Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Mitt examensarbete

Nu är mitt examensarbete godkänt och klart. Här är det:  ”Nej alltså han förvandlades till en blomma” Eleverna tar ordet i klassrummet i utforskande samtal om varandras berättelser

Syftet med denna studie är att undersöka samtal som sker vid elevinitierade berättarstunder där elever berättar historier för varandra och eleverna ställer frågor till berättaren om innehållet i berättelsen. Forskningsfrågan är: Hur ser rollfördelningen ut i samtalen under berättarstunderna och vad har det för konsekvenser för elevernas kommunikation och interaktion? Studien skedde i en andraklass jag under perioder vistades i under vårterminen 2012. Insamlandet av materialet, i form av ljudinspelningar och observationsanteckningar, skedde under en sexveckorsperiod och består av 10 berättarstunder med sammanlagt 30 berättelser och efterföljande frågestunder. Eleverna berättade, oftast en och en, berättelser som de själva hade valt och förberett. När de hade berättat klart uppmanade jag klassen att ställa frågor till berättaren om innehållet och det är dessa samtal som undersökts i studien. Resultatet visar att rollfördelningen är icke-hierarkisk, som i ett samtal mellan vänner, vilket leder till att kommunikationen och interaktionen är dynamisk och varierande. Berättelsen som material skapar förutsättningar för alla att bidra då det inte finns något rätt och fel. Klasskamraterna, som vill förstå sin klasskamrats berättelse, ställer frågor där både berättaren och klassen hittar svar och samtalen är därför utforskande. Berättaren utmanas språkligt utifrån sin nuvarande nivå genom klasskamraternas frågor vilka i sin tur får stöd av läraren. Den dynamiska interaktionen och den språkliga utmaningen utifrån elevens kunskapsnivå tyder på att samtalen är språkutvecklande.

Nyckelord: berättande, flerstämmighet, språkutveckling, roller, kommunikation, interaktion

Annonser

Spurten

Nu läser jag sista kursen på min utbildning. SISTA kursen!

Jag läser om bildning och etik. Om kunskap, utbildning, forskning, utveckling och skapande av en profession. Hör på föreläsningar med forskare som berättar om olika ämnen och perspektiv på dessa. Läser om utbildning för framtiden. Utbildning för hållbar utveckling. Jag träffar studenter med andra huvudämnen än jag och ser plötsligt mig själv och mina kompetenser. Jag ser mitt huvudämne och dess specifika egenskaper och traditioner. Jag träffar mina vanliga klasskamrater och ser vad vi har gemensamt. Jag söker jobb och börjar se mig själv som lärare på en skola någonstans i Skåne.

Och långsamt hör jag det i bakgrund. Det växer sig starkare och starkare. Först hörde jag fiolerna med sirliga trioler och drillar. Sen hörde jag cellornas och kontrabasens mjuka toner som liksom omfamnar och håller upp det andra. Sedan hördes hela symfoniorkestern spelandes något pampigt och otroligt vackert stycke. Ett sånt där som är i slutet av filmen, när allt går bra till slut. För nu är jag i början av el gran finale. Och samtidigt den stora entrén. För nu ska jag snart få börja jobba med mitt drömyrke! Jag ska bli lärare! Det spritter i magen och kittlar i benet och värmer i huvudet. Det är som att ett underbart examensskrik håller på att växa sig starkt långt där inne. Snart snart snart kommer det ut!

Besvikelseseminarium

Jag har nu avklarat två slutseminarium i mitt liv och båda lämnade efter sig en besviken fadd känsla. Var det bara detta?

Visst är det bra att få kommentarer och förslag på hur uppsatsen kan bli bättre. Det är fantastiskt lyxigt att få arbetet korrekturläst av flera personer. Det är spännande att få kommentarer från en examinator som gör helt andra kopplingar än mina klasskamrater och ger tips på litteratur som jag inte alls är insatt i. Men det slutar alltid i känslan en känsla av otillfredställelse.

 

Jag har jobbat med detta så länge! Analysen håller och slutsatsen med. Jag har alltså typ forskat. Det är ju så sjukt häftigt! Och så får jag kommentaren ”intressant”. Det är ungefär det man brukar hinna på ett slutseminarium. Jag saknar en större diskussion om min uppsats. Kanske att vi efter att ha grävt i formuleringar, funderat på metodöverväganden och annat mer eller mindre spännande, ägnar sisådär en timme till att diskutera uppsatsens implikationer. På mina två slutseminarium har det blivit max fem minuter. Det är som att texten har dött. Det har inte skett något riktigt möte mellan läsaren och texten. Texten blev lämnad där vid det tredje onödiga kommatecknet och det sjunde dubbla mellanrummet.

Jag gråter för min stackars uppsats som har dött. Kanske har den tur och blir läst när den publicerats på MUEP. Men de möten som sker mellan text och läsare i cyberspace är inget jag brukar få höra något om.

Ale visionslöst

Detta är riktigt sorgligt. Möjligheterna till utveckling och spridning av forskningsresultat finns så nära men så kommer den där jäkla budgeten och visionslösa politiker och skolledare och förstör. Läs och gråt: länk. Min klasskamrat skriver just nu en uppsats kring pedagoger som arbetar på liknande sätt som Dahlbäck utvecklat och skrivit om i sin avhandling och jag känner att det skulle vara guld att få vara med i aktionsforskning med denna kunniga människa. Men hon får inget jobb. Så ledsamt.

Vilken möjlighet för Ale och så tar de inte den!  Jag tror de gör ett stort misstag. För övrigt är det något av en dröm för mig att vara med i ett aktionsforskningsprojekt, helst både som forskare och lärare men det verkar vara svårt i Sverige… Tänk om regeringen kunde satsa på sådan praktiknära forskning och ta vara på det som lärare har skapat. Då tror jag att svensk skola kunde lyfta.

Mer läsning om forskare och forskning som inte tas tillvara i skolorna: länk

Lärare behöver ämneskompetens. För mig var det otroligt viktigt att få välja ämnen som jag tycker om. Sådana friheter finns inte i den nya utbildningen mot grundlärare. Mot lågstadiet får man välja ett fördjupningsämne av de sex ämnena matematik, svenska, engelska, NO, SO och teknik som man läser 15 hp vardera. Det finns ingen plats att fördjupa sig i någon metod, exempelvis utomhuspedagogik, ikt eller montessoripedagogik, eller ett estetiskt ämne som går att använda som metod, exempelvis musik, rytmik, drama, bild eller dans. Det är möjligt att lite av det uppräknade finns med i grundutbildningen men jag menar att man behöver få fördjupa sig i någon metod som man gillar.

Det är ju jag som ska bli lärare. Alltså den unika individen jag.

Alla är olika och jag tycker inte att alla lärare måste älska alla metoder, med undantag från ikt som nog alla behöver lära sig att använda (inte älska!), men alla ska ges möjlighet att lära sig och utvecklas med metoder som de gillar tycker jag.

Jag tycker om att läsa ämnen samtidigt som jag lär ämnesdidaktik men ibland måste man isolera vissa delar och bara lära sig om det. Precis som att eleverna använder svenska i alla ämnen men ändå behöver ha lektioner i bara svenska.

Jag tror på att lärare ska få utvecklas som personer och bli de bästa lärare de kan bli. Och då funkar ingen fast mall för alla. Man måste få göra olika. Och därmed också läsa olika kurser. Jag är så glad att jag har läst den gamla utbildningen med ämnesdjup och möjlighet att påverka vilka kurser jag ska läsa.

För lärarstudenter och nya lärare finns nu en alldeles egen chatt på Twitter! Den heter #nlchatt och sker varje tisdag 20-21. Tyvärr kan inte jag vara med som så gärna vill men du, kära lärarstudent eller nya lärare, kanske kan och vill delta!

Efter gårdagens allra första chatt startades även en Facebook-grupp som du hittar här.

Jag tycker att det är toppen toppen! Jag har saknat det och känt behov av det och nu finns det! Tack  Oscar för initiativet!

Nu när jag skriver examensarbete kan man verkligen tala om processskrivande. Ingenting är helt klart förrän allt är klart. Det är frustrerande och samtidigt väldigt väldigt spännande nu precis på slutet.

Jag blir alldeles tokig på det. För jag var ju klar med litteraturgenomgången! Men när jag ändrade lite i analysen så märkte jag att det perspektivet inte fanns med litteraturgenomgången. För att inte tala om slutsatsen. Den krånglar till allt! Eller snarare, den får allt att ställa sig i ordning. Fast den ordning stod inte allt i innan så då blir det lite krångligt att fixa till det. Det är som dominobrickor. Allt påverkar allt. Men allt krånglande gör texten så mycket bättre.

Det är lätt att fokusera på kvantitet när det är kvaliteten som spelar någon roll.

Det är fascinerande att följa stegen uppsatsen tar. Och så frustrerande eftersom den går i mig. Den trampar runt i mitt känsloliv och rör runt. Kanske det är annorlunda om man skriver två tillsammans? Jag vet inte för jag har aldrig skrivit något så stort annat än ensam. Det är en pers. Ibland känner jag mig som en krigare. Eller någon som har fått en sjukdom att besegra. Det är upplyftande när det går bra och extremt deppigt när det går dåligt eftersom det bara är jag som måste göra allt jobbet. Känslorna får lätt ganska stora vingar. För mig alltså.

Men nu är det inte långt kvar. Jag ska segra!