Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘läsande’ Category

För några veckor sedan var jag på Jan Lööf-utställningen på Konstmuseet i Göteborg. Det var härligt att höra om Lööfs ointresse för upphovsrätt och hans osentimentala inställning till sina verk. Nästan hela utställningen byggde på material som familj och vänner till Lööf tagit hand om. Och man fick fota allt!

Skrotnisse var en stor favorit i min barndom. Nästan varje gång jag var sjuk tittade jag på Skrotnisse som vi spelat in från tv:n. Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare lästes också otaliga gånger. Alltid var jag beredd när vi kom till ”Skepp ohoj!” och skrek extatiskt. Bilderna är fantastiska och jag minns att det ofta tog lång tid att läsa de där berättelserna eftersom det fanns så mycket att titta på. Det fanns mycket att prata om; spekulationer, funderingar, gissningar och förklaringar. För mig var de böckerna rika. Små skatter som gjorde mig sugen på att läsa mer och mer och mer.

För att inte tala om Resan till Melonia. Jag ser den fortfarande gärna. De fantastiska miljöerna och blommorna från den filmen har många gånger gett mig inspiration till att måla.

Annonser

Read Full Post »

Vemodet svallar över mig då jag läser de sista orden i Sture Källbergs romansvit Vandringen till städerna. Som så många gånger tidigare är det ledsamt att lämna mina nyfunna vänner som givmilt delat med sig av sina vedermödor. I tre böcker har jag följt dem. Jag skulle vilja krama Ragnar och önska honom lycka till. Eller sätta mig ner och prata med Sigurd eller Sonja. Men allra helst skulle jag vilja att det fanns i alla fall en bok till. Så att jag fick följa dem bara en liten stund till.

Serien slutar i min hemstad och den unge Ragnars livssituation knyter på många sätt an till mina föräldrars ungdom. Jag suktar efter mina historier. Mitt ursprung.

Någon skrev att du är dina berättelser. Efter att under terminen studerat muntliga kulturer och i veckan fått träffa resandefolk, som fortfarande lever med en muntlig kultur, förstår jag mer och mer att berättelserna behöver hållas levande. De ska upprepas och utvecklas och förändras med människorna som berättar dem på det sätt som det alltid är med berättelser. Annars glöms de och dör och blir oväsentliga.

Jag vill värna om berättandet. Det är något alldeles speciellt med berättelser som mitt väsen uppskattar något enormt. Tankarna utmanas och får samtidigt rum att sväva i. Saker blir förståeliga men samtidigt aldrig helt avslutade, färdigutredda och förklarade. Det finns alltid plats för tillägg och uppdateringar. Berättandet är dynamiskt och föränderligt precis som människan.

Read Full Post »

– Här är den nya grabben, sa verkarn. Ingvar Lindblom heter han och är från Lasseboda. Hur gammal var det du var?

– Sjutton.

– Det var som sjutton! Har du haft drypan än då?

– Näe, sa Ingvar generat.

– Va fan, är du inte svensk medborgare?

Ingvar såg i golvet. Manskapet gnäggade och gick till sina jobb.

Jag läser Sture Källbergs romanserie Vandringen till städerna. Citatet kommer från del två. Aldrig har jag väl hört ordet drypan användas. Nog har jag läst det. Men vad är det? Jag smakar på ordet och njuter av att ha stött på något okänt. En liten gammalexotisk klenod med suspekt innehåll. Google ger mig det sekundsnabba svaret att det är gonorré ordet står för.

Drypan berättar om de obehagliga flytningarna och svedan medan gonorré ger mig bilder av franska hovet och ond bråd död. Tänk vilket bra ord drypan. Jag förstår precis.

De gamla böckerna regerar i mitt rum nu och jag badar i dialektala ord och slang från början av 1900-talet. I skolan lär jag mig visor från förr och de gamla böckerna bygger ut bilderna med alla sina ord. Det är roligt att leva tematiskt.

Read Full Post »

Jag har alltid läst mycket böcker under sommaren. Som barn var sommarlovet oändligt långt och egensinnig, tjurig och ensam som jag var fanns det många tråkiga dagar att fylla.

 

Det började med Bamse, så kom Mumin och sen kom böckerna. Peter Pohl med sina alltid lika hemska slut. Äventyrsböcker, tvillingböckerna och diverse ungdomsböcker. Någon gång under tidig tonår började jag läsa klassiker på sommaren. Inte annars. Bara på sommaren.

Jag strövade många timmar omkring på biblioteket och läste på bokryggarna. När jag såg någon av de där namnen jag hade hört någonstans läste jag på baksidan och blev alltid lika förvånad. Jag trodde att alla klassiker var tråkiga och att de skrev om torra vuxensaker (vad det nu är?). Men så var det ju inte och jag lånade en lång rad som fyllde hela ryggsäcken och jag åkte lycklig hem med min skattkista. Jag tyckte inte om alla av de där böckerna men jag gav dem en chans. Vissa har jag läst senare. Några var en fröjd att läsa. Andra kämpade jag mig igenom. Brott och straff var jobbig men fascinerande med sin galenskap. Jag minns att jag liksom blev lite galen jag också. Det var rätt spännande och alla de där böckerna gav mig hopp om ett annat liv. Hopp om att jag som vuxen skulle kunna forma mitt liv som jag ville ha det. (Det hoppet tackar jag verkligen för i efterhand. För så blev det ju också till stor del!)

Sen dess har jag fortsatt med traditionen att läsa klassiker på sommaren, dock i mindre utsträckning än förr. Då kunde jag läsa femton klassiker på en sommar men nu kanske det blir en eller två. Det finns så mycket annat att läsa och väldigt lite skönlitteratur blir läst under terminerna. Under min utbildningstid har den där sommarläsningen fått en ännu större betydelse.

Nu förtiden har jag en ny tradition. Jag läser minst en bok av Joyce Carol Oates. Hon är en stor favorit. Jag förundras över hennes sätt att få mig att bli vän med alla möjliga människor jag aldrig skulle valt att umgås med annars. Oftast är böckerna mörka men lämnar mig hoppfull och inspirerad. Igår tog jag avsked av två goda vänner i en av hennes böcker. De följer med mig och jag undrar hur det gick för dem sen. Lycka till önskar jag dem. Fast jag tror inte att det gick särskilt bra. För de var inte som andra romanfigurer som är lite tillfixade och lyckade så att inte läsarna ska bli oroliga och ledsna. Nej dessa människor är sådär hopplöst ihopsnörda med sin historia och livet rör sig fram och tillbaka och är kul, jobbigt, mediokert, dramatiskt, odramatiskt och de är halvnöjda med det hela. Det känns skönt och ger mig hopp. Böcker har alltid gett mig hopp.

Read Full Post »

En vän till mig läser mycket science fiction som handlar om framtidssamhällen, oftast med fokus på tekniken och samhällsbygge. Utifrån det diskuterar vi olika politiska system (samhällskunskap, historia) och eftersom jag läst tekniskt program på gymnasiet och han samhällsvetenskapligt brukar han ställa frågor som:

Vad händer med naturen om atmosfären har väldigt mycket mer klorgas i sig än vi har?

Vad händer med människan?

Hur behöver kroppen ändra sig för att klara av mer klorgas? Behöver den ändra sig? Måste man gå runt med gasmask?

Jag kan sällan svara på frågorna men förundras över tankarna som väcks utifrån dessa böcker. Tänk vad spännande om en del av kemin under min högstasie- eller gymnasietid skulle utgått från en bok som väcker frågor som dessa! Tänk vad nya perspektiv och omöjliga möjligheter kan ge nyfikenhet i att förstå hur vår värld fungerar!

Jag tänker på Jan Nilsson och Lars-Göran Malmgren som i sin bok Litteraturläsning som lek och allvar berättar om ett projekt med Nilssons mellanstadieklass. De läste boken Isis – en hotad planet och arbetade utifrån den om kärlek, politik och religion. I sista delen av projektet skapade eleverna partier med olika idéer för hur det nya samhället på nybyggarplaneten Isis skulle se ut. Det hela slutade med ett val.

Heja litteraturen!

Read Full Post »

Det blåser på månen

Jag snubblar över barnboksklassikern Det blåser på månen av Eric Linklater från 1944 och låter mig roas. Den är speciell på flera sätt. Begreppet magisk realism är det som kommer till mig när jag söker efter ord att beskriva hur ”verklig” den är. Ramberättelsen med deras hem, föräldrar och byn känns realistisk men det händer väldigt mycket magiska saker. Djur kan prata, huvudpersonerna Dina och Dorinda kan förvandlas till kängurur och tapeter kan få liv. Flera gånger under läsningen funderar jag över om det ”bara” är flickornas fantasi eller om det är på riktigt men får inte alltid svar. Exemplevis häxan Häxelin trodde jag hela boken var en fantasifigur tills jag i slutet av boken får se hennes hus. Betydde det att hon fanns eller var det bara en rolig tant?

Kritiken mot stora delar av vuxenvärlden är massiv. Dina och Dorindas mamma är en mes som varken klarar av att uppfostra sina barn eller hantera sina egna känslor. Deras pappa är sträng och är borta mest hela tiden. Åklagaren och försvarsadvokaten i byn är goda vänner och turas därför om att vinna målen; åklagaren vinner på måndagar, onsdagar och fredagar medan advokaten vinner på tisdagar, torsdagar och lördagar. Deras guvernant, Fröken Tjatlund, påminner mig om den allra tråkigaste bilden av skolan som en institution för lösryckt meningslös kunskap. Här är hon.

Vill du räcka mig pepparen, Dorinda? Peppar, det är som du vet en krydda. Det finns svart och vit peppar och röd peppar. Förr var det bara kungen av Portugal som fick handla med peppar. Men nu odlas mycket peppar i Penang. Penang, det är betelnötternas ö. En gång i tiden var det en straffkoloni där eller ett fängelse. Våra fängelser var förr mycket illa skötta, men småningom har förbättringar införts. Newgate var på sin tid ett mycket beryktat fängelse. Sing Sing är ett allmänt känt modernt fängelse. Tack, kära du. Ställ nu pepparen tillbaka på sin rätta plats.

Sådär håller hon på, till och med under middagarna. De vuxna som tar barnen på allvar, tror på deras förmåga och inte bara skäller är deras lärare i musik och dans, Herr Gitarr, samt de två lustiga små sappörer (de är soldater som jobbar med att gräva underjordiska tunnlar men en gång grävt åt fel håll under Krimkriget och kommit helt vilse) som turligt nog gräver en tunnel till den cell flickorna en tid blir instängda i.

Jag tycker om att Dina och Dorinda inte är några klanderfria hjältar. De blir rädda, åksjuka och tappar hoppet ibland. De misslyckas också med sin stora räddningsplan och blir själva inburade och får räddas av förvillade sappörer. Dina låter inte sin syster följa med och träffa fru Häxelin och skäms lite för det här:

Hon var stolt över att hon kände fru Häxelin och ville ha henne alldeles för sig själv, som om fru Häxelin varit en hemlighet. Hon förstod ju hur själviskt detta var och hur orätt det var, men det var en så behaglig form av själviskhet och hon kunde inte besluta sig för att offra den. Inte ännu.

Jag tycker också om att saker och ting tar tid. Flickorna följer sina hjärtan och tror att det är möjligt att rymma från en djurpark och rädda en pappa. Det blir inte riktigt som de hade tänkt sig men på vägen lär de sig massor, har roligt och slutet blir lyckligt.

Read Full Post »

Jag har skapat  mig en ny utmaning.

Jag har hamnat i/ramlat in i/skapat/valt en alldeles fantastisk grupp att arbeta med i min dramaklass. Vi lägger ned mycket tid på vårt skolprojekt där vi är ute på en skola och gör drama med eleverna. Jag betonar, mycket tid. Så mycket tid att jag inte alls hinner läsa alla faktaspäckade svårgenomträngliga texter kursplanen säger att jag borde läsa för kvällskursen i idéhistoria jag är inskriven på. Kursledaren rekommenderade på kursstarten att vi läser texterna innan föreläsning. Jag lade detta på minnet och prestationsprinsessan bestämde genast att så ska det ALLTID bli. Inför varje föreläsning.

Det gick inte så bra. Inte ens inför första föreläsningen efter introduktionen hann jag läsa allt och inför den andra hann jag bara precis låna böckerna. Jag hade en liten kris och mitt ler-alterego Lola peppade mig att bryta upp min överdrivna förväntan på mig själv. Tillsammans kom vi fram till ett nytt koncept. Eftersom detta är en kurs jag läser utöver mina 30 poäng, det är inget som kommer göra mig extra attraktiv och jag egentligen bara läser för att det är intressant och allmänbildande (och som klasslärare behöver jag vara extremt allmänbildad), så måste jag inte pressa mig för att få poängen. Det känns lite jobbigt att skriva det och berätta det för världen men nu kommer det: Jag ska inte läsa någonting av kurslitteraturen. Ingenting. Bara om jag blir riktigt ordentligt sugen och jag gör det bara för mitt eget höga nöjes skull får jag läsa i böckerna. Det är en svår utmaning för mig men hittills har det gått förvånansvärt bra!

Kursen har blivit trevligt igen. Jag känner inga orimliga krav på mig själv. Föreläsningarna är intressanta och jag märker att jag hänger med. Deltagarna blir färre och närmar sig försiktigt varandra. Stämningen är engagerad, intresserad och de som faktiskt är pålästa får plats att diskutera olika källors uppfattning om sakfrågan. För att var traditionell katederundervisning där jag säger väldigt lite är det riktigt trevligt. Lärarna är sådär härligt lyckliga över att få prata om sitt specialintresse som bara engagerade lärare är. Det börjar likna något! Och jag är för första gången i mitt liv en sån där slappis som inte läser böckerna.

My way or the highway

 

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »