Böcker – ett hittställe

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteratur, men det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Read Full Post »

Sommaren och resorna

Sommaren är en tid av inre resor för mig. Med blandade känslor som resultat.

Det är varmt och min kropp tycker inte riktigt om det. Magen är konstig. Sömnen oregelbunden. Alla lemmar något uppsvullna, ömma, kliar. Solen bränner blixtsnabbt min hopplöst bleka hud och det gör ont. Ständigt lite svettigt. Det går bra så länge jag kan bada ofta. Men när jag jobbar går inte det och då blir allt lite jobbigt. Jag vill bara bort bort, in i svalkan.

Jag har något sommarjobb som är lite lagom trist. Jag arbetar med människor jag aldrig skulle ha valt att umgås med och får en inblick i deras liv. Jag vikarierar i någons annans jobb och försöker passa in. Jag är en kameleont. En stand-in som mitt under föreställning får hoppa in på scen eftersom den  som egentligen spelar rollen har fått maginfluensa eller var det semester? Det är omvälvande att ha dessa sommarjobb. Roligt, jobbigt, förvirrande. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag hade valt att jobba med just detta i säg, tio år? Jag jobbar ofta oregelbundna tider. Min kropp tycker inte om det och tiden känns som satt ur spel. Ibland är jag ledig mitt i veckan. Alla andra jobbar. Och jag får tid att sitta och tänka.

Jag lyssnar på Sommar i P1 och får höra om olika livsöden. Jag undrar hur det skulle ha varit om jag var musiker, politiker, forskare eller konstnär? Sommarpratarna berättar om sina uppväxter och jag funderar över min. Hur har jag blivit sån här? Tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om jag inte hade bytt skola i fyran? Eller tänk om vi hade flyttat? De berättar om sina karriär och jag drömmer om min. Vad kommer hända? De berättar om sina resor och jag drömmer mig iväg till mina. Jag undrar hur det skulle vara om jag bodde någon annanstans? Kanske till och med i ett annat land? Jag undrar hur mitt sommarprogram skulle vara. Vad skulle det handla om idag och vad skulle det handla om när jag är 50 (om jag blir det)?

Jag läser böcker och får gå in i andra människor. Jag får komma in ännu närmre än i Sommar i P1. Jag följer med människorna i boken under en lång tid och får följa deras tankar och handlingar ibland obehagligt nära. Det är nästan som att jag Blir dem. (Det var obehagligt när jag läste Brott och straff!) Det är som hemliga resor som sätter osynliga spår i mig. Oftast märker jag inte mycket av det förrän efter lång tid då jag ibland ser att värderingar/bilder/fördomar/förkunskap kommer från just den där boken jag läste den där sommaren. Annars när jag läser böcker, de få gånger jag hinner det under terminerna, är mitt vanliga liv som en dämpande madrass mot alla de där bokvärldarnas intryck. Men på sommaren är jag liksom avskalad av allt det onormala: värmen, jobbet, tiderna och sen ledigheten.

Jag brukar vara ledig i början av juni och slutet av augusti. Då när ALLA andra jobbar. Någon vecka lyckas jag hitta någon att vara med och helgerna är bokade med sambon. Jag åker till mitt sommarställe och träffar släktingar. Märker att jag har förändrats sen förra sommaren då jag träffade dem. Och de har också förändrats. Huset förfaller och myrorna kryper längs väggarna. Jag undrar, hur skulle det vara att bo här jämt? Jag letar i hörnen och hittar små lämningar från min gammelfarmor och jag drömmer mig tillbaka till hennes tid med hjälp av alla föremål och små historier jag hört om henne genom åren. Jag undrar hur hon var egentligen och om jag hade tyckt om henne om vi hade träffats? Jag hälsar på mitt gamla Göteborg och träffar gamla vänner. Jag undrar, hur skulle det ha gått för mig om jag hade bott kvar? Det känns konstigt att vara på besök. Med familjen känns det ibland nästan som att jag reser tillbaka i tiden. Jag blir lilla lilla lillasystern och jag hatar det. Samtidigt är det mysigt med allt det fina från den gamla tiden, men lite konstigt. Hur kan det finnas kvar, allt det där gamla när vi alla har förändrats så mycket? Staden känns bekant men är ändå inte sig lik. Det märks att jag varit borta och vi är inte riktigt vänner längre. Vi har gått skilda vägar jag och Göteborg och jag känner mig lite dum som ändå kommer tillbaka nu när vi inte är vänner. Vi måste bygga en ny relation men så har vi inte riktigt gjort det ännu. En eller två veckor brukar jag vara själv. Och vet inte vad jag ska göra. Jag tänker och tänker och kommer på lite grejer. Efter ett tag kommer jag in i det där andra sättet att leva. Ganska trevligt. Men det är förvirrande. Inte alls som det brukar. Och jag funderar. Tänk om det alltid var såhär?

Sommaren är förvirrande, skrämmande, omvälvande, fantastisk, tråkig, jobbig, upplyftande och spännande. Jag vet aldrig hur det blir. Lite som ett äventyr.

Jag undrar verkligen hur det kommer bli sen, då när jag har ett riktigt jobb och får vara ledig i juli när alla andra är lediga och alla de där sommargrejerna och sommarkurserna och sånt är igång?

Read Full Post »

Hej böcker!

Nu börjar Boksäsongen. Då jag läser av lust och intresse. Inga tvingande kursmål. Ingen obligatorisk läsning.

Det är då jag läser skönlitteratur. Skön litteratur.

Jag strosar med ett lyckligt leende runt på biblioteket. Letar efter fina bokomslag, känner på tyngden i böckerna, bläddrar och fantiserar. Hur är det att läsa den här boken? Eller den här?

Jag väljer några. Inte för många. Inte för få. Och när jag lämnar biblioteket vet jag att jag har en skatt i väskan, nej flera!

Jag flyttar till andra världar och frossar i andra människors liv. Och plötsligt smyger sig en sån där lärarbok in. En sån som legat länge och stirrat på mig. När jag fick den/köpte den kändes den kul och spännande men jämte all kurslitteratur blev den en stressande skuld som säger: ”Men har du inte läst mig ännu, det var ju två år sen du köpte mig!”. Men så i den sköna litterära ångan ser den där hemska skuldboken återigen kul och spännande ut. Kravlösheten från den skönlitterära läsningen smittar över på allt. All läsning blir lust och intresse. Så som jag vill att det alltid ska vara. Det är en skatt att få uppleva det.

Read Full Post »

Den återfunna hunden

Plötsligt stod de där framför mig med öppna armar. Två hela dagar. Alldeles tomma och fria och dessutom med tal om sol och värme. Jag fnittrade nervöst. Kan det verkligen vara sant?, frågade jag mig. Och det var det. Jag har en ledig helg!

Jag bestämmer mig för att göra det omöjliga och efterlängtade. Jag ska läsa en bok. En skönlitterär bok. Och visserligen har den koppling till kursen jag läser men det är inte obligatorisk läsning. Det känns fantastiskt lyxigt att ha tid att läsa den. Under terminstid!

Jag brukar inte läsa om böcker. Det är nog bara Muminböckerna jag återkommer till år efter år. Därför är det speciellt att läsa om denna bok. Jag läste den när jag gick på gymnasiet, på den tiden då jag ständigt läste. Ofta en bok i veckan eller mer. Livet var jobbigt och böckerna var dörrar till andra världar. Inte för att de världarna alltid var trevliga men det var i alla fall inte min vanliga värld. Denna minns jag som ganska jobbig att läsa.

Det var långt innan jag ens tänkt tanken att bli lärare och långt innan jag hade varit i Malmö och fick idén att flytta dit. Jag läste tekniskt program och trodde jag skulle bli civilingenjör samtidigt som jag hela tiden kände nånstans i magen hur fel det var. Malmö visste jag låg långt ner och så var det nånting med en bro.

Nu ser jag andra saker än jag såg då. Jag läser med stort intresse om kampen om pedagogiken genom de två extremerna Palin med sin fascistiska disciplin och Tompan som försöker bli kompis med eleverna och upptäcker att det omöjliggör det ledarskap som krävs i ett klassrum. Jag ser mitt Malmö och dess historia genom de välbesökta gatorna och de beryktade områdena.

Men det jag såg nu liksom då och som båda gångerna gett mig den där obehagskänslan är den sociala skolan som huvudpersonen Johan genomgår. Den drivs inte av mamma Bodil eller de olika lärarna utan av kompisarna. Och den skolan är hård. Jag känner igen mig och värjer mig för minnena från det där osynliga trycket från alla och ingen som påverkade mig åt håll jag inte ville gå. Jag minns frihetskänslan på examensdagen. Då släppte trycket och allt förändrades. Skolan är en speciell plats och att lära sig att umgås med andra människor är en svår sak.

Att läsa om en bok är lite som att hälsa på en plats jag besökte för länge sedan. När jag var cirka 4-6 år åkte jag och min familj till en stuga i fjällen som vi hyrde av en liten mysig gubbe för en liten peng. Vi gick upp på fjället och oftast till den vita stenen. När jag var tonåring åkte vi upp till stugan igen. När jag kom fram till den vita stenen uppe på berget kom jag också tillbaka till senaste gången jag var där. Då när den var jättestor. Då när jag till slut hade lyckats ta mig upp på den frågade jag min mamma vilket hål barnen kom ut genom, kiss- eller bajshålet. Svaret var omvälvande. Det finns ett till hål! Allt det kom tillbaka till mig på samma sätt som min gymnasietid kommer tillbaka till mig nu när jag läser Underdog en andra gång. Boken är en del av mig precis som den vita stenen och precis som alla andra platser, böcker om människor jag mött.

Det är fint på något sätt att återupptäcka en del av mig. Och då syns det hur jag har förändrats, där i jämförelsen mellan då och nu.

Read Full Post »

Huvudet fullt

Jag hälsade på en ny klass idag. Sen skulle jag hem och plugga.

Det var inget fel på boken, jag hade till och med sett fram emot att läsa den. Men jag lyckades bara läsa ett stycke innan jag märkte att jag inte längre förstod vad jag läste. Alla de nya eleverna snurrade runt i huvudet, samtalen med lärarna, allt som hände under lektionerna….

Det kändes som att det redan var fullt i huvudet. Fullt av obearbetade intryck som krävde min uppmärksamhet. Så känns det i och för sig varje dag då jag är på praktik men när det är första dagen med en ny grupp känns det minst sagt trångt i huvudet och kroppen är trött trött trött. Då funkar det mycket bättre att diska, städa eller träna än att läsa en bok.

Jag som hade tänkt att jag äntligen skulle få tid och ro att läsa vanliga skönlitterära böcker och kanske slinka in någon intressant facklitteratur för att fortbilda mig. Det verkar avlägset nu.

Kanske när jag jobbat några år? Kanske när det är sommarlov om jag får sånt?

Read Full Post »

Spänningen på biblioteket

– Och efter rasten ska alla killar gå till biblioteket, säger läraren.

– JAAAAA!, skriker killarna lyckligt.

På biblioteket sätter vi oss i ett mörkt bikupeformat rum.

– Jag vill ha stjärnorna!, säger en elev och tittar uppfordrande på mig.

– Jag vet inte…. hinner jag säga innan han hittar knappen själv. Taket lyses upp av en stjärnhimmel. Han lägger huvudet i mitt knä och ler mot mig. Tyst!, säger de till han som alltid pratar. Bibliotekarien kommer in och berättar fortsättningen på Mio min Mio som de har börjat på tidigare.

Oj! Wow! Nej! Han måste komma ihåg svärdet! ÅH! Såhär? JA!

Hon avslutar precis när det är som mest spännande.

Så tänker jag att det borde vara på alla skolbibliotek. En plats dit man vill gå. En plats där det finns många många dörrar in till andra världar. Och där man kan få hjälp att hitta dörrarna och öppna dem.

Read Full Post »

Nöta in

Jag tänker på det här med att träna saker. Det är mycket man behöver träna i skolan. Mycket som behöver nötas in. Det är något som ofta talas om med rynkad panna på högskolan. Som att nöta in är tråkigt och i många fall onödigt. Innötandet har fått de retfulla svansarna förmedlingspedagogik och värdelös utantillkunskap fastbundet vid sig.

På min praktik såg jag mycket innötande. En del var roligt, en del tråkigt. Det mesta var enligt mig relevant och viktigt medan en liten del föreföll vara något tveksamt.

En elev hade svårt att avkoda ord. Han fick därför sitta med läraren tre dagar i veckan och lästräna lösryckta ord enligt Rydaholmsmetoden. Utifrån sett lät det först monotont och jag undrade om detta rabblande kunde göra någon nytta. Men bara på de tre veckor jag följde hen skedde en påtaglig utveckling. Hen var glad och sa att detta var det roligaste i skolan!

En del grejer måste bara automatiseras.

Read Full Post »

De Lööfska världarna

För några veckor sedan var jag på Jan Lööf-utställningen på Konstmuseet i Göteborg. Det var härligt att höra om Lööfs ointresse för upphovsrätt och hans osentimentala inställning till sina verk. Nästan hela utställningen byggde på material som familj och vänner till Lööf tagit hand om. Och man fick fota allt!

Skrotnisse var en stor favorit i min barndom. Nästan varje gång jag var sjuk tittade jag på Skrotnisse som vi spelat in från tv:n. Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare lästes också otaliga gånger. Alltid var jag beredd när vi kom till ”Skepp ohoj!” och skrek extatiskt. Bilderna är fantastiska och jag minns att det ofta tog lång tid att läsa de där berättelserna eftersom det fanns så mycket att titta på. Det fanns mycket att prata om; spekulationer, funderingar, gissningar och förklaringar. För mig var de böckerna rika. Små skatter som gjorde mig sugen på att läsa mer och mer och mer.

För att inte tala om Resan till Melonia. Jag ser den fortfarande gärna. De fantastiska miljöerna och blommorna från den filmen har många gånger gett mig inspiration till att måla.

Read Full Post »

Du är dina berättelser

Vemodet svallar över mig då jag läser de sista orden i Sture Källbergs romansvit Vandringen till städerna. Som så många gånger tidigare är det ledsamt att lämna mina nyfunna vänner som givmilt delat med sig av sina vedermödor. I tre böcker har jag följt dem. Jag skulle vilja krama Ragnar och önska honom lycka till. Eller sätta mig ner och prata med Sigurd eller Sonja. Men allra helst skulle jag vilja att det fanns i alla fall en bok till. Så att jag fick följa dem bara en liten stund till.

Serien slutar i min hemstad och den unge Ragnars livssituation knyter på många sätt an till mina föräldrars ungdom. Jag suktar efter mina historier. Mitt ursprung.

Någon skrev att du är dina berättelser. Efter att under terminen studerat muntliga kulturer och i veckan fått träffa resandefolk, som fortfarande lever med en muntlig kultur, förstår jag mer och mer att berättelserna behöver hållas levande. De ska upprepas och utvecklas och förändras med människorna som berättar dem på det sätt som det alltid är med berättelser. Annars glöms de och dör och blir oväsentliga.

Jag vill värna om berättandet. Det är något alldeles speciellt med berättelser som mitt väsen uppskattar något enormt. Tankarna utmanas och får samtidigt rum att sväva i. Saker blir förståeliga men samtidigt aldrig helt avslutade, färdigutredda och förklarade. Det finns alltid plats för tillägg och uppdateringar. Berättandet är dynamiskt och föränderligt precis som människan.

Read Full Post »

Har du haft drypan än då?

– Här är den nya grabben, sa verkarn. Ingvar Lindblom heter han och är från Lasseboda. Hur gammal var det du var?

– Sjutton.

– Det var som sjutton! Har du haft drypan än då?

– Näe, sa Ingvar generat.

– Va fan, är du inte svensk medborgare?

Ingvar såg i golvet. Manskapet gnäggade och gick till sina jobb.

Jag läser Sture Källbergs romanserie Vandringen till städerna. Citatet kommer från del två. Aldrig har jag väl hört ordet drypan användas. Nog har jag läst det. Men vad är det? Jag smakar på ordet och njuter av att ha stött på något okänt. En liten gammalexotisk klenod med suspekt innehåll. Google ger mig det sekundsnabba svaret att det är gonorré ordet står för.

Drypan berättar om de obehagliga flytningarna och svedan medan gonorré ger mig bilder av franska hovet och ond bråd död. Tänk vilket bra ord drypan. Jag förstår precis.

De gamla böckerna regerar i mitt rum nu och jag badar i dialektala ord och slang från början av 1900-talet. I skolan lär jag mig visor från förr och de gamla böckerna bygger ut bilderna med alla sina ord. Det är roligt att leva tematiskt.

Read Full Post »