Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘sommar’ Category

Idag lyssnade jag på Annika Östberg när hon pratade i Sommar i P1. Här har DN skrivit om programmet. Jag minns hur mycket det debatterades när listan över sommarpratarna publicerades. ”Hon är ju kriminell!”, var det stora argumentet och jag förstår att man kanske aldrig helt kan avtjäna sitt straff. I samhällets ögon är hon fortfarande kriminell och därmed lite lägre stående än andra hur många år hon är har suttit i fängelse.

I Sommar i P1 fick Annika Östberg prata utan att bli avbruten och hon fick välja själv vad som skulle sägas. Inga obehagliga frågor. Bara egenvalda berättelser.

En vän läser till jurist och berättade för mig en kurs i rättspsykologi. Där fick de bland annat lära sig om hur juristernas medkänsla och empati förändrades beroende på hur de får möta den tilltalade. Mest medkänsla hade de om de möttes öga mot öga i rättssalen, lite mindre om de fick se förhören på video, ännu mindre om de bara fick höra förhören och allra minst om de endast fick läsa protokollen från förhören. Trovärdigheten hos den tilltalade förändrades även den på samma sätt.

Jag undrar därför om de som kritiserat att Annika Östberg fick prata i radion nu har ändrat åsikt? Jag utgår ifrån att de flesta av dessa läst artiklar om henne och kanske intervjuer med henne. Kanske jag har helt fel? Annika Östberg har i alla fall för mig gått ifrån att vara bara ett av de farliga namnen till att bli en person. Det är det som Sommar i P1 oftast gör; får namn att bli personer.

Annonser

Read Full Post »

Jag har varit på cirkus. En sån där klassisk cirkus med elefanter och sjölejon och en tjock cirkusdirektör som pratar på det där speciella cirkusdirektörssättet. Jag tyckte det var lite obehagligt att se de stora djuren springa runt på scenen, akrobatnumren var visserligen fina men väldigt typiska och clownerna var bara helt okej. Kanske det beror på att jag nyss läste den konstiga boken Vi är luftens drottning om ett cirkusskepp där konsten utvecklas så långt att några av artisterna lär sig flyga. Nej numren var precis det som jag såg på cirkus när jag var tio år. Det som imponerade på mig var allt det omkring. Inramningen.

Jag skrev om ritualer och då främst om hur början och slut av en lektion ser ut. På cirkusen funderade jag vidare på inramningen. Jag och mitt sällskap fick gå in först av alla. En finklädd cirkuskille ledde oss under de spända linorna runt tältet och in bakvägen. Han pratade knagglig engelska med oss och med sina kollegor övergick han till något slaviskt språk. Det kändes exotiskt och jag påmindes av den skumma HBO-serien Carnivale och magiken där. I tältet var det alldeles tyst, bara några cirkusarbetare tasslade omkring och gjorde små viktiga saker. Det fanns en spänning i luften, en sån där förväntansenergi som det är innan en föreställning. Det var mörkt. De bärande pelarna var belyste och fick våra blickar att färdas uppåt mot den högsta punkten i tältet. Jag kände mig liten. Och lite lite rädd.

Efter att vi suttit en stund i det dallrande mörkret började resten av publiken välla in och rummet fylldes av klampande fötter och upphetsat skrikande barn. Vi kände oss lite speciella eftersom vi hade fått komma in tidigare än de andra. Vi var lite mer kompisar med cirkusen. Vi visste lite lite mer. Det såg ut som att vi bara var vem som helst i publiken. Bara vi visste att det inte var så. Vi bar på hemligheten tillsammans och smålog mot resten av publiken. Det var en fin början på föreställningen. Kanske allra bästa delen av föreställningen.

Andra delar jag gillade var det där mittemellan numren. Då sprang de finklädda cirkuskillarna in och slet supersnabbt ut mattan från scenen efter att de snabbt och snyggt vikt ihop den. Det tog några sekunder innan allt var ute och nya saker inne. Jag såg den nya mattan och den nya ställningen och nästan hoppade av nyfikenhet. Vad ska hända nu? Ska någon hoppa där? Kommer det in djur nu? Vad ska de göra?

Varje nummer fick på så sätt en fin start, en snygg paus där jag hann tänka många många nyfikenhetsfrågor utan att jag hann bli uttråkad.

Jag tänker på vad som händer i ett klassrum då vi ska byta aktivitet. Jag tänker på allt som kan gå fel. När det går för långsamt och eleverna blir uttråkade och då börjar vara kreativa och hittar på allt möjligt kul för att få tiden att gå men som helt går emot det som jag har tänkt ut. När det går för snabbt och jag tappar hälften. När jag inte lyckas sälja in det nya som ska hända. Jag tänker på hur rätt det kan gå. När jag läser av gruppen och lyckas beräkna just hur mycket introduktion det nya momentet behöver. När jag lyckas få med mig klassen så att de GÖR introduktionen. När allt klaffar och jag känner den där förväntansenergin.

Det funderar jag på. Pauser, intron, början och slut. Ser samma viktiga beståndsdelar i musiken, teatern, leken, samtalet, filmen, resan, dagen och lärandet.

Read Full Post »

Ritualer

Igår såg jag Inception på bio. Det var visserligen länge sedan jag var på bio men jag blev lite orolig över hur det hela gick till. Filmen skulle börja halva men först tio minuter senare sattes reklamen igång. Det var reklam för en film och sen började Inception direkt. DIREKT! Jag var inte alls beredd. Ridån hade inte gått upp, ner eller åt sidan lite mer och ljuset hade inte dämpats lite extra. Inte ens någon reklam för bolaget fick vi. Jag blev mycket irriterad. Jag är egentligen inte särskilt förtjust i reklamen men jag vill vara beredd på när filmen börjar så att jag kan sätta mig i rätt stämning. Det är en del av bioritualen.

Tänker på de ritualer som Johanna Koljonen berättade i Sommar i P1 idag. Hon bland annat om de sektliknande parader och fåniga klädesregler hon upplevde på Oxford University och hur hon på något sätt tyckte om dem. Jag tänker att de gav ett sammanhang, en inramning och en gemenskap. Hon berättade också om hur hon lämnade kristendomen men samtidigt uppskattade ritualerna under de mer eller mindre lyckade konfirmationsläger hon deltog i.

Framför allt då det handlar om förskolan har vi på högskolan pratat om ritualer och i synnerhet de som används för att starta eller avsluta en aktivitet. Jag tycker om ritualer och skulle gärna ha fler på högskolan. Jag gillar exempelvis den övning så alla med några få ord får beskriva hur de känner sig just nu, i början av lektion. Alla blir sedda, alla får öppna munnen och säga något och alla får säga något som är personligt. Jag märker också jag och ibland och några mina klasskamrater ofta behöver en liten stund för att liksom vänja sig vid att ”nu har lektionen börjat och nu måste jag fokusera på det”. Vi är ändå vuxna, tänk hur svårt det måste för en spattig liten unge.

Read Full Post »

I min släkt finns många lärare och andra som jobbar i skolan och det är jag tacksam över. Många att diskutera med, fråga och som kan ge mig berättelser från förr. En dag besökte jag min farmor i hennes lilla hus på en ö i skärgården. Det regnade och på radion talade man om det stundande åskvädret. Vi skulle egentligen ha plockat blåbär men farmor har glasögon och när det regnar så mycket som det gjorde nu ser hon ingenting nästan. Vi stannade inne och drack te i oändlighet och pratade. Mest farmor. Hon är en berättare. Fantastiskt spännande när jag är på humör för att lyssna och lite irriterande när jag inte är det. Men denna dag var jag sugen.

Hon berättade om lärarutbildningen på 60-talet i Göteborg. Många för mig välkända namn nämndes och vi funderade över om deras barn/släktingar möjligtvis hette Marie och Jonas. Farmor berättade att studenterna på den tiden fick praktisera på ett helt annat sätt än jag gör på min utbildning. De fick jobba med något som de inte hade gjort förut och på så sätt få en bättre bild av de föräldrar de kommer möta i skolan. Farmor berätta att de flesta försökte hitta riktigt fina jobb att praktisera på. Hon själv försökte hitta det tråkigaste, tyngsta och sämst betalda och hamnade på SKF. Kvinnorna behandlades sämst och fick ha fikarast i den gamla pissoaren. Farmor fick ont i ryggen efter bara några dagar. Sista dagen fick hon ett kullager, ett av alla de som hon hade stått och kontrollerat. Hon berättade att hennes jobb var att dra tummen längs med insidan av kullagret för att känna om det fanns några ojämnheter och de rispiga, knöggliga och ojämna sorterades bort.

Jag tycker att det är en stor tillgång att som lärare ha lite livserfarenhet. Det är bra att ha prövat några skitjobb och träffat de som jobbar kvar. De flesta jag känner har inte börjat plugga direkt efter gymnasiet och de flesta har haft lågt betalda, slitiga lågstatusyrken. Jag skulle verkligen inte vilja byta ut allt det där jag gjorde innan jag började plugga mot att vara yngre som färdigutbildad. Då skulle jag nog inte blivit lärare heller. Vem vet vad för tokigt jag hade hamnat på då…

Read Full Post »

Sommaren fortsätter att ge mig mystik och får mig att känna mer och tänka mindre. Eller tänka på andra saker. Därför blir det också helt andra saker än vanligt här på bloggen.

För några dagar sedan när jag var på stranden vällde det in stora dimmoln över oss, det var som att ha en grym AC. In mot landet var himlen galet blå men vid stranden var allt vitt. Molnen bar med sig dofter och svalhet som från en annan värld och jag fantiserade om hur den världen såg ut. Den var blå.

Vattnet hade färgen av en ljus lager och var blandad med hackad tång. Vem hade hällt så mycket öl i vattnet och vem hade gjort sönder tången? Och varför?

Min kropp har blivit helt tokig och tvingar ut mig på springturer sent på kvällen, lagom till den sena Sommar i P1-sändningen. Mens jag springer på stranden och i skogen får jag höra om tysk porr under bombningar i Irak (Här kan du höra) och storviltsjägare i Tanzania. Den senare var Natasha Illum Berg och hon var som en gammal sagotant, full av kloka ord och råd. Först himlade jag med ögonen och tyckte hon var klyshig men efter ett tag vande jag mig och lyssnade ivrigt vidare. Jag är tacksam för att ha fått höra hennes program. Hon gav mig en alldeles speciell känsla i kroppen. En storslagen känsla om livets storslagenhet, möjligheter och kraft. En sån där känsla som är svår att sätta ord på. En sån där flummig ovetenskaplig känsla. Sommaren är flummig för mig eftersom jag låter det omätbara, ovetenskapliga, ogreppbara, ordlösa komma fram och ta lite mer plats.

För övrigt lever jag i en bubbla. Jag jobbar nämligen på ett läger för ungdomar och är något isolerad här ute på landet. Jag ringer till familjen och det känns som att de är så långt borta. Jag har lite grann glömt hur mitt vanlgia liv ser ut, där jag kommer hem till min lägenhet när jobbet är över. Undrar hur det känns? Vad gör jag då? Kommer det vara likadant när jag kommer hem efter att lägret är slut? Vem vet, vad som helst kan hända på sommaren.

Read Full Post »

Sommarkroppar

Var nyligen på Ribersborgs Kallbadhus i Malmö. Av någon anledning blir jag lycklig av att se nakna kvinnor i stora mängder (har inte sett så stora mängder nakna män samlade). När jag är och badar i simhallen älskar jag att tjuvkika på de andra kvinnornas kroppar i duschen och förundras över mångfalden. Speciellt gillar jag att se de gamla rynkiga tanterna som inte verkar ett dugg obekväma med att visa sina härdade kroppar. Jag blir glad av att se de ständiga avvikelserna från normen om kvinnokroppen. Erotiska, vackra, fula, tjocka, spinkiga kroppar som inte ser ut som de kvinnokroppar jag ser i media. Det är befriande.

Men på Kallbadhuset, där ligger de uppradade som sälar på de fina trädäcken. Det finns ännu mer tid och möjlighet att verkligen titta på dessa skapelser och pränta in det i minnet: majoriteten av kvinnorna ser inte ut som modeller. Men det betyder inte att de är fula. En del är det.

Som osäker tonåring med orimliga krav på min stackars kropp kände jag hur pressen minskade en aning i duschen i simhallen. Jag vet inte om det funkar på alla men jag tror ändå att unga flickor i allmänhet skulle må bra av att få se en annan bild av kvinnokroppen. Om inte annat som en lektion i biologi och anatomi. Dock skulle de behöva få se män också, lite svårare att ordna…

Något som också gett mig en annan syn på kroppen är att måla/rita kroki. Att rita kroki är att rita av en nakenmodell, ofta snabbt och skissartat. När jag ritar kroki är de tjocka kvinnorna mina favoriter, gärna med en fläta också. Ibland när jag träffar människor kan jag ibland tänka ”åh vad jag skulle vilja rita av dig naken!”. Dock är det sällan läge att säga det… Kroppen är ett så fantastiskt motiv. Det finns så mycket vinklar och vrår och huden kan ha alla färger i sig, allt beroende på ljuset.

Read Full Post »

Jag tänker på alla sommarjobbande ungdomar som är så lyckliga över att ha fått jobb och sen får stå ut med dåliga arbetsvillkor och för låg lön. Jag tänker på dokumentären om McDonald’s som visades i svt nyligen. Här kan du se den tills 15 augusti 2010. Mitt första riktiga jobb förutom det för mig hutlöst olönsamma reklamutdelningsjobbet var just på McDonald’s. Jag hade noll koll på mina rättigheter men hamnade tack och lov på ett ställe där det inte fifflades som i dokumentären. Om det hade hänt hade jag knappast vetat vad jag skulle göra.

Jag minns att jag önskade att jag hade fått lära mig om mina rättigheter i skolan. Jag läser i kursplanen för Samhällskunskap A på gymnasiet om vad som krävs för att få godkänt i ämnet:

Eleven redogör för individens rättigheter och skyldigheter i samhället samt för de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Jag läser också i mål att sträva mot i kursplanen för samhällskunskap i grundskolan:

Skolan skall i sin utbildning i samhällskunskap sträva efter att eleven utvecklar kunskaper om rättigheter och skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och tillgodogör sig kunskaper för att kunna agera i lokala och globala frågor som är viktiga för ett hållbart samhälle.

Här ser jag att fackliga frågor kan rymmas. Lärare i dessa ämnen får gärna kommentera! Är det rimligt? Möjligt? Eller har jag missförstått ämnets innehåll och roll?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »