Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘språk’ Category

Nu är mitt examensarbete godkänt och klart. Här är det:  ”Nej alltså han förvandlades till en blomma” Eleverna tar ordet i klassrummet i utforskande samtal om varandras berättelser

Syftet med denna studie är att undersöka samtal som sker vid elevinitierade berättarstunder där elever berättar historier för varandra och eleverna ställer frågor till berättaren om innehållet i berättelsen. Forskningsfrågan är: Hur ser rollfördelningen ut i samtalen under berättarstunderna och vad har det för konsekvenser för elevernas kommunikation och interaktion? Studien skedde i en andraklass jag under perioder vistades i under vårterminen 2012. Insamlandet av materialet, i form av ljudinspelningar och observationsanteckningar, skedde under en sexveckorsperiod och består av 10 berättarstunder med sammanlagt 30 berättelser och efterföljande frågestunder. Eleverna berättade, oftast en och en, berättelser som de själva hade valt och förberett. När de hade berättat klart uppmanade jag klassen att ställa frågor till berättaren om innehållet och det är dessa samtal som undersökts i studien. Resultatet visar att rollfördelningen är icke-hierarkisk, som i ett samtal mellan vänner, vilket leder till att kommunikationen och interaktionen är dynamisk och varierande. Berättelsen som material skapar förutsättningar för alla att bidra då det inte finns något rätt och fel. Klasskamraterna, som vill förstå sin klasskamrats berättelse, ställer frågor där både berättaren och klassen hittar svar och samtalen är därför utforskande. Berättaren utmanas språkligt utifrån sin nuvarande nivå genom klasskamraternas frågor vilka i sin tur får stöd av läraren. Den dynamiska interaktionen och den språkliga utmaningen utifrån elevens kunskapsnivå tyder på att samtalen är språkutvecklande.

Nyckelord: berättande, flerstämmighet, språkutveckling, roller, kommunikation, interaktion

Annonser

Read Full Post »

Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären.

Jag stod i kö till att få hjälp med min borttappade reserverade bok på biblioteket. Det tog väldigt lång tid med bara ett litet ärende och det var tio nummer tills det var min tur. Jag började strosa. Då såg jag den. Lilla Sparvel av Barbro Lindgren. Den bara stod där och väntade på mig. Jag öppnade den och läste första meningen. Det var som en supersnabb tidsmaskinsraket som förde mig tillbaka till min barndom. För jag förstod precis vad hon menade. Jag struntade i min tråkiga bok om forskning och gick glatt iväg med min nya skatt. Och det är nu min morot. När jag transkriberat ungefär 5-10 minuters inspelning eller då det känns som att jag kommer att  somna/skrika/ge upp så får jag läsa tio sidor om Sparveln.

Ända från första meningen är boken genial. Tacka vet jag Barbro. Men så läser jag vidare.

Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon pratar som en kvarn. Så fort det blir den allra minsta tystnad fyller hon ut den med tankar om allting, med skratt och sång, och hon hoppar kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna.

Och då ser jag att det inte riktigt är min barndom. Kanske min storasyster. Det var hon som pratade. Jag var blyg. Eller det sa folk i alla fall. Jag tror att det nog handlade en hel del om träning. Eller alltså brist på träning. Alla i min familj pratade redan så mycket så det var liksom ont om talplats. Och sen när den väl kom, den där platsen, hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Och när jag väl sa nåt tittade alla på mig extra mycket och det blev så stort och obehagligt. Så jag var hellre tyst.

Min mamma berättade för mig att hon åkte till USA på gymnasiet och pluggade där ett år. Då läste hon ämnet Speech. Det förändrade hennes liv, sa hon. Innan var hon blyg och ville inte prata inför folk men efter den där kursen i USA har det aldrig varit ett problem utan något som hon gärna gör. Det låter konstigt. Min mamma som pratar så mycket kan väl aldrig ha varit tystlåten och blyg?

Ikväll är det #skolchatt på Twitter om blyga elever och jag tycker det ska bli väldigt spännande.

Read Full Post »

Det är kanske naivt av mig att tro att skolan en dag kommer vara en bra arbetsplats där jag kan få plats och möjlighet att bli en bra lärare. Just nu hör jag mycket ilskna och upprörda lärare som verkligen inte råder någon endaste människa till att bli lärare. Det ser ganska mörkt ut just nu, både för min karriär (och då menar jag att få ett jobb som stämmer med min utbildning, inte att få hög lön) och för skolsverige. Men jag kan bara inte släppa tanken, bilden (drömmen?), tron på att det kommer att bli bättre. Jag vägrar tro att Sveriges skolsystem kommer frätas sönder av okunniga kommunpolitiker och dåligt utbildade skolministrar. Det kan bara inte ske! Alla fantastiska, smarta och kluriga lärare runt om i landet kommer att hitta vägar att protestera och utveckla skolan trots alla saker som hindrar dem. Det måste bli så. (Händer det inte redan?) Och jag kommer att vara en av dem.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Nu har jag en termin kvar av utbildningen och längtar så efter att få börja vara lärare. Det började nog i att jag mindes hur tråkigt jag ofta hade i skolan. Inte alls alltid, men alltför ofta. Det var inte upprörande dålig undervisning jag upplevde, men det kunde ha varit så mycket mer. Jag visste redan då, i trean, femman, sjuan och på gymnasiet, att jag kunde så mycket mer än det jag fick möjlighet att göra, utveckla och visa i skolan. Långt senare förstod jag att jag har ett omättligt behov av att skapa, göra själv (eller med andra) och vara kreativ. Mina föräldrar såg att jag var lite konstnärlig och jag gick och spelade fiol, gitarr, sjöng, dansade olika danser och gick på målarkurser. Men jag slutade allt för jag fick aldrig vara kreativ. Bara lära mig att härma. Liknande var det i skolan. Jag tyckte om alla ämnen utan gympa men det var som att det saknades något hela tiden. Det där att få lösa problem själv.

Under min lärarutbildning läste jag pedagogiskt drama och den som läser min blogg ser att jag ständigt kommer tillbaka till detta ämne. Det var där jag förstod allt detta. Att jag älskar att improvisera, hitta på, fantisera, leka och samarbeta med andra leksugna i upptäckande av vad som händer i vårt samspel. Jag blev frälst. Kunde inte få nog.

När jag läste drama förstod jag, genom vårt lekande och praktiskt utforskande av oss själva, att varje lärare är unik precis som varje människa är unik. Alla lärare kan inte vara likadana och för att jag ska kunna bli den bästa läraren jag kan bli måste jag utgå från mig själv och hur jag är som lärare. Jag måste hitta mina bollar för jag kan inte välja dem alla (Läs Daniel Barkers lärartyck där han skriver om att lärare måste välja bland alla bollar i bollhavet: länk)

Nu utmanar jag Jante och säger: Här är jag och mina största bollar just nu!

Grunden till allt för mig är språket och kommunikationen. Samspelet. Det vi skapar tillsammans med hjälp av olika sorters kommunikation. Svenska är mitt huvudämne och min bas, mitt fartyg, min värld där allt annat finner sin plats. Drama har berikat denna värld med kropp och dramatik, lek och fantasi. Jag älskar att berätta. Jag är bra på att berätta. Och det använder jag i alla ämnen. Det är mitt bästa knep för att fånga eleverna. Jag älskar ord och att utforska språket och kommunikationen med eleverna. Jag vill utvidga deras och min värld med språket, böckerna och berättelserna. Och jag vill att alla mina elev ska vara berättande människor. Helst alla människor i hela världen.

Språket är också kroppen, rösten och rummet. Det tycker jag är roligt att leka med i klassrummet. Jag tränar hela tiden på hur jag kan använda min kropp, min röst och rummet för att förstärka och förtydliga situationer i klassrummet. Så att alla Känner i kroppen att nu kommer något jättespännande hända eller att nu ska vi byta fokus eller vad det nu är som händer. Jag tycker också att det är väldigt roligt att guida eleverna i att använda sin kropp för att kommunicera.

Jag tycker om att sjunga. Kan liksom inte riktigt sluta. Det smyger sig in överallt precis som berättelserna. Det är så fascinerande när musiken tar tag i mig och eleverna och alla är med och vi musicerar tillsammans. Hur vi känner rytmen som vi tillsammans skapar och deltar i. Det är något ursprungligt med musiken precis som med berättelserna. Det suger tag i mig och eleverna och jag vill bara göra, se, höra och känna mer mer mer. Ibland glömmer jag denna boll men då visar den sig alltid för mig. Den kommer alltid tillbaka.

Jag lyssnar gärna. Jag är bra på att lyssna. Det där med att lyssna in en hel klass är jag inte helt med på ännu men jag vill. Jag ska lära mig. För jag tycker om att lyssna. Jag tycker om när det blir liv och rörelse och mycket prat. Jag tror på mycket prat. Inte bara lärarprat utan också elevprat och tillsammansprat. Jag har hellre lite för pratigt i klassrummet än för tyst, i alla fall i nuläget. I mitt klassrum ska vi arbeta tillsammans. Det ska vara en tillgång och inte ett hinder att vi är en grupp. För eleverna ska inte bara lära sig ämnen utan också om sig själva och hur de kan vara och göra tillsammans med andra människor. Det är en svår boll tycker jag men den är så viktig och jag håller den alltid nära mig. Brukar känna på den ofta och undra hur jag ska få ihop det. Den finns alltid med.

Jag vill vara den trygga vuxna som kan stötta och pusha och se. Det är svårt och jag känner inte att jag är den klippan ännu men jag vill. Jag ska lära mig. Jag tänker på den lilla jag som gick i skolan och var så olycklig ibland och skulle ha velat ha så mycket mer vuxenstöd i skolan. Jag vill vara en sån vuxen som kan stötta såna som jag och alla andra som behöver en blick, en kram, ett ord och en liten stund bara vi två. Det ska jag försöka lära mig. Bollen är tung och jag vet inte riktigt hur jag ska lyfta den, har inte riktigt hittat greppet ännu.

Alla mina bollar handlar om mänskligt samspel på något sätt för det tror jag är grunden till lärandet i skolan. Och för att kunna samspela behöver vi kunna förstå varandra. Vi behöver språk. Och inte bara ord utan också de andra sätt vi människor använder för att göra oss förstådda. Det är nog något av det mest spännande jag vet.

Nu har jag berättat om mig och det som jag gillar. Om vi lärare nu behöver vara olika tror jag att det kan vara bra att berätta lite om oss själva för varandra, så att vi kan se hur vi kompletterar varandra. Jag tror att det är först då, när vi har visat för varandra vad vi har för olika fokus och bollar som vi kan samarbeta. Om alla låtsas som att vi är likadana och tänker på samma sätt och vill samma saker händer det liksom inget. Då går vi ensamma tillbaka till våra klassrum och förblir ensamma i yrket.

Tacka vet jag det utvidgade lärarkollegiet! Där kan jag vräka på, skryta, dela, berätta, undra och vara lite långrandig. Jag drömmer om en arbetsplats där jag på samma sätt som här kan få berätta om vad jag tror på och dela med mig av mina lärdomar men också kan fråga, undra och tvivla utan att känna mig dum eller fel. En plats där jag får vara lärande precis som mina elever.

Tack Anne-Marie som kom på tanken med lärartyck och Camilla som organiserar! Lärartycket ger mig kraft och hopp. Det får mig att känna att vi lärare kommer att vända skutan.

Läs gårdagens inlägg här: Johan Lantz

Read Full Post »

Jag frossar i ord kring bin. De är så underbara!

Putsbin ambin byggbin vaktbin dragbin mottagarbin spanarbin fläktbin

rensningsflygning

nektar nektarvisare

bidans ringdans vippdans

svärma

fullständig omvandling

honungsblåsa drottninggelé giftblåsa

fasettögon punktögon ögonhår trakéer päls

vinterklot

drönarslakt!

Read Full Post »

Okej, nu försöker jag också. Jag finns nu på twitter!

Det brukar dröja ganska länge innan jag börjar med såna där moderna trendiga saker. Min första mobil fick jag av mina föräldrar när jag gick på gymnasiet. Jag ville inte ha den. Och tänk, nu har jag en smartphone!

Jag har hållit mig borta från twitter. Var orolig för att bli stressad av myllret av tweets. Ibland har jag en tendens att vilja hänga med på allt. Läsa allt. Vill ju inte missa något. Det har jag iofs lärt mig av med tack vare bloggandet. I början när jag precis hade skaffat Bloglovin läste jag ALLA inlägg. Varje dag. Det blev stressigt. Nu läser jag bara det jag vill läsa, just då. Det låter nog självklart för det flesta. Men jag är en prestationsprinsessa och då är det lätt att saker och ting blir lite överdrivna.

Morrica och Mats har pratat länge om #skolchatt och nu kände jag att jag inte kunde hålla mig. Måste kolla in! Vill inte missa! Dessutom läser jag nu en kurs i språksociologi och har därför blivit extremt intresserad av olika språksociologiska fenomen och koder som finns inom olika kommunikationskanaler och kretsar.

När jag var liten pratade jag väldigt lite. När jag pratade höll jag mig kort. Jag trodde inte särskilt mycket om mig själv och tyckte nog att det var bättre att ge plats åt andra än att ta den själv. Men åren har jag ändrat syn på mig själv och kan nu breda ut mig. Ibland. Men det kortfattade, koncisa och effektiva ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Därför anar jag att jag kan trivas med små kompakta tweets.

Så, nu har jag förklarat mig.

Read Full Post »

De och dem

Kan du skilja på de och dem frågar SvD. Gör deras quiz så får du veta.

Read Full Post »

Möllan är en fin plats att studera kulturanalys. Där finns så många exempel på saker som bryter mot de mönster jag är van vid att jag börjar se de där vanliga mönstren. Det självklara. Denna skylt står utanför det bageri där jag brukar köpa baklava i olika former. Jag visste inte att det fanns något annat där. Jag undrar vad det är för svenska bakelser de har.

Vad är egentligen en svensk bakelse? Jag kan inte minnas att de bakelser man köper på ett riktigt bageri har förändrats sedan jag var liten. Kanske bakelser är något som förändras långsamt? Kanske att färgen på marsipanen har förändrats?

Finns det någon som möjligtvis har kunnat upptäcka några trender och nya bakelser på bagerierna? Och vad har de svenska bakelserna för ursprung? Hur länge har vi haft dem?

Jag läser om semlan på Wikipedia att den tydligen finns i olika varianter i Skandinavien och Baltikum och att den svenska kungen Adolf Fredrik dog den 12 februari 1771 efter att ha förätit sig på bland annat semlor.

Read Full Post »

Older Posts »