Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bekräftelse’

Jag läser långsamt vidare i Duktighetsfällan – En överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins och har äntligen kommit fram till den positiva lösningsdelen. Där läser jag om intressanta studier som den amerikanska psykologen Carol Dweck gjort.

Carol Dweck genomförde olika försök i skolan med elever som skulle lösa matteproblem. En grupp fick beröm för att de jobbade bra och ansträngde sig riktigt hårt. Dessa elever kämpade sedan på med mycket svårare uppgifter och lyckades bättre än eleverna i en annan grupp som bara hade fått höra hur duktiga de var. Den gruppen försökte inte ens att ge sig på de svårare uppgifterna.

Jag har ofta fått höra just detta: att jag är duktig och ambitiös. Ofta har jag upplevt att mina lärare haft svårt att skilja på sak och person. När jag har gjort ett bra jobb har jag gjort ett bra jobb och det är det jag ska få cred för. Elever får ofta stämplar som håller i sig. Några gånger har jag tack vare min duktig-stämpel kommit undan med riktigt dåliga prestationer, vilket återigen handlar om att inte kunna skilja på sak och person.

Responsen ”duktig” talar inte om hur resultatet blev bra: genom  arbete, utan antyder något annat: begåvning, talang eller personlighet. Det kan därför lätt ge ångest att efter en prestation få höra att jag är duktig. Då ska jag på något magiskt sätt, utan någon direkt ansträngning nästa gång leva upp till den bilden av mig som elev. Det sorterar också in mig i ett fack som därmed skiljer ut mig från andra elever som inte passar in i samma fack.

Jag läser vidare om respons och kritik till elever.

Carol Dweck upptäckte vid ett tillfälle när hon gjorde observationer bland tredjeklassare att flickor och pojkar fick helt olika budskap när de misslyckades i skolan. Flickan fick höra från sin fröken att uppsatsskrivning nog inte var hennes grej – en del kan skriva andra inte. Pojken däremot fick höra att han inte lagt tillräckligt med möda på sitt arbete. Kritiken mot flickan är personlig, hennes slutsats är att hon inte är bra på att skriva, medan pojken fick höra att det inte är något fel på hans förmåga, det blir nog bra, bara han anstränger sig mer.

Jag hoppas innerligt att detta är ett extremt exempel men jag känner igen tendensen att skolarbetet för flickor ofta verkar vara en större och viktigare del av deras identitet och självbild än det är för killarna. Skolan är inte skild från samhället och genuskonstruktionerna påverkar. Vi ser på pojkar och flickor med olika glasögon överallt och det är svårt att komma ifrån. Men det där med att hålla på och bedöma personen när vi egentligen pratar om en prestation verkar inte bra för någon så det kan vi väl försöka sluta med?!

Jag minns Jesper Juuls Relationskompetens i pedagogernas värld och tror mig minnas att han pratar om detta med tanke på framför allt de mindre barnen. Istället för att ge barnet ord på vad som händer och vad jag som vuxen ser faller vi ofta tillbaka på den där bedömningen. ”Oh vad duktig du är!”, ”Vilken fin teckning!” och ”Vad bra du är!”. Det är svårt att sluta. På mig sitter det i ryggraden eftersom jag själv hört det så mycket. Men jag ska försöka. Jag övar genom att berätta för mig själv vad jag gör och vad mina prestationers kvalitet beror av.

Annonser

Read Full Post »

Idag såg jag och min klass på filmen Crash som är en film med många bottnar. Influderade av kursens innehåll som vi är såg vi i filmen frågor om fördomar, identiteter, etnicitet, integration, gruppdynamik och mycket mycket mer. Efter filmen var jag rädd att vi i helklass skulle sitta och diskutera utifrån exempelvis integration som jag är van vid. Det är så otroligt svårt att diskutera i helklass och dessutom om något så stort, abstrakt och svårt som integration. Tack och lov blev det inte så. Vi fick välja ut en konflikt ur filmen och visa upp den för klassen. Utifrån det fick vi sen diskutera och visa olika lösningar på konflikten. Den utgångspunkten fick oss att i smågrupper faktiskt diskutera stora svåra frågor. Exempelvis:

Hur ska jag reagera på någon som fäller rasistiska kommentarer? Med vilket syfte vill jag reagera, för att visa och få bekräftat vad jag anser, för att starta debatt eller för att vinna över min meningsmotståndare?

Hur hantera maktmissbrukande överordnade som jag är i beroendeställning till?

Hur motverka förtryck i ett samhälle genomsyrat av förtryck  och som inte uppmuntrar samarbete, tolerans, förståelse och empati?

De KONKRETA situationerna fick oss att engagerat och utvecklande diskutera mer ABSTRAKTA och GENERELLA frågor. Vi kunde använda våra personliga erfarenheter och våra egna tolkningar av filmen för att diskutera generella frågor. Vi hade mycket intryck och känslor med oss från filmen och det var därför otroligt skönt att få sitta i smågrupper och prata. I helklassen är det svårare att komma igång, att våga tala utan att vara PK och ha tänkt ut något ”smart”, jobbigt att behöva vänta länge på att få säga något, men bra för att få fram flera olika synvinklar. Det finns mycket att säga om diskussion i liten och stor grupp och en viktig fråga att ta med i planering. Passar denna diskussion för stor eller liten grupp med just de individer jag arbetar med?

En annan intressant sak jag märkte i den lilla grupp jag tidigare arbetade i var att de mest givande och nytänkande diskussionerna enligt mig skedde då vi egentligen inte alls skulle prata om just det vi pratade om. Då vi hade rast, lunch, skulle prata om något annat och då vi skulle pröva och inte diskutera. Då fanns inte samma press och krav på att komma fram till något. Då var mina tankar inte lika fokuserade på en sak utan kunde löpa fritt och koppla till vad som helst som dök upp. Då kunde jag reflektera i grupp och tala utan att tänka så mycket innan. Tanken ordnade upp sig enligt ordens system samtidigt som jag gav den ljud.

Read Full Post »

In real life

irl. In real life. Jag stötte på begreppet då jag upptäckte chattandet för sisådär tio år sedan. Jag använde det ganska mycket och jag tyckte att det fyllde en lucka i språket. På chatten visste man aldrig om folk ljög och hittade på hela sin virtuella identitet. Ibland prövade jag att vara någon helt annan och det var spännande. Speciellt kul var det att byta kön. Från att ha fått nöja mig med att byta identitet via böcker, filmer, serier och spel var det ett häftigt steg att få kontrollen över denna nya identitet. Men det var ju inte riktigt på riktigt. Inte som i ”the real life”. irl möttes människor öga mot öga och kunde därför inte fiffla lika mycket med identiteter.

När jag nu läser och någon gång använder uttrycket blir jag tveksam. Det som inte är irl idag är så mycket mer: facebook, twitter, bloggar, youtube?, skype?. Det är ställen där människor kommunicerar över nätet men det är inte samma sak som chattarna. De används inte så ofta för att pröva identiteter utan snarare för att visa sig själv och möta andra ”riktiga” människor. Självklart är inte det samma sak som att mötas öga mot öga men jag har börjat få svårt för uttrycket irl. Är inte facebook på riktigt? Är inte min blogg på riktigt? Internet och de sociala medierna har för mig gått från att ha varit en spännande ”annan” värld till ett bli en del av världen. Och därmed är allt detta också riktigt.

Read Full Post »

Tvättar, bloggar, pluggar, äter frukost och minns gårdagen med ett leende på läpparna. Jag fick nämligen bekräftelse!

Det började med att min lärare i början av kursen frågade oss, i halvklass hur vi ställde oss till kursen, hur det kändes osv. Alla fick tala och alla blev lyssnade på av både läraren och studenterna. Ibland svarade hon med ord, ibland med en bekräftande blick. När vi pratat om olika inriktningar inom pedagogiskt drama har vi också fått berätta för henne och gruppen vad som spontant intresserar och attraherar oss mest. Då fick vi börja med att prata två och två.

Igår frågade hon oss vad vi brottas med i kursen och i litteraturen. Det var otroligt spännande att höra vad alla andra tänkte på, vad de tyckte var svårt och lätt och fantastiskt hur alla vågade öppna sig! Läraren spann vidare på vissa saker som hon tyckte behövde lyftas. Men det bästa bästa för mig var förstås att JAG fick prata om vad jag tänker och känner. Och alla lyssnade! Jag berättade om att jag lider av duktighetssyndromet vilket gör att jag i dramaövningarna har väldigt nära till att bedöma vad jag och andra gör i termerna bra och dåligt. Det ledde till en lång och stundvis hetsig diskussion om bekräftelse. Jag tänkte på Jesper Juuls tankar och sågning av vuxnas vanliga sätt att bedöma och säga att saker är bra och att man är duktig då barn visar saker. Det är det jag är van vid men vet också att det inte fungerar. Jag blir inte nöjd! Det är så ointressant att få höra hur duktig jag är. Igår fick jag den bekräftelse jag vill ha. Det handlar om att bli sedd och uppskattat för att jag är jag. Inte för att jag är så sjukt unik men det finns nog ingen som är precis som jag och som upplevt precis samma saker. Därför är det intressant att höra vad jag har att säga. Eller se vad jag hittar på i dramasalen.

Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden

Bekräftelse hjälper mig att se mig själv och stå i vinden

Jag tänker att ett såna här samtala skulle jag velat ha i alla mina kurser. Kanske jag har haft det, men i så fall blev det inte lika bra. Vad är det då som krävs för att det ska bli som jag vill, öppet och lagom personligt?  Det krävs att läraren har skapat en relation till varje elev och att alla känner sig trygga i gruppen vilket nog kräver att alla elever känner varandra ganska bra. Så har det inte varit i alla kurser. Det kräver en undervisning där alla eleverna är delaktiga och där elevernas kunskaper är viktiga och ANVÄNDS. Jag kände en sån tillfredställelse när jag fick ta in min personliga tolkning och upplevelser av kursen och litteraturen och resonera kring det. Jag förstod mer var jag är och såg mer var alla andra är. Vi kunskapade.

Alla var väldigt positiva till kursen och jag tänker på kurser som min gamla klass var ganska missnöjda med. Om vi hade haft liknande samtal tror jag att det hade kunnat bli så mycket bättre. Men vi måste bjudas in. Läraren måste visa att det finns tid för att lyssna på studenter. Det är viktigt. Så har det inte alltid känts. Och jag är ledsen för det. Men glad att jag upptäckte det!

Read Full Post »