Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘praktik’ Category

Under praktiken blir söndagen en dag av förväntan och drömmar.

Kan man? Vågar jag? Går det? Vill dom? Vill jag?

Jag samlar kottar och bilder, barkbåtar och kluriga tankar. Målar scener, förlopp och förhoppningar. Försöker göra mig beredd laddad samlad påläst och fylld av lust att pröva. Efter lördagens ledighet har jag glömt alla trista möten och praktiska göromål och alla de där intrycken som lätt får mig att tappa mitt lärarfäste och bli förvirrad. Alla lärardrömmarna har vågat sig fram igen och tankarna blir färgglada och ljusa.

På söndagen påminner jag mig om allt jag kan och vill. Om allt som är möjligt. Om allt bra.

På en söndag känns det som att allt är möjligt. Nästa vecka alltså. Då ska allt hända.

Åh vad jag längtar!

Annonser

Read Full Post »

Det är fredag och jag har varit en vecka på min nya partnerskola. Jag börjar lära känna mina elever, har varit med på flera möten och pratat mycket med min handledare.

Jag hade en bra känsla från första gången jag träffade henne. Det kändes lätt att prata med henne på ett sätt som det inte varit med mina tidigare handledare. Jag har tänkt att det nog är jag som kanske inte är så öppen som person. Kanske är det så. Men nu är det i alla fall bättre än någonsin tidigare.

Jag har fått en ny idol! (Nu är annars mina läraridoler Anne-Marie Körling och en av mina dramalärare som jag gett mig bästa responsen hittils och en massa inspiration.)

Min handledare är så bra på så många saker som jag känner mig osäker på och så gärna vill lära mig om. Eller kanske snarare, hon gör på sådana sätt att jag känner att jag delvis kan härma. Hon gör sådär som jag tänker mig att det kan vara (i  min framtida klass). Det är något med hennes förhållningssätt till eleverna. Många andra på skolan är väldigt hårda och arbetar mycket med bestraffningar. Det passar inte mig. Jag tror inte på det. Men min handledare arbetar med belöningar. Hon visar tydligt att det finns olika studieplaner för olika elever. Att de har olika förutsättningar och ska få rimliga utmaningar anpassade efter förutsättningarna. Då blir det olika i klassen och det är eleverna smarta nog att förstå. När hon pratar öppet om det blir det något självklart.

Min handledare hjälper eleverna att lösa konflikter om de behöver hjälp. Hon visar tydligt att de kan komma till henne. Hon vill veta. Det är inte alltid hon agerar i konflikterna men hon vill veta vad som händer i klassen och visar det.

Min handledare har skapat en trygg och tolerant stämning i klassen fast skolan betecknas av ett hårt klimat. Efter att ha praktiserat och vikarierat i otrygga och bråkiga klasser börjar jag förstå hur mycket läraren gör för klimatet i klassrummet vare sig det är genomtänkt eller inte.

Min handledare är tydlig och försöker alltid få med alla i klassen. Hon skapar möjligheter både för de som har svårt att förstå sammanhangen av olika orsaker och de som blir klara en halvtimme innan de andra.

Min handledare är beredd att diskutera sina val och kan se dem ur flera perspektiv.

Min handledare ger mig plats att göra på mitt sätt.

Jag möter henne vid precis rätt tidpunkt då jag är i behov av just det hon kan ge mig. Samtidigt är hon på många sätt olik mig som lärare och lyfter på så sätt fram det som är mina styrkor. Jag blir både lyft, bekräftad, inspirerad och hjälpt. Allt samtidigt.

Jag är innerligt tacksam för den generositet och öppenhet jag mötts av på min nya praktikplats. Det finns näring och sol. Jag växer. Ser mig själv. Definierar mig som lärare i prövandet. Känner hopp inför framtiden!

Tack!

Read Full Post »

Planering utan inspiration

– Gå loss!, säger min handledare och ger mig fyra lektioner att hålla imorgon.

Jag hinner grovplanera lite under eftermiddagen men finplaneringen får plats först vid niotiden. Det är tomt i huvudet och inspirationen är avlägsen. Upplägget som kändes kul för några timmar sedan verkar plötsligt opedagogiskt och jag tvekar över om uppgifterna ligger på rätt nivå. Men jag är realistisk (klockan är mycket) och håller kvar vid grundstrukturen och gör en hyffsad planering.

Det är en stor utmaning för mig som prestationsprinsessa att hålla i en lektion som inte känns fantastisk. Helst ska den vara utmanande, omvälvande, minnesvärd, rolig, lagom svår och alla ska vara nöjda. Ha! Lycka till med det!

Nu försöker jag mer arbeta med mottot ‘good enough’. Det är väldigt svårt.

Read Full Post »

På måndag börjar praktiken för denna kurs. Och mina tankar är väldigt busiga.

Jag borde förbereda den där uppsatsen som jag ska skriva direkt efter praktiken.

Eller så borde jag studera kursplanerna inom NO och kommentarerna till dem.

Eller så borde jag kolla upp de där länkarna om vatten.

Eller så borde jag läsa den där boken i NO.

Eller så borde jag läsa alla de där spännande artiklarna i Pedagogiska magasinet om lek.

Men allt jag kan tänka på är praktiken. Det bubblar av känslor och tankar. Orimliga och rimliga lektionsförslag virvlar runt ofärdiga och pockande. Men jag vet att det först är på måndag som det är någon idé att börja detaljplanera, då när jag får veta allt. Så jag försöker låta tankarna vara och istället fokusera på allt jag borde plugga. Det går dåligt.

Praktik är alldeles för roligt och spännande!

Read Full Post »

När jag var på min praktikplats och träffade min handledare såg jag att hon hade en. Hennes kollega hade förstås en också.

Jag har alltid skrivit ut från Skolverket tidigare, del för del liksom. Men nu när jag snart är färdig. Då måste jag ju ha en sån där fin själv. Som en riktig lärare.

Den kom för några dagar sedan. Den är fin. Jag har redan börjat stryka under och skriva kommentarer i marginalerna.

Från och med nu ska den alltid finnas nära.

Read Full Post »

Gunilla Molloy skriver i sin bok När pojkar läser och skriver (2007:47):

Min erfarenhet är att alltför mycket i skolan går för fort i den betydelse att kanske både lärare och elever förväntar sig att lärande är ett snabbt skeende.

Ofta tänker jag på detta när jag undervisar. Jag vill så gärna ha resultat eller i alla fall någon slags tydlig information. Vill veta om det hände något, om de lärde sig något, om det var bra? Och jag vill lära mig nu nu nu hur man är en bra lärare! Kan inte riktigt, på ett känslomässigt plan, att det kräver mycket träning. Att det tar lång tid.

Snart är dagen slut, praktiken slut eller projektet slut. Och ska det redovisas vad jag lärt mig. Vad eleverna lärt sig. Alltid så korta perspektiv.

Det blir lite konstigt när man säger sådär. Vad man lärt sig. Det låter så definitivt och som att det är slut, färdigt, statiskt. Det är väl därför vi envisas med att prata om utveckling och läroprocesser på högskolan. Det är rätt krångligt, dynamiskt och mångfacetterat detta med att lära sig.

Men åh vad jag längtar efter de långa relationerna.

Att få träffa mina elever så många gånger att jag liksom tycker mig förstå alla mina elever. Då vi hinner pröva många många olika saker tillsammans. Då det vi kan se de där långsamma förändringarna. Då jag kan vara lugn i det att vissa saker tar lång tid.

Read Full Post »

Morricas kommentarer till mitt senaste inlägg om serien Den övervakade skolan fick mig att se tydliga bilder i huvudet.

Det hände förra veckan. Jag vikarierade i en klass. Jag märker att det hela tiden är lite bråk under ytan kring en flicka. En annan flicka tar demonstrativt hennes plats. Flickan utan plats springer gråtande ut i korridoren. Då väcks frågan. Ska jag lämna klassen helt ensam? De har å ena sidan uppgifter som de kan arbeta med själva, men det går å andra sidan inte särskilt bra för alla. Det är kanske sju stycken som skulle behövt en vuxen som guidar dem och hjälper dem. Samtidigt är det en snäll klass som jag inte tror skulle göra några alltför stora hyss om jag försvinner en liten stund. Fast helst vill jag inte göra det eftersom jag faktiskt bara hade känt dem i några timmar. Men skulle jag annars lämna den stackars flickan att gråta i korridoren ensam? Jag väljer att springa efter henne. Det tar ungefär fem minuter och det gör att jag förstår grunden till alla konflikter med henne och kan hjälpa henne att må lite bättre. Andra elever kommer sedan och pratar med henne och till slut kommer hon tillbaka in i klassrummet. Då har större delen av lektionen gått.

I en annan klass jag var i för några dagar sedan sprang en pojke ut i korridoren när han blev arg. Där var det orolig stämning och jag kunde inte lämna klassen för att springa efter honom. Det gjorde ont i mig att helt enkelt strunta i att han sprang ut.

Det är många gånger undervisningen får brytas för att någon eller några behöver hjälp att reda ut ett bråk eller få ordning på sina känslor. Ibland kan jag som lärare ta hand om det och ofta tror jag att det är bra att jag gör det. Men andra gånger blir det väldigt svårt att lägga tid på det och ibland tror jag att det kan vara bra att någon annan än jag går in och hjälper till.

För den typen av problem tror jag att systemet de använder på Passmore skulle vara en stor trygghet. Då finns det alltid en annan vuxen att gå till om man behöver prata med någon. Då kan fler vara insatta i en utsatt elevs situation.

Jag tänker på min första praktikplats. Där träffade jag en elev som hade det väldigt jobbigt. Plötsligt fick min handledare veta saker som gjorde att hon var tvungen att gå till rektorn med eleven samt kalla på förälder och socialen. Hon lämnade klassen och var borta och tog hand om denna elev resten av dagen medan jag skötte undervisningen. Jag undrar hur hon hade gjort om jag inte hade varit där. Jag upplever att det ofta egentligen inte finns plats och tid för att ta hand om sådana situationer. Om man inte jobbar på Passmore.

Jag tänker på en lärare jag mött. Hon jobbade på lågstadiet och var entusiastisk men lite trött. ”Tur att mina barn är utflugna och att jag har tid att jobba så mycket!”, sa hon. Skolan hade bara en parallell i varje årskurs. Tidigare hade hon alltid samarbetat med den andra parallellen och fått hjälp av den andra läraren att se alla elever. Men nu var det tufft. Hon menade att det var ett så otroligt stort ansvar att både hålla koll på alla elevers kunskapsutveckling OCH deras sociala utveckling. Liksom hålla i alla trådar. Med Passmores modell skulle läraren inte vara lika ensam med att hantera de elever som behöver mycket hjälp.

På Passmore finns ett skyddsnät av människor som tar hand om alla som behöver mer hjälp. Ibland har jag sett liknande åtgärder som på Passmore men alltid för sent och på ett sätt så att andra elever drabbas. Som eleven jag berättade om sist. Han fick en mentor, likt de bråkiga eleverna på Passmore, som pratade med honom varje dag och fanns som stöd för honom. Men han skulle ha behövt det ett år tidigare. Den fritidspedagog som stöttade honom fick dessutom ge upp alla sina andra uppdrag under skoltid och vara med honom vilket gjorde att flera klasser fick en mindre vuxen. Nej, Passmores system är bättre. I den del av Malmö där jag har varit mest (där många elever behöver extra hjälp på olika sätt) skulle det passa utmärkt med detta system tror jag. Hoppas att rektorer och skolpolitiker tittar!

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »