Nytt liv – ny blogg

Från och med idag, min första dag på jobbet som lärare, bloggar jag här istället: Lärandet och jag

Välkomna!

Read Full Post »

Tack!

Det är ett nytt år och på många sätt ett bokslut för mig. Min 3,5 år långa lärarutbildning som blev 4 år utspritt på 4,5 år är slut om knappt tre veckor. På måndag börjar jag på mitt första heltidsjobb som lärare. Och jag känner att det är dags att tacka. Jag vill tacka de som hjälpt mig att utvecklas som lärare. Det är väldigt många. Här nämner jag de som betytt extra mycket i den lilla sammanfattning som jag gör idag. Imorgon kanske det är andra människor.

Först vill jag tacka alla mina lärare på Malmö Högskola. Till och med de få som jag inte alls tyckte om. Alla har ni lärt mig något och jag är så tacksam över att ha fått vara en del er värld på högskolan. Jag trivdes med er. Jag vill framför allt tacka mina dramalärare Tina Palm, Lisa Hallberg och Anneli Einarsson som nog är de som mest fått mig att komma underfund med hur jag är och vill vara som lärare. Vissa möten sätter varma stora spår. Grammatiknörden Camilla Thurén har omfamnat mig i mitt lärande och alltid sett mig och mina klasskamrater som viktiga och kloka. Och så har vi alltid fått ringa och mejla hur mycket som helst. Elisabeth Jennfors är ovanlig bland mina svensklärare eftersom hon fortfarande har en fot i läraryrket utanför högskolan. Hon var positiv när jag upplevde alla andra som enerverande kritiska. Och så kändes det som att hon såg mig och vi gillade varandra. Jag känner hopp när jag tänker på Elisabeth.

Jag vill också tacka mitt kära bibliotek Orkanen och alla som jobbar där. Det är mitt andra hem. Tack!

Jag vill tacka alla min handledare på de skolor jag har haft min praktik. Ni har alla försökt guida mig. Lagt tid på mig. Låtit mig ta över era lektioner. Tack för det. Allra mest tack till min senaste handledare som fick mig att känna mig redo för att börja jobba som lärare!

Jag vill tacka mina klasskamrater. Ni har varit så otroligt viktiga för min utveckling. Er har jag alltid kunnat ringa, byta böcker med, diskutera med, skratta med, ängslas med och uppröras med. Jag vill speciellt tacka er som jag gick drama med. Vi skapade en grupp där det var okej att misslyckas, undra och pröva läskiga nya saker. Och alla ville. Där kunde man inte vara för ambitiös. Det var skönt. Vi skapade en stark gruppidentitet och ibland kändes det nästan som att allt engagemang och all energi fick oss att få superkrafter.

Jag vill också tacka mina två sångpedagoger: Anna Larsson Frid i Malmö och Maria Röjås i Malung. Aldrig trodde jag att lite sånglektioner skulle påverka mig så radikalt. Men nu vet jag bättre. Min röst är en viktig del av mig och mina sätt att uttrycka mig är en stor del av min identitet.

Jag vill tacka min familj för allt stöd jag fått under min utbildning. Tack till min sambo som stått ut med känslostormar, konstiga scheman med extrema uppsatsperioder och som dragit mig ut ur skolvärlden när jag tappat perspektiven. Tack till min mamma som med sin stora lärarerfarenhet varit en betydelsefull samtalspartner. Tack till farmor som med sin lärarerfarenhet gett mig tillgång till skolans historia. Tack till systern som alltid trott på att jag skulle kunna bli en bra lärare.

Sist vill jag tacka mitt utvidgade kollegium. Det är de som jag hittade först som har betytt allra mest.  Lärarkandidaten (som nu finns här) vars blogg fick mig att inse att jag också skulle kunna blogga eftersom jag fann hennes funderingar intressanta. Jag vill tacka Mats och Morrica för deras kloka bloggar och ständigt vänliga och välkomnande ton i både bloggvärlden och på twitter. Jag har också alltid tyckt om och på nåt sätt känt stöd av att läsa bloggen Metabolism. Tack för att ni finns! Och slutligen vill jag tacka min stora idol inom skolan: Anne-Marie Körling. När jag läser hennes blogg blir jag glad. Jag känner hopp. Gemenskap. Kraft. Glädje. Precis sånt som jag vill känna.

Tack alla!

Read Full Post »

Besvikelseseminarium

Jag har nu avklarat två slutseminarium i mitt liv och båda lämnade efter sig en besviken fadd känsla. Var det bara detta?

Visst är det bra att få kommentarer och förslag på hur uppsatsen kan bli bättre. Det är fantastiskt lyxigt att få arbetet korrekturläst av flera personer. Det är spännande att få kommentarer från en examinator som gör helt andra kopplingar än mina klasskamrater och ger tips på litteratur som jag inte alls är insatt i. Men det slutar alltid i känslan en känsla av otillfredställelse.

 

Jag har jobbat med detta så länge! Analysen håller och slutsatsen med. Jag har alltså typ forskat. Det är ju så sjukt häftigt! Och så får jag kommentaren ”intressant”. Det är ungefär det man brukar hinna på ett slutseminarium. Jag saknar en större diskussion om min uppsats. Kanske att vi efter att ha grävt i formuleringar, funderat på metodöverväganden och annat mer eller mindre spännande, ägnar sisådär en timme till att diskutera uppsatsens implikationer. På mina två slutseminarium har det blivit max fem minuter. Det är som att texten har dött. Det har inte skett något riktigt möte mellan läsaren och texten. Texten blev lämnad där vid det tredje onödiga kommatecknet och det sjunde dubbla mellanrummet.

Jag gråter för min stackars uppsats som har dött. Kanske har den tur och blir läst när den publicerats på MUEP. Men de möten som sker mellan text och läsare i cyberspace är inget jag brukar få höra något om.

Read Full Post »

Allt krånglar till allt, och gör det bättre

Nu när jag skriver examensarbete kan man verkligen tala om processskrivande. Ingenting är helt klart förrän allt är klart. Det är frustrerande och samtidigt väldigt väldigt spännande nu precis på slutet.

Jag blir alldeles tokig på det. För jag var ju klar med litteraturgenomgången! Men när jag ändrade lite i analysen så märkte jag att det perspektivet inte fanns med litteraturgenomgången. För att inte tala om slutsatsen. Den krånglar till allt! Eller snarare, den får allt att ställa sig i ordning. Fast den ordning stod inte allt i innan så då blir det lite krångligt att fixa till det. Det är som dominobrickor. Allt påverkar allt. Men allt krånglande gör texten så mycket bättre.

Det är lätt att fokusera på kvantitet när det är kvaliteten som spelar någon roll.

Det är fascinerande att följa stegen uppsatsen tar. Och så frustrerande eftersom den går i mig. Den trampar runt i mitt känsloliv och rör runt. Kanske det är annorlunda om man skriver två tillsammans? Jag vet inte för jag har aldrig skrivit något så stort annat än ensam. Det är en pers. Ibland känner jag mig som en krigare. Eller någon som har fått en sjukdom att besegra. Det är upplyftande när det går bra och extremt deppigt när det går dåligt eftersom det bara är jag som måste göra allt jobbet. Känslorna får lätt ganska stora vingar. För mig alltså.

Men nu är det inte långt kvar. Jag ska segra!

Read Full Post »

Har du hittat din slaskkanal?

I brevet skrev jag om språket och kommunikationen och de olika kanalerna eller medierna vi använder för att kommunicera. När jag hade skrivit ett stycke kände jag att det nog ska stå här också. För det är viktigt.

Jag har märkt att jag lätt isolerar mig lite när jag inte mår så bra. Vill liksom inte gå runt och bara berätta massa elände för folk. Kanske jag skäms? Kanske jag tycker att allt ska vara helt perfekt och trevligt jämt? Nej man ska nog ha det lagom mediokert. För mycket bra blir också skämmigt. Fast allt det verkar inte gälla i skrift. För där kan jag nämligen skryta, älta och klaga hur mycket som helst. Alla hoppas jag har en sån slaskkanal där livets ytterligheter får finnas och uttryckas. Där tänker jag som lärare att skolan har en viktig roll. Den ska öppna dörrar för olika kanaler, så att alla dessa människor ges mesta möjligheter att hitta sina språk. Så att inte slasket fastnar i gångarna och börjar ruttna.

Det är det konstnärerna och artisterna brukar säga: ”Det är mitt sätt att kommunicera”. Sen handlar det väl om mer än själva redskapet. Det är inte som att jag får plats att älta min barndom i mitt examensarbete bara för att den är skapad med skriftspråket. Det beror på vem eller vilka jag skriver till och i vilket sammanhang. Men jag vet att skriftspråket har en viktig roll i mitt liv som ventil. Eller slaskkanal.

Read Full Post »

Redskapen påverkar

En vän skrev ett brev till mig. Alltså ett riktigt brev skickat med posten. Alltså den manuella posten. Med kuvert som sorteras, bärs och läggs i rätt brevlåda av riktiga brevbärare. Det var flera sidor och jag började tänka på författare i början av 1900-talet som brevväxlade om livets mysterier med andra tänkande skribenter. Det hade börjat med att jag skrev ett litet hej på facebook och sedan ett långt mail. Men nu kände jag att det inte riktigt gick an med sådant där digitalt. Så jag började skriva ett brev med en penna jag med.

Det var länge sedan jag skrev ett brev. Vykort har jag väl skrivit för något år sedan, till farmor som blir så glad för sånt. Men brev. Det är en alldeles speciell upplevelse. Det går inte att ändra utan att det syns i brevet (jag skriver med bläck) och en del meningar blir bara så hemskt långa och tillkrånglade. Men det får vara så. Och tanken blir utmanad på ett annat sätt än med det digitala skrivandet. Det går långsammare att skriva för hand och det påverkar vart jag hamnar, jag vet inte riktigt hur men jag märker att det är något som är annorlunda. Jag undrar just hur det är att skriva på en skrivmaskin.

Formen och redskapen påverkar. Jag tänker på lärplattorna som börjar smyga in i skolorna (länk till artikel i Sydsvenskan 21/10) och vad de redskapen gör med elevernas tänkande. Jag tänker att knapptryck (eller touch-tryck)  definivt  mycket lättare än en penna kan hänga med tankens vindlingar för en normalt fepplig och fumlig ettaklassare.

Read Full Post »

Ännu en dag med examensarbetet

orden krullar sig på raden

vrider sig

vänder sig

fördubblar sig

försvinner

de skrattar åt mig

hånar mig

går och lägger sig

Read Full Post »

Alltså jag är inte klar ännu…

Det här med att lämna ifrån sig texten innan den känns klar, det är jobbigt. Det känns liksom lite privat och pinsamt att skicka ett dokument till min handledare eller min kompis som JAG VET är fullt av både små och stora fel. För jag är ju inte klar. Ännu.

Men det är ett måste. Jag måste få kommentarer på texten under processen, så att jag får hjälp att inte tappa riktning och perspektiv. Det är så skönt när jag ser hur råden hjälper mig att få ordning på det där som aldrig riktigt hänger ihop. Det är så upplyftande och lärorikt att höra någon annan respektfullt tala om min text och liksom rama in den. Då ser jag den plötsligt utifrån och tänker ”Men oj, är det alltså det här jag håller på och skriver om?!”. Jag vet allt det här men ändå kändes det plågsamt att trycka på skicka-knappen för att lämna över min text till handledaren för några minuter sen.

Men det är viktigt att den som kritiserar min text är varsam så att jag inte blir ledsen och ger upp. Det ska vara rätt råd i rätt tid. Det är till exempel ingen idé att peta supernoga i texten i början av processen eftersom den texten antagligen ändå kommer vara omformulerad sjuttielva gånger och flyttad sju gånger eller kanske till och med är borttagen när texten är klar. Nej i början är det de stora penslarna som ska fram. Först senare kan man peta när bakgrundsfärgen och motivet är på plats.

Fast det värsta är ändå att skicka texten till examinatorn till slutseminariet. Hugaligen.

Read Full Post »

Texten lever

Nu börjar det hänga ihop allting. Jag har en idé för vad analysens huvudfokus är. Jag har skrivit rubrikerna och fyller på med empirin samtidigt som jag funderar på vilka teorier som kan hjälpa till här och där.

Det är riktigt spännande för nu börjar uppsatsen äntligen leva. Och den lever vilt. För varje liten del jag tillför påverkas andra delar. Jag justerar och ändrar och tittar igen. Och vips har hela bilden förändrats! Det är som att det inte är jag som har kontrollen längre. Det är uppsatsen som har börjat växa och det går inte att styra så mycket som jag tror.

Vem vet var jag och uppsatsen hamnar?

Read Full Post »

Det viktigaste är kvaliteten

Den här uppsatsen kan bli hur bra som helst!

Sa min handledare och jag nästan grät fast det visade jag inte, jag bara log ett försiktigt leende.

 

Det har känts så tungt och förvirrat den senaste tiden. Jag har varit och är fortfarande sjuk och det känns som att delar av min hjärna är avstängd och även hela motivationen, glöden, energin. Jag har plöjt böcker som en galning som inte vet vart den är på väg. Jag har tittat på mina frågeställningar och suckat. Velat radera dem men inte kunnat eftersom jag inte kunnat komma på några bättre. Tittat på mitt färgkodade massiva material och suckat. Vad håller jag på med?, har jag tänkt. Och vad säger egentligen materialet? Jag har tittat och läst och lyssnat och inte kommit på något smart alls. Tröttnat på mitt material. Funderat på andra saker att skriva om. Och så kommer min handledare och säger att det är bra. Att jag är på rätt spår. Hen visar vilka trådar jag ska ta tag i, vilka jag ska klippa av och vilka som ska få vila ett tag. Där ska du fortsätta. Nu.

Och så säger hen det klokaste av allt.

Det  viktigaste är inte att det bli klart i november. Det viktigaste är kvaliteten.

För mig som duktig flicka och ständig prestationsprinsessa är det lätt att fastna i tanken att jag måste bli klar i november eftersom jag är så extremt duktig och effektiv jämt. Då känns det skönt att höra min seriösa och kunniga handledare som säger att det inte är någon stor grej att inte bli klar i november. Ungefär hälften brukar bli det. Och jag märker att jag har vuxit när det inte känns som ett nederlag att kanske vara i den hälft som inte blir klar.

Handledning är något väldigt stort och viktigt.

Tack

Read Full Post »