Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barndom’

Jag läste en bok. En skönlitterär bok om en flicka och sedan kvinna som överlevde tack vare böckerna.

Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T. S. Eliot hjälpte mig.

Så när folk säger att poesi är en lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk – och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss – ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.

Det är inte ett gömställe. Det är ett hittställe.

IMAG1246

Jag håller inte riktigt med Jeanette Winterson i Varför vara lycklig när du kan vara normal? om vem som läser poesi och litteraturmen det där med att det är ett hittställe förstår jag precis. Så har det alltid varit för mig och det hoppas jag kunna få mina elever att se också.

Jag började inse att jag inte var ensam. Författare lever ofta i exil, som flyktingar eller olika slags outsiders. Dessa författare var mina vänner. Varje bok var en flaskpost. Öppna den.

Senare i boken berättar hon om när hon läste engelska vid universitetet.

Ju mer jag läste desto mer kämpade jag mot antagandet att litteratur är till för ett fåtal – med en speciell utbildning eller från en speciell klass. Böcker tillhörde också min medfödda rätt. Jag kommer aldrig att glömma min glädje när jag upptäckte att den först upptecknade dikten på det engelska språket var skriven av en herde i Whitby ungefär 680 f.Kr. (Caedmon’s Hymn) då St. Hilda var abbedissa i Whitby Alley.

Tänk er detta … en kvinna som styr och en illitterat boskapsskötare som skapar en dikt av en så stor skönhet att bildade munkar nedtecknade den och förde den vidare till besökare och pilgrimer.

Jag känner igen mig i hur hon beskriver läsandet och vad det betydde för henne. Ett hittställe, en flaskpost, en värmeplats, en sköld, ett skydd, en trygghet, ett hopp. Det gör mig glad. För då händer det igen, det där som hänt så många gånger: boken blir min vän och jag känner att vi pratar med varandra. Jag minns hur jag i ungdomen hade så många tankar som jag inte visste hur och med vem jag skulle kunna utveckla och hur böckerna ofta blev min lösning. De var på min sida och sa att jag var okej och att jag inte var ensam om mina tankar.

Heja böckerna!

Read Full Post »

Det här ska handla om tiden då världen tog slut strax bakom affären.

Jag stod i kö till att få hjälp med min borttappade reserverade bok på biblioteket. Det tog väldigt lång tid med bara ett litet ärende och det var tio nummer tills det var min tur. Jag började strosa. Då såg jag den. Lilla Sparvel av Barbro Lindgren. Den bara stod där och väntade på mig. Jag öppnade den och läste första meningen. Det var som en supersnabb tidsmaskinsraket som förde mig tillbaka till min barndom. För jag förstod precis vad hon menade. Jag struntade i min tråkiga bok om forskning och gick glatt iväg med min nya skatt. Och det är nu min morot. När jag transkriberat ungefär 5-10 minuters inspelning eller då det känns som att jag kommer att  somna/skrika/ge upp så får jag läsa tio sidor om Sparveln.

Ända från första meningen är boken genial. Tacka vet jag Barbro. Men så läser jag vidare.

Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon pratar som en kvarn. Så fort det blir den allra minsta tystnad fyller hon ut den med tankar om allting, med skratt och sång, och hon hoppar kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna.

Och då ser jag att det inte riktigt är min barndom. Kanske min storasyster. Det var hon som pratade. Jag var blyg. Eller det sa folk i alla fall. Jag tror att det nog handlade en hel del om träning. Eller alltså brist på träning. Alla i min familj pratade redan så mycket så det var liksom ont om talplats. Och sen när den väl kom, den där platsen, hade jag ingen aning om vad jag skulle säga. Och när jag väl sa nåt tittade alla på mig extra mycket och det blev så stort och obehagligt. Så jag var hellre tyst.

Min mamma berättade för mig att hon åkte till USA på gymnasiet och pluggade där ett år. Då läste hon ämnet Speech. Det förändrade hennes liv, sa hon. Innan var hon blyg och ville inte prata inför folk men efter den där kursen i USA har det aldrig varit ett problem utan något som hon gärna gör. Det låter konstigt. Min mamma som pratar så mycket kan väl aldrig ha varit tystlåten och blyg?

Ikväll är det #skolchatt på Twitter om blyga elever och jag tycker det ska bli väldigt spännande.

Read Full Post »

Minnen av spel

Det här tycker jag är roligt.

Hur många av spelen har du spelat?

Read Full Post »