Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘ledarskap’ Category

Igår gick sista avsnittet av Jamies drömskola på tv4 (länk). Jamie Oliver avslutar med några ord:

It’s so hard being a teacher!

I denna serie har jag fått se både mycket undervisning och mycket av det omkring. Det har tillsammans illustrerat hur komplext och svårt det är både att vara lärare och elev. För mig är det skönt att se. Som en motvikt mot allt skit som sägs om lärare tillsammans med alla krav och regler och den alltmer omfattande kontrollen av skolorna. En motvikt som säger: det där med undervisning är svårt. Så att jag kan säga det till mig själv varje jag gång jag misslyckas.

På Jamies drömskola har flera lärare blivit chockerade första gången de mött sin klass och sedan funderat på att hoppa av projektet. Ingen har dock gjort det. De har prövat igen. Det tror jag är viktigt. Så tror jag alla lärare gör. Så gör jag i alla fall. Jag misslyckas, funderar över varför, och prövar igen. Jag jämför det ibland med att lära känna en ny människa. Det är få människor som jag klickar med direkt. Så i början är det lite obekvämt. Vi möts inte riktigt, klampar på ömma tår av misstag, förstår inte varandra. Men om vi fortsätter så brukar det kunna bli riktigt bra efter ett tag. Samma tror jag gäller undervisning. Om jag fortsätter och försöker och prövar  så kan det bli riktigt bra. Men jag räknar inte med att det är helt bekvämt i början.

Sen sa Jamie det allra finaste:

Teachers could really do with fewer rules and regulations and more freedom to try what works for their classroom.

Yes! Det tror jag också på! Lärare är olika. Elever är olika. Undervisningen bör då se olika ut i olika klassrum, eller hur?

Annonser

Read Full Post »

Nu är min andra praktikperiod för denna termin slut. De var maffiga. Första perioden var tre veckor med fem fältdagar. Andra perioden var fyra veckor. Det känns alldeles ofattbart att det är slut.

Nästa praktikperiod är Slutpraktiken. Den stora slutspurten. Då jag ska kunna ta över undervisningen så gott som helt och hållet. Och det är sista chansen att få arbeta tillsammans med min handledare.

Jag funderar på hur min inställning till praktiken har förändrats under utbildningen men kanske ändå mest synen på mig själv som lärare.

I början fanns bara Metoden. Det var ett evigt sökande efter den där Metoden. Jag hade läst en massa böcker där lärare berättade om sin Metod som de arbetat fram under många många år. Jag försökte härma deras sätt och blev ständigt besviken. Det blev ju inte så fantastiskt bra som det lät i böckerna! Och det var så svårt! Och jag var inte ens säker på att det blev riktigt rätt och perfekt hur jag än gjorde.

Min bild av läraren genomsyrades av Metoden. Jag måste hitta min Metod, tänkte jag. Det var frustrerande och svårt. Mina handledare framstod som mer eller mindre dåliga allihopa eftersom de inte använde den Rätta Metoden. Vi fick heller inte så särskilt lärande relationer. Det var svårt att få till en bra pedagogisk diskussion när högskolan ju ändå hade det Rätta Svaret och den Rätta Metoden. Det är ensamt att tro sig ha rätt.

Praktikperioderna var plågsamt lärorika med sina verkliga elever som inte betedde sig som i böckerna. Med alla dåliga skolledningar, skiftande stämningar i de olika personalgrupperna och dessa eviga ineffektiva möten. Det var förvirrande. Jag förstod att det saknades mycket tills jag var en hel lärare. Jag visste bara inte vad.

Så var de första 1,5 åren slut, då man läser huvudämnet och har praktik i varje kurs. Det var dags för sidoämnen. Jag suckade lättat. Skönt att slippa praktiken ett tag.

Min plan var att läsa dessa kurser i ordning: drama, matte, NO och utomhuspedagogik. Men det blev drama, drama, drama och drama. Och sen kunde jag inte sluta för mitt hjärta skrek att jag var tvungen att läsa mer så det blev drama och drama igen. Jag läste i och för sig också matte på distans liksom sex- och samlevnad samt gjorde ett misslyckat försök att läsa idé- och lärdomshistoria.

När jag läste drama fick jag det där som saknades men som jag inte förstod vad det var. Vi studerade prövade lekte; vi utvecklade kunskaper genom både praktik och teori i en trygg miljö. Och det vi lärde oss om var ledarskap, gruppdynamik, kreativitet, lärande, fantasi, relationer och motivation. Det var fantastiskt. Jag hade ett sånt otroligt sug efter allt det vi studerade och jag kunde inte få nog. Och visst blev jag frälst av drama som metod men mest av allt hittade jag till ett sätt att leda elever mot maffiga mål.

Långsamt började min bild av mig själv som lärare förändras. Det var inte längre lika viktigt precis Vad jag gjorde med eleverna utan snarare Hur jag gjorde det. Jag började förstå vilken stämning jag ville åt. Samtalsklimat. Blickar. Tempo. Ljudvolym. Rörelsemönster. Frågor. Fast det var fortfarande inom den lilla dramabubblan.

Sedan hade jag ett uppehåll på ett halvår och försvann till en folkhögskola. Jag ställde mig upp i aulan och sa att jag ville hålla i en dramagrupp och där prövade jag vingarna. Fick självförtroende, lust och energi. Och så fick jag fantastiskt fin undervisning med lärare som mötte mig som person och famnade om oss alla och gjorde oss till en grupp. Det var otroligt spännande att gå på folkhögskola som lärarstudent och se det genom lärarglasögon. Men mest av allt var det en paus från lärarutbildningen.

Så kom jag tillbaka. Och allt såg annorlunda ut. Jag var plötsligt längre bort från utbildningen. Jag svävade liksom lite ovanför och kunde välja vad jag ville lyssna på. Och praktiken var sig verkligen inte lik. Plötsligt såg jag allt det bra i alla lärarnas undervisningen, även den mest traditionella. Jag kunde prata med min handledare på ett helt annat sätt än tidigare. Med en öppenhet och samtidigt större säkerhet. Jag är säker i min osäkerhet. Jag vet att jag inte vet. Och där kan vi mötas.

Det där förhållningssättet till mig som lärare, som jag fått inom drama, har börjat sprida sig och gälla alla ämnen. Det viktiga är hur jag är. Det ska jag träna på nu och tona ner de överambitiösa idéerna på spektakulära Nya Metoder. Det har jag tid med resten av min lärarkarriär. Nu är det dags för det basala. Hur jag är som pedagog. Kraven har sänkts och blivit rimliga och då ser jag konturerna av mig själv som lärare. Och när jag ser konturerna skymtar många möjliga vägar. Men jag måste inte skynda. För alla metoder krävs en trygg ledare. Det satsar jag på!

Read Full Post »

Jag fortsätter att se på Jamies drömskola och reagerar på något Jamie säger i senaste avsnittet. Han säger att man som lärare på skolan måste vara som en bläckfisk med alla tentakler ute för att hänga med i allt som händer.

Jag håller med. Då krävs också ett stort beslutskapital. Som lärare måste jag ha tränat på massor av situationer som liknar den som uppstår framför mig. Jag måste känna mina ämnen liksom mina elever. Jag måste vara en erfaren, klok och snabbtänkt bläckfisk med ett respektfullt sätt mot mina elever.

Den något arroganta historieläraren i serien klagade över eleverna i det första avsnittet och tyckte att de alla verkade ha ADHD. De gjorde konstant flera saker samtidigt och hade svårt att sluta med det. Precis som lärare!, tänkte jag. Alltid flera bollar i luften och alla tentakler ute. Och det är en av anledningarna till att jag så gärna vill bli lärare. För att det är så fruktansvärt svårt att utmanande varje dag. Det är fint det: att bli utmanad varje dag!

Read Full Post »

Jag följer Jamies drömskola och funderar på detta med disciplin. Hur jag som lärare får eleverna att göra vad de ska. Hur jag får dem att vara schyssta mot mig och varandra. Jag tycker att det är svårt.

Jag som elev behövde aldrig en hård röst för att förstå. Det räckte med att säga till mig med vanlig röst. Eller så minns jag det i alla fall. Det var jobbigt med allt det hårda tyckte jag. Då stängde jag in mig ännu mer. Allt det där skället och allmänna kraven på alla som inte gällde mig var så jobbigt och fick mig att må dåligt.

Kan ni vara TYSTA nu! Nu SKÄRPER ni er!

Det gällde aldrig mig men jag lyssnade ändå. Nej det var helt fel för mig. (Såhär var det) Jag var hämmad och ofta uttråkad och understimulerad i skolan. Det skapar en del problem för mig nu. Jag vill så gärna skapa den undervisning som skulle fått mig att lyfta och utvecklas, våga tro på mig själv och i slutändan faktiskt våga prata med de där arga vuxna. Men det finns ju så många andra barn i skolan som inte är som jag var! Många behöver tydliga gränser som gör det tryggt och hanterbart för dem.  Många behöver träna i att ta ansvar för sitt eget beteende och de behöver hjälp i att göra det.

Jag behöver hitta det där hårda och ibland till och med arga. Det känns fel. Det är inte jag. Inte nu i alla fall. Men jag vet att jag måste hitta något sätt att vara hård och arg på. För ibland behövs det.

Jag är sällan arg. Det är först på senare år jag har lärt mig att skrika. Fast det känns fortfarande lite konstlat. En av de första gångerna var på en dramalektion då vi skulle skrika i någon lek. Det var fantastiskt och sorgligt samtidigt. Jag hade ett sånt uppdämt behov av att skrika! När jag gick i lågstadiet retade de andra barnen mig och kallade mig musen för att jag var så tyst.  Barn kan vara väldigt träffsäkra. Det har hänt en del sen jag gick i lågstadiet men jag märker att det finns några små delar av den där musen kvar i mig. Jag var livrädd för att någon skulle skälla på mig. Det var det värsta jag visste. Därför blir det så svårt för mig att skälla på barn idag. Dessutom är jag inte riktigt van vid att ens bli arg. I min familj blev man inte arg. Men det har jag tack och lov börjat lära mig!

Jag minns när en av mina underbara dramalärare besökte mig på min praktik (länk till inlägg) och gav mig den bästa feedback jag nånsin fått. Då sa hon till mig att hon förstod att jag inte ville bli en sån där surkärring som bara skäller. Men att jag aldrig skulle bli det och därför inte behöver vara så himlans rädd för det heller. Hon sa att jag var så mjuk och inbjudande och därför gott kunde våga ha lite vassare kanter ibland så att mitt ledarskap blev tydligare för eleverna.

Hennes ord har jag burit med mig och försökt odla de där kanterna. Det blir bättre men det är svårt. Det är en process. En läroprocess.

Jag ville bara berätta det. Att det är jobbigt och svårt att bli en bra lärare men jag jobbar på det!

Read Full Post »

Det började med att Mats under #skolchatt i torsdags suckade över att lärarstudenter är besatta av sin egen godhet.

Som prestationsprinsessa är jag nog den absolut bäst lämpade att foga ihop de bitarna i min utbildning som målar upp bilden av läraren som Jesus. Läraren som kan allt. Läraren som älskar alla sina ämnen. Och alla delar av sina ämnen. Hon älskar också alla delar av sitt jobb och klagar inte. Hon gör! Hon förändrar och revolutionerar. Hon är som en virvelvind, en manisk Mary Poppins som kommer och berättar hur ALLT ska göras! Hon har tänkt igen alla delar av sig själv och hennes moral är som den perfekta läroboken i etik. Och kan ni tänka er, hon är helt nyutexad! Det är nämligen där, på högskolan, som hon fått sin stora kunskap och funnit den perfekta lärarstilen. Hon har ingenting att lära av de färdiga lärarna för de kan ingenting. De gör bara fel. Vänta bara tills alla gör som hon gör. Då blir allt bra!

Det finns nog helt andra bilder lärarutbildningen målar upp. Ibland tänker jag att det skulle varit bättre om jag redan varit lärare innan jag börjat läsa, så att jag inte hade behövt vara så naiv och lyssnat på allt så noga. (Det är något jag brukar göra).

Jag har tänkt att det kanske bara var min lilla del av lärarutbildningen som hade skapat denna bild. Att det just där fanns flera såna där insnöade typer som bara brinner för sin egen Metod och som är bittra över att det är så få som gör så som de gjorde när de forskade på sin klass för 30 år sedan. Men när jag läst sidoämnen har jag stött på samma uppfattning hos studenter som läser på andra delar av skolan. ”De verksamma lärarna är dålig och fast i det traditionella. Hoppas jag inte blir sån!”. Jag tror att det nog är lärarutbildningen som är besatt av sin egen godhet!

Bo Rothstein ger en mer nyanserad bild av framgång i skolan i DN idag (länk):

Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan. När en annan av de ledande forskarna inom området, Michael Rutter, sammanfattar vad denna forskning visar om vad som utmärker de framgångsrika skolorna så pekar han på faktorer som ”gemensamma visioner”, ”laganda” och en ”uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karakterisera skolan som en helhet”. Många av de ledande forskarna pekar ut den lokala skolledningen som nyckelfaktorn.

Ha! Traditionellt kan också vara bra alltså! Jag blir så glad av att läsa att det finns flera sätt. Och jag har slutat lyssna så noga på vad mina lärare säger. Det låter mycket bättre om jag filtrerar det genom mig själv. Jag tror att nyckeln till mitt nya förhållningssätt är att jag tog paus från denna ideologiska apparat ett halvår i kombination med att jag läste drama där vi gjorde mer än vi pratade. Men det kommer nog att dröja länge innan jag helt har kommit loss ur min lärarutbildnings tvångströjelärarbild.

Heja mänskligheten! Även för lärare! Även för nya lärare!

ps. Jag tycker att du är himla bra också, samtidigt som du inte riktigt passar mig, kära Malmö Högskola!

Read Full Post »

Det här med att tvinga barn att äta upp sin mat. Jag kan inte riktigt stå ut med det.

Att locka och göra roligt och försöka övertala kan jag stå ut med. Men tvinga. Det går bara inte för mig.

Idag satt en tjej i tvåan och grät när hennes lärare tvingade henne att äta upp. Jag har inte koll på alla omständigheter men jag kan inte heller hitta på några som skulle kunna få mig att tvinga en elev att äta upp. Läraren i denna situation brukar för övrigt själv ibland avstå från maten i matsalen då den inte passar dennes smak.

När jag gick i ettan och precis hade vant mig vid att sitta i den gigantiska matsalen, räcka fram min tallrik och försöka hänga med i alla sociala spel, då var jag en dag tvungen att äta upp fast jag inte ville. Alla andra hade gått ut och jag satt ensam kvar. Jag minns inte maten som äcklig. Det hade bara blivit för mycket. Och då började den lilla mathögen växa till först en kulle och sen ett BERG. Den blev slemmig och svampig samtidigt som den blev torr och frän i smaken. Det var omöjligt att äta och jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna äta upp allt. Jag minns det som att jag åt några tuggor och sedan fick slänga resten. Men de tuggorna kommer jag aldrig glömma. Jag trivdes aldrig i den matsalen och jag tror inte på att tvinga barn att äta upp sin mat. Jag tycker att det är en form av övergrepp. Skulle du göra så mot en vuxen?

Det är dessutom svårt att beräkna hur mycket jag orkar äta när jag är ett barn. Det är också svårt att veta om jag gillar maten i skolan när jag är ett barn.

Jag tänker på Jesper Juuls Nu ska vi äta och allt klokt han skriver om barn och mat. Jag vill att skollunchen ska vara en trevlig stund på dagen. Mat ska vara något jag får energi av, inte tårar och avsmak.

Read Full Post »

Min matte- och fysiklärare på gymnasiet var en sån som jag bara vill krama. Han älskade sina ämnen och ville verkligen sprida sin kunskap till oss. Och inte bara till såna som jag, som fattade sambanden vid första förklaringen. Nej han ville lära alla. Det fanns inga dumma frågor och alla vågade be om hjälp. Sen kom hjälpen och jag minns hur fantastiskt jag tyckte det var. Han förstod direkt vad det var jag inte hade fattat! Han bara tittade i mitt block och jag sa något kort och så kunde han hjälpa mig precis där jag var i tanken. Och så var det med alla elever. Vi var alla imponerade över hans kunnighet.

På matematiklektionerna räknade jag oftast ganska snabbt fram till det ställe i matteboken vi skulle jobba till. Under tiden hjälpte jag också ofta mina klasskamrater. Det var några som nästan alltid frågade mig innan de frågade läraren och jag hade inga problem med att hjälpa dem. Ibland hände det att jag när det var 5-10 minuter kvar av lektionen inte hade något att göra. Jag hade räknat alla talen och ingen behövde hjälp. Då la jag huvudet på bänken och tog mig en tupplur. Och läraren lät mig göra det. Ingen annan fick göra det för de var inte klara. Men jag fick och det respekterade alla. För mig betydde det mycket. Jag tyckte att min lärare gjorde ett bra val som lät mig vila en stund istället för att få mig att göra några extrauppgifter bara för att. Jag vill inte göra några extrauppgifter mer än de som fanns i boken. Jag tyckte inte att matte var roligt, jag var bara bra på det.  Och jag uppskattade den särbehandling jag fick enormt mycket.

Jag undrar ibland var han tänkte om situationen. Kanske han våndades varje gång det hände. För mig betydde det i alla fall att vi hade en nästanvuxen relation med respekt och flexibilitet och det fick mig att växa. Att han litade på mig. Att han var villig att tänja på reglerna (det var annars aldrig okej att sova på en lektion) för min skull. Han var en bra lärare.

Lärare som lyfter: sångpedagogen

Lärare som lyfter 2: dom konstiga

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »