Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barnbok’

Det blåser på månen

Jag snubblar över barnboksklassikern Det blåser på månen av Eric Linklater från 1944 och låter mig roas. Den är speciell på flera sätt. Begreppet magisk realism är det som kommer till mig när jag söker efter ord att beskriva hur ”verklig” den är. Ramberättelsen med deras hem, föräldrar och byn känns realistisk men det händer väldigt mycket magiska saker. Djur kan prata, huvudpersonerna Dina och Dorinda kan förvandlas till kängurur och tapeter kan få liv. Flera gånger under läsningen funderar jag över om det ”bara” är flickornas fantasi eller om det är på riktigt men får inte alltid svar. Exemplevis häxan Häxelin trodde jag hela boken var en fantasifigur tills jag i slutet av boken får se hennes hus. Betydde det att hon fanns eller var det bara en rolig tant?

Kritiken mot stora delar av vuxenvärlden är massiv. Dina och Dorindas mamma är en mes som varken klarar av att uppfostra sina barn eller hantera sina egna känslor. Deras pappa är sträng och är borta mest hela tiden. Åklagaren och försvarsadvokaten i byn är goda vänner och turas därför om att vinna målen; åklagaren vinner på måndagar, onsdagar och fredagar medan advokaten vinner på tisdagar, torsdagar och lördagar. Deras guvernant, Fröken Tjatlund, påminner mig om den allra tråkigaste bilden av skolan som en institution för lösryckt meningslös kunskap. Här är hon.

Vill du räcka mig pepparen, Dorinda? Peppar, det är som du vet en krydda. Det finns svart och vit peppar och röd peppar. Förr var det bara kungen av Portugal som fick handla med peppar. Men nu odlas mycket peppar i Penang. Penang, det är betelnötternas ö. En gång i tiden var det en straffkoloni där eller ett fängelse. Våra fängelser var förr mycket illa skötta, men småningom har förbättringar införts. Newgate var på sin tid ett mycket beryktat fängelse. Sing Sing är ett allmänt känt modernt fängelse. Tack, kära du. Ställ nu pepparen tillbaka på sin rätta plats.

Sådär håller hon på, till och med under middagarna. De vuxna som tar barnen på allvar, tror på deras förmåga och inte bara skäller är deras lärare i musik och dans, Herr Gitarr, samt de två lustiga små sappörer (de är soldater som jobbar med att gräva underjordiska tunnlar men en gång grävt åt fel håll under Krimkriget och kommit helt vilse) som turligt nog gräver en tunnel till den cell flickorna en tid blir instängda i.

Jag tycker om att Dina och Dorinda inte är några klanderfria hjältar. De blir rädda, åksjuka och tappar hoppet ibland. De misslyckas också med sin stora räddningsplan och blir själva inburade och får räddas av förvillade sappörer. Dina låter inte sin syster följa med och träffa fru Häxelin och skäms lite för det här:

Hon var stolt över att hon kände fru Häxelin och ville ha henne alldeles för sig själv, som om fru Häxelin varit en hemlighet. Hon förstod ju hur själviskt detta var och hur orätt det var, men det var en så behaglig form av själviskhet och hon kunde inte besluta sig för att offra den. Inte ännu.

Jag tycker också om att saker och ting tar tid. Flickorna följer sina hjärtan och tror att det är möjligt att rymma från en djurpark och rädda en pappa. Det blir inte riktigt som de hade tänkt sig men på vägen lär de sig massor, har roligt och slutet blir lyckligt.

Annonser

Read Full Post »