matematik eller språk. Men det vi egentligen borde lägga kraft på är att utveckla lärarnas relationella kompetens.

Jag har funderat mycket på detta. Jag har under min utbildning fått upp ögonen mer och mer för hur viktiga relationerna är för att det ska finnas möjligheter till lärande. Hur viktigt det är att bli sedd som elev. Inte bara som vilken elev som helst utan som den individ hen är. Och jag chockeras över hur lite av det som jag lär mig på lärarutbildningen genomsyrar den undervisning jag där utsätts för. Lärarna försöker så gott de kan med relationsskapande och gemensamma övningar där samtal, diskussioner och möten står i fokus. Men med så lite undervisningstimmar som vi har nuförtiden på lärarutbildningarna är det svårt att komma någon vart med relationerna och därmed även med lärandet. Värst tycker jag det är med mentorsuppdraget.

Mentorn är en lärare på högskolan som har ansvar för den verksamhetsförlagda tiden. Jag träffar henne, i grupp, två till tre gånger per termin i två timmar (under termin 1,2,3,6 och 7). Då hinner vi hetsa igenom det praktiska, snabbt diskutera målen och ytligt diskutera några dilemman som kan uppstå i klassrummet. Hon har besökt mig på min praktikskola två gånger, i termin 2 och 6. Hon ska också besöka mig en gång i termin 7. Under termin 3 hade jag en annan mentor eftersom jag då var på förskolan. Hon besökte mig en gång. Besöken har varit bra. Jag har fått givande återkoppling. Men samtidigt har det känts ganska meningslöst. Det är så futtigt med tre besök under 4,5 års utbildning. Det känns som ett hån. Som att min utveckling till att bli en bra lärare är så oviktig att jag inte förtjänar rimlig hjälp från högskolan med detta. Det blir istället något som ligger på mig tillsammans med handledare på skolorna som egentligen inte har varken tid eller utbildning i detta.

Jag läser i Skolverkets föreskrifter om introduktionsåret (länk):

4 § Introduktionsperioden ska syfta till att
1. ge stöd på ett yrkesmässigt, personligt och socialt plan,
2. stimulera till professionell utveckling,
3. bidra till att skapa en trygg och utvecklande arbetsmiljö för läraren eller
förskolläraren, och
4. utveckla lärarens eller förskollärarens förståelse för skolan eller förskolan
som arbetsplats samt för dess roll i samhället.

[…]

7 § Rektorn eller förskolechefen ska ansvara för att introduktionsperioden
planeras på sådant sätt att läraren eller förskolläraren ges tillräckligt stöd utifrån
tidigare kunskaper, erfarenheter och förmåga att fungera självständigt
i sin yrkesroll. Rektorn eller förskolechefen ska även se till att mentorn har
tillräckligt stöd för att kunna fullgöra sin uppgift.
Planen ska ge läraren eller förskolläraren möjlighet att systematiskt planera,
följa upp och utvärdera undervisningen. Läraren eller förskolläraren ska
själv kunna påverka hur det egna utvecklingsbehovet under introduktionsperioden
bör tillgodoses.

Introduktionsperioden ska alltså anpassas till individen. Den kan se olika ut. Olika lärare ska få olika stöd. Det tycker jag är bra. Då ser man lärare som lärande individer på samma sätt som eleverna enligt läroplanerna ska ses som individer som behöver olika stöd och utmaningar. Det tycker jag saknas på min lärarutbildning. Och jag tycker inte att det är min högskolas fel, som gör vad den kan med de resurser som finns, utan regeringen som inte tycker att lärarutbildningen är värd att satsas på. En regering som pratar om mer undervisningstimmar i matematik men inte mer undervisningtimmar för lärarstudenter (och även mindre verksamhetsförlagd tid). Det gör mig ledsen.

Vuxnas lärande är precis som barns lärande beroende av relationer.

Read Full Post »

Spurten

Nu läser jag sista kursen på min utbildning. SISTA kursen!

Jag läser om bildning och etik. Om kunskap, utbildning, forskning, utveckling och skapande av en profession. Hör på föreläsningar med forskare som berättar om olika ämnen och perspektiv på dessa. Läser om utbildning för framtiden. Utbildning för hållbar utveckling. Jag träffar studenter med andra huvudämnen än jag och ser plötsligt mig själv och mina kompetenser. Jag ser mitt huvudämne och dess specifika egenskaper och traditioner. Jag träffar mina vanliga klasskamrater och ser vad vi har gemensamt. Jag söker jobb och börjar se mig själv som lärare på en skola någonstans i Skåne.

Och långsamt hör jag det i bakgrund. Det växer sig starkare och starkare. Först hörde jag fiolerna med sirliga trioler och drillar. Sen hörde jag cellornas och kontrabasens mjuka toner som liksom omfamnar och håller upp det andra. Sedan hördes hela symfoniorkestern spelandes något pampigt och otroligt vackert stycke. Ett sånt där som är i slutet av filmen, när allt går bra till slut. För nu är jag i början av el gran finale. Och samtidigt den stora entrén. För nu ska jag snart få börja jobba med mitt drömyrke! Jag ska bli lärare! Det spritter i magen och kittlar i benet och värmer i huvudet. Det är som att ett underbart examensskrik håller på att växa sig starkt långt där inne. Snart snart snart kommer det ut!

Read Full Post »

Lärare behöver ämneskompetens. För mig var det otroligt viktigt att få välja ämnen som jag tycker om. Sådana friheter finns inte i den nya utbildningen mot grundlärare. Mot lågstadiet får man välja ett fördjupningsämne av de sex ämnena matematik, svenska, engelska, NO, SO och teknik som man läser 15 hp vardera. Det finns ingen plats att fördjupa sig i någon metod, exempelvis utomhuspedagogik, ikt eller montessoripedagogik, eller ett estetiskt ämne som går att använda som metod, exempelvis musik, rytmik, drama, bild eller dans. Det är möjligt att lite av det uppräknade finns med i grundutbildningen men jag menar att man behöver få fördjupa sig i någon metod som man gillar.

Det är ju jag som ska bli lärare. Alltså den unika individen jag.

Alla är olika och jag tycker inte att alla lärare måste älska alla metoder, med undantag från ikt som nog alla behöver lära sig att använda (inte älska!), men alla ska ges möjlighet att lära sig och utvecklas med metoder som de gillar tycker jag.

Jag tycker om att läsa ämnen samtidigt som jag lär ämnesdidaktik men ibland måste man isolera vissa delar och bara lära sig om det. Precis som att eleverna använder svenska i alla ämnen men ändå behöver ha lektioner i bara svenska.

Jag tror på att lärare ska få utvecklas som personer och bli de bästa lärare de kan bli. Och då funkar ingen fast mall för alla. Man måste få göra olika. Och därmed också läsa olika kurser. Jag är så glad att jag har läst den gamla utbildningen med ämnesdjup och möjlighet att påverka vilka kurser jag ska läsa.

Read Full Post »

Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären.

Jag stod i kö till att få hjälp med min borttappade reserverade bok på biblioteket. Det tog väldigt lång tid med bara ett litet ärende och det var tio nummer tills det var min tur. Jag började strosa. Då såg jag den. Lilla Sparvel av Barbro Lindgren. Den bara stod där och väntade på mig. Jag öppnade den och läste första meningen. Det var som en supersnabb tidsmaskinsraket som förde mig tillbaka till min barndom. För jag förstod precis vad hon menade. Jag struntade i min tråkiga bok om forskning och gick glatt iväg med min nya skatt. Och det är nu min morot. När jag transkriberat ungefär 5-10 minuters inspelning eller då det känns som att jag kommer att  somna/skrika/ge upp så får jag läsa tio sidor om Sparveln.

Ända från första meningen är boken genial. Tacka vet jag Barbro. Men så läser jag vidare.

Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon pratar som en kvarn. Så fort det blir den allra minsta tystnad fyller hon ut den med tankar om allting, med skratt och sång, och hon hoppar kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna.

Och då ser jag att det inte riktigt är min barndom. Kanske min storasyster. Det var hon som pratade. Jag var blyg. Eller det sa folk i alla fall. Jag tror att det nog handlade en hel del om träning. Eller alltså brist på träning. Alla i min familj pratade redan så mycket så det var liksom ont om talplats. Och sen när den väl kom, den där platsen, hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Och när jag väl sa nåt tittade alla på mig extra mycket och det blev så stort och obehagligt. Så jag var hellre tyst.

Min mamma berättade för mig att hon åkte till USA på gymnasiet och pluggade där ett år. Då läste hon ämnet Speech. Det förändrade hennes liv, sa hon. Innan var hon blyg och ville inte prata inför folk men efter den där kursen i USA har det aldrig varit ett problem utan något som hon gärna gör. Det låter konstigt. Min mamma som pratar så mycket kan väl aldrig ha varit tystlåten och blyg?

Ikväll är det #skolchatt på Twitter om blyga elever och jag tycker det ska bli väldigt spännande.

Read Full Post »

Det är kanske naivt av mig att tro att skolan en dag kommer vara en bra arbetsplats där jag kan få plats och möjlighet att bli en bra lärare. Just nu hör jag mycket ilskna och upprörda lärare som verkligen inte råder någon endaste människa till att bli lärare. Det ser ganska mörkt ut just nu, både för min karriär (och då menar jag att få ett jobb som stämmer med min utbildning, inte att få hög lön) och för skolsverige. Men jag kan bara inte släppa tanken, bilden (drömmen?), tron på att det kommer att bli bättre. Jag vägrar tro att Sveriges skolsystem kommer frätas sönder av okunniga kommunpolitiker och dåligt utbildade skolministrar. Det kan bara inte ske! Alla fantastiska, smarta och kluriga lärare runt om i landet kommer att hitta vägar att protestera och utveckla skolan trots alla saker som hindrar dem. Det måste bli så. (Händer det inte redan?) Och jag kommer att vara en av dem.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Nu har jag en termin kvar av utbildningen och längtar så efter att få börja vara lärare. Det började nog i att jag mindes hur tråkigt jag ofta hade i skolan. Inte alls alltid, men alltför ofta. Det var inte upprörande dålig undervisning jag upplevde, men det kunde ha varit så mycket mer. Jag visste redan då, i trean, femman, sjuan och på gymnasiet, att jag kunde så mycket mer än det jag fick möjlighet att göra, utveckla och visa i skolan. Långt senare förstod jag att jag har ett omättligt behov av att skapa, göra själv (eller med andra) och vara kreativ. Mina föräldrar såg att jag var lite konstnärlig och jag gick och spelade fiol, gitarr, sjöng, dansade olika danser och gick på målarkurser. Men jag slutade allt för jag fick aldrig vara kreativ. Bara lära mig att härma. Liknande var det i skolan. Jag tyckte om alla ämnen utan gympa men det var som att det saknades något hela tiden. Det där att få lösa problem själv.

Under min lärarutbildning läste jag pedagogiskt drama och den som läser min blogg ser att jag ständigt kommer tillbaka till detta ämne. Det var där jag förstod allt detta. Att jag älskar att improvisera, hitta på, fantisera, leka och samarbeta med andra leksugna i upptäckande av vad som händer i vårt samspel. Jag blev frälst. Kunde inte få nog.

När jag läste drama förstod jag, genom vårt lekande och praktiskt utforskande av oss själva, att varje lärare är unik precis som varje människa är unik. Alla lärare kan inte vara likadana och för att jag ska kunna bli den bästa läraren jag kan bli måste jag utgå från mig själv och hur jag är som lärare. Jag måste hitta mina bollar för jag kan inte välja dem alla (Läs Daniel Barkers lärartyck där han skriver om att lärare måste välja bland alla bollar i bollhavet: länk)

Nu utmanar jag Jante och säger: Här är jag och mina största bollar just nu!

Grunden till allt för mig är språket och kommunikationen. Samspelet. Det vi skapar tillsammans med hjälp av olika sorters kommunikation. Svenska är mitt huvudämne och min bas, mitt fartyg, min värld där allt annat finner sin plats. Drama har berikat denna värld med kropp och dramatik, lek och fantasi. Jag älskar att berätta. Jag är bra på att berätta. Och det använder jag i alla ämnen. Det är mitt bästa knep för att fånga eleverna. Jag älskar ord och att utforska språket och kommunikationen med eleverna. Jag vill utvidga deras och min värld med språket, böckerna och berättelserna. Och jag vill att alla mina elev ska vara berättande människor. Helst alla människor i hela världen.

Språket är också kroppen, rösten och rummet. Det tycker jag är roligt att leka med i klassrummet. Jag tränar hela tiden på hur jag kan använda min kropp, min röst och rummet för att förstärka och förtydliga situationer i klassrummet. Så att alla Känner i kroppen att nu kommer något jättespännande hända eller att nu ska vi byta fokus eller vad det nu är som händer. Jag tycker också att det är väldigt roligt att guida eleverna i att använda sin kropp för att kommunicera.

Jag tycker om att sjunga. Kan liksom inte riktigt sluta. Det smyger sig in överallt precis som berättelserna. Det är så fascinerande när musiken tar tag i mig och eleverna och alla är med och vi musicerar tillsammans. Hur vi känner rytmen som vi tillsammans skapar och deltar i. Det är något ursprungligt med musiken precis som med berättelserna. Det suger tag i mig och eleverna och jag vill bara göra, se, höra och känna mer mer mer. Ibland glömmer jag denna boll men då visar den sig alltid för mig. Den kommer alltid tillbaka.

Jag lyssnar gärna. Jag är bra på att lyssna. Det där med att lyssna in en hel klass är jag inte helt med på ännu men jag vill. Jag ska lära mig. För jag tycker om att lyssna. Jag tycker om när det blir liv och rörelse och mycket prat. Jag tror på mycket prat. Inte bara lärarprat utan också elevprat och tillsammansprat. Jag har hellre lite för pratigt i klassrummet än för tyst, i alla fall i nuläget. I mitt klassrum ska vi arbeta tillsammans. Det ska vara en tillgång och inte ett hinder att vi är en grupp. För eleverna ska inte bara lära sig ämnen utan också om sig själva och hur de kan vara och göra tillsammans med andra människor. Det är en svår boll tycker jag men den är så viktig och jag håller den alltid nära mig. Brukar känna på den ofta och undra hur jag ska få ihop det. Den finns alltid med.

Jag vill vara den trygga vuxna som kan stötta och pusha och se. Det är svårt och jag känner inte att jag är den klippan ännu men jag vill. Jag ska lära mig. Jag tänker på den lilla jag som gick i skolan och var så olycklig ibland och skulle ha velat ha så mycket mer vuxenstöd i skolan. Jag vill vara en sån vuxen som kan stötta såna som jag och alla andra som behöver en blick, en kram, ett ord och en liten stund bara vi två. Det ska jag försöka lära mig. Bollen är tung och jag vet inte riktigt hur jag ska lyfta den, har inte riktigt hittat greppet ännu.

Alla mina bollar handlar om mänskligt samspel på något sätt för det tror jag är grunden till lärandet i skolan. Och för att kunna samspela behöver vi kunna förstå varandra. Vi behöver språk. Och inte bara ord utan också de andra sätt vi människor använder för att göra oss förstådda. Det är nog något av det mest spännande jag vet.

Nu har jag berättat om mig och det som jag gillar. Om vi lärare nu behöver vara olika tror jag att det kan vara bra att berätta lite om oss själva för varandra, så att vi kan se hur vi kompletterar varandra. Jag tror att det är först då, när vi har visat för varandra vad vi har för olika fokus och bollar som vi kan samarbeta. Om alla låtsas som att vi är likadana och tänker på samma sätt och vill samma saker händer det liksom inget. Då går vi ensamma tillbaka till våra klassrum och förblir ensamma i yrket.

Tacka vet jag det utvidgade lärarkollegiet! Där kan jag vräka på, skryta, dela, berätta, undra och vara lite långrandig. Jag drömmer om en arbetsplats där jag på samma sätt som här kan få berätta om vad jag tror på och dela med mig av mina lärdomar men också kan fråga, undra och tvivla utan att känna mig dum eller fel. En plats där jag får vara lärande precis som mina elever.

Tack Anne-Marie som kom på tanken med lärartyck och Camilla som organiserar! Lärartycket ger mig kraft och hopp. Det får mig att känna att vi lärare kommer att vända skutan.

Läs gårdagens inlägg här: Johan Lantz

Read Full Post »

Sommaren är en tid av inre resor för mig. Med blandade känslor som resultat.

Det är varmt och min kropp tycker inte riktigt om det. Magen är konstig. Sömnen oregelbunden. Alla lemmar något uppsvullna, ömma, kliar. Solen bränner blixtsnabbt min hopplöst bleka hud och det gör ont. Ständigt lite svettigt. Det går bra så länge jag kan bada ofta. Men när jag jobbar går inte det och då blir allt lite jobbigt. Jag vill bara bort bort, in i svalkan.

Jag har något sommarjobb som är lite lagom trist. Jag arbetar med människor jag aldrig skulle ha valt att umgås med och får en inblick i deras liv. Jag vikarierar i någons annans jobb och försöker passa in. Jag är en kameleont. En stand-in som mitt under föreställning får hoppa in på scen eftersom den  som egentligen spelar rollen har fått maginfluensa eller var det semester? Det är omvälvande att ha dessa sommarjobb. Roligt, jobbigt, förvirrande. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag hade valt att jobba med just detta i säg, tio år? Jag jobbar ofta oregelbundna tider. Min kropp tycker inte om det och tiden känns som satt ur spel. Ibland är jag ledig mitt i veckan. Alla andra jobbar. Och jag får tid att sitta och tänka.

Jag lyssnar på Sommar i P1 och får höra om olika livsöden. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag var musiker, politiker, forskare eller konstnär? Sommarpratarna berättar om sina uppväxter och jag funderar över min. Hur har jag blivit sån här? Tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om jag inte hade bytt skola i fyran? Eller tänk om vi hade flyttat? De berättar om sina karriär och jag drömmer om min. Vad kommer hända? De berättar om sina resor och jag drömmer mig iväg till mina. Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde någon annanstans? Kanske till och med i ett annat land? Jag undrar hur mitt sommarprogram skulle vara. Vad skulle det handla om idag och vad skulle det handla om när jag är 50 (om jag blir det)?

Jag läser böcker och får gå in i andra människor. Jag får komma in ännu närmre än i Sommar i P1. Jag följer med människorna i boken under en lång tid och får följa deras tankar och handlingar ibland obehagligt nära. Det är nästan som att jag Blir dem. (Det var obehagligt när jag läste Brott och straff!) Det är som hemliga resor som sätter osynliga spår i mig. Oftast märker jag inte mycket av det förrän efter lång tid då jag ibland ser att värderingar/bilder/fördomar/förkunskap kommer från just den där boken jag läste den där sommaren. Annars när jag läser böcker, de få gånger jag hinner det under terminerna, är mitt vanliga liv som en dämpande madrass mot alla de där bokvärldarnas intryck. Men på sommaren är jag liksom avskalad av allt det onormala: värmen, jobbet, tiderna och sen ledigheten.

Jag brukar vara ledig i början av juni och slutet av augusti. Då när ALLA andra jobbar. Någon vecka lyckas jag hitta någon att vara med och helgerna är bokade med sambon. Jag åker till mitt sommarställe och träffar släktingar. Märker att jag har förändrats sen förra sommaren då jag träffade dem. Och de har också förändrats. Huset förfaller och myrorna kryper längs väggarna. Jag undrar, hur skulle det vara att bo här jämt? Jag letar i hörnen och hittar små lämningar från min gammelfarmor och jag drömmer mig tillbaka till hennes tid med hjälp av alla föremål och små historier jag hört om henne genom åren. Jag undrar hur hon var egentligen och om jag hade tyckt om henne om vi hade träffats? Jag hälsar på mitt gamla Göteborg och träffar gamla vänner. Jag undrar, hur skulle det ha gått för mig om jag hade bott kvar? Det känns konstigt att vara på besök. Med familjen känns det ibland nästan som att jag reser tillbaka i tiden. Jag blir lilla lilla lillasystern och jag hatar det. Samtidigt är det mysigt med allt det fina från den gamla tiden, men lite konstigt. Hur kan det finnas kvar, allt det där gamla när vi alla har förändrats så mycket? Staden känns bekant men är ändå inte sig lik. Det märks att jag varit borta och vi är inte riktigt vänner längre. Vi har gått skilda vägar jag och Göteborg och jag känner mig lite dum som ändå kommer tillbaka nu när vi inte är vänner. Vi måste bygga en ny relation men så har vi inte riktigt gjort det ännu. En eller två veckor brukar jag vara själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker och tänker och kommer på lite grejer. Efter ett tag kommer jag in i det där andra sättet att leva. Ganska trevligt. Men det är förvirrande. Inte alls som det brukar. Och jag funderar. Tänk om det alltid var såhär?

Sommaren är förvirrande, skrämmande, omvälvande, fantastisk, tråkig, jobbig, upplyftande och spännande. Jag vet aldrig hur det blir. Lite som ett äventyr.

Jag undrar verkligen hur det kommer bli sen, då när jag har ett riktigt jobb och får vara ledig i juli när alla andra är lediga och alla de där sommargrejerna och sommarkurserna och sånt är igång?

Read Full Post »

Older Posts »