Vi har inte setts på hela hösten eftersom jag gått på folkhögskola. De ringde när hon lades in för den stora operationen. Sa att det var en Väldigt Stor operation. Jag skickade julkort. Jag skrev: ” Jag saknar dig!”.
Idag träffades vi äntligen.
Tre år har jag jobbat hos henne och hennes familj har känts lite som min extrafamilj i Malmö. Som oroar sig när min cykel blir stulen, intresserar sig för min utbildning och bjuder in mig i sitt hem. När jag kom hem efter att ha jobbat brukade jag alltid berätta något om hur det hade gått för min sambo. ”Idag höll hon min hand.” eller ”Idag var hon så arg på mig hela tiden. Men när jag sa hejdå log hon mot mig.”
När man jobbar som personlig assistent kommer man nära. Väldigt nära. Den relation jag och hon jag tar hand om byggt upp tillsammans är själva grundbulten för hela mitt jobb. Vi båda har gett mycket av varandra och det är därför det fungerar bra. Det är ett jobb och jag är den anställda men samtidigt känns det som att jag har blivit något mer. Som en nära anhörig. Som alltid finns där.
När jag kom sken hon. Hon blev så glad. Och jag blev så glad. Äntligen fick jag se hur hon mår och höra hur det har gått med allt. Hon blev glad men också väldigt trött och somnade en stund. När hon vaknade tittade hon på de små sakerna jag hade köpt till henne. Bara allt det där som jag vet att hon älskar. Och hon blev så glad. Hon tittade på mig länge.
Jag drog ut på det så länge jag kunde. Jag visste att jag inte skulle orka stanna länge efter att jag hade sagt det. Men till slut var jag tvungen. Jag berättade det och kände mig som en skurk.
Jag måste sluta.
Först fick familjen veta och de såg ledsna och besvikna ut. Sedan tog jag hennes hand och berättade att jag inte skulle komma tillbaka. Hon tittade med stora ögon på mig. Hon såg upp mot sin mamma och assistent för att få bekräftelse på det jag sagt. Hon såg ledsen ut. Orkade inte ens bli arg som hon brukade bli förut.
Jag gick hemåt med tunga steg. En svikare kände jag mig som. Så mycket som vi lagt i denna relation, både jag och hon. Och så sticker jag bara. Som att det bara är ett jobb.
Förlåt men jag jobba som lärare och då hinner jag inte vara hos dig också, sa jag till henne.
Jag saknar dig.
Sökarens skoltankar 