Jag och bloggen

Jag funderar på vad jag får ut av att blogga.

• På bloggen tränar jag på att formulera mig inom denna genre. Det är en lustfylld träning där det finns utrymme för att leka och pröva nya ord, hitta på nya ord och utforska sätt att kommunicera med ord. Jag upplever bloggen lite som frizon i kontrast mot de texter jag producerar inom min utbildning som har väldigt mycket mer strikta regler för hur de ska utformas. Här finns plats för utsvävningar, spontanitet och texter som jag ibland till och med senare bedömer som rätt så dåliga. Perfektionen får stå undan för viljan att kommunicera. Jag leker och blir glad av att leka.
• Bloggen gör att jag får perspektiv på mitt liv. Den får mig att betrakta vad jag gör och vad jag möter i mitt liv på andra sätt än utan bloggen. Den får mig att se mig själv utifrån med en viss distans. Jag ser mer konstruktivt på de problem jag möter. Jag tänker mer i ett filosofiskt helhetsperspektiv kring situationer i mitt liv. Jag ser oftare mitt liv ur ett positivt perspektiv. Bloggen, som är den sida av mig som jag väljer att visa öppet på nätet, tvingar mig att se mer nyktert på mig själv. Med hjälp av bloggen ser jag tydligare när jag blir alltför gnällig, pinsamt naiv och inte tar ansvar för mitt liv. Den gör mig därför lite smartare, vuxnare och mognare.
• På bloggen gör jag en del av arbetet att utveckla en yrkesidentitet och yrkesstolthet. Jag berättar för världen men främst för mig själv vad jag anser om läraryrket, skolan och lärande. Jag berättar om vad jag upplever och förstår då mer om just det. När jag skriver bearbetar jag det jag upplever genom  att betrakta, organisera och skärskåda mina tankar. Jag skapar mig själv som lärare.
• Jag ser på min livsfär med fotografiska ögon och har utvecklat mitt fotande tack vare att jag använder mina egna bilder på bloggen. Jag tränar på att koppla bilder till ett specifikt innehåll och övar på det sättet mitt bildseende och min associationsförmåga. Det ger mig en alldeles speciell tillfredsställelse att hitta ”rätt” bild till ett visst inlägg. Det är en känsla av fulländelse som ger min själ energi.
• Bloggen gör att jag känner att jag är en del av det utvidgade lärarkollegiet. Som lärarstudent kan jag ibland uppleva att jag är lite utanför och inte egentligen ”får” vara med i de pedagogiska debatterna eftersom jag inte jobbar heltid som lärare ännu, ungefär som att diskutera barnuppfostran utan att själv ha barn. Genom bloggen känner jag att jag är med på ett litet hörn och det ger mig mod att även våga tro att jag får vara med i andra pedagogiska diskussioner.
• På bloggen berättar jag för mig själv att jag är en seriös lärarstudent som är engagerad och inte är intresserad av att glida igenom utbildningen. Det gör mig stolt och jag känner att jag gör något viktigt genom att berätta det. Jag får energi av att visa upp en motbild mot de ofta negativa bilderna av lärarstudenter och lärarutbildningen jag ser i media.

Tacka vet jag bloggande!

Read Full Post »

Spänningen på biblioteket

– Och efter rasten ska alla killar gå till biblioteket, säger läraren.

– JAAAAA!, skriker killarna lyckligt.

På biblioteket sätter vi oss i ett mörkt bikupeformat rum.

– Jag vill ha stjärnorna!, säger en elev och tittar uppfordrande på mig.

– Jag vet inte…. hinner jag säga innan han hittar knappen själv. Taket lyses upp av en stjärnhimmel. Han lägger huvudet i mitt knä och ler mot mig. Tyst!, säger de till han som alltid pratar. Bibliotekarien kommer in och berättar fortsättningen på Mio min Mio som de har börjat på tidigare.

Oj! Wow! Nej! Han måste komma ihåg svärdet! ÅH! Såhär? JA!

Hon avslutar precis när det är som mest spännande.

Så tänker jag att det borde vara på alla skolbibliotek. En plats dit man vill gå. En plats där det finns många många dörrar in till andra världar. Och där man kan få hjälp att hitta dörrarna och öppna dem.

Read Full Post »

En novell ska lukta

Åke Smedberg är en av de berättare som Anders Sundelin intervjuar i boken Konsten att berätta en historia. Åke hade gett ut diktsamlingar, novellsamlingar och en roman när boken skrevs.

Åke menar att noveller inte är uppbyggda på samma sätt som en roman.

Dom (novellerna) måste vara så väl avvägda. […] En novell ska andas snabbare. Det ska stråla om den. Den måste lukta.

Jag har inte läst så många noveller. Det är något med att jag gärna vill stanna lite längre i texten. Men jag förstår precis vad han menar med att novellen måste lukta. De noveller jag läst har varit just sådär mättade som Åke pratar om. Ibland så trögflytande att jag blivit alldeles trött i huvudet. Och plötsligt är novellen slut och jag står kvar där i gröten. Det utmanar mig som läsare.

Read Full Post »

Att berätta om någon annan

Konsten att berätta en historia är en riktig söndagsbok. Stillsam som en söndagsreportage i den där tjocka bilagan med fina bilder i. Samtidigt sprängfylld av underliggande bilder, personer, historier och början till långa tankar som får mig att blicka fundersamt på blänket i handfatet.

Det börjar med ett trevligt litet förord av författaren Anders Sundelin som inte alls är plågsamt att läsa. Han berättar att han under intervjuerna med de sexton berättare som ges plats i boken endast använt block och penna. Ingen bandspelare.

Bandspelaren kommer att bestämma intervjun och bandspelare är döda ting. Jag slappnar av när bandspelaren sköter registreringen, jag brister i uppmärksamhet och målmedvetenhet. Med block och penna i hand gör jag redan vid intervjutillfället en första redigering, fattar på plats mina första beslut; med bandspelare lägger jag inte riktigt märke till sådant som jag måste lägga märke till för att göra en levande intervju: tonfall, andhämtning, ansiktsskiftningar. Jag ska ju inte bara tala om vad någon säger, utan också hur hon säger det. Jag ska föra över talspråket till skriftspråket, som är något helt annat, men jag måste ändå behålla känslan av det talade ordet. Då går det inte bara att skriva av vad någon säger från ett band. Jag är ingen sekreterare, utan en reporter. Också jag ska berätta en historia.

Jag tänker på de uppsatser jag skrivit där jag har försökt bedriva någon slags undersökning som ska likna forskning. Då har jag brottats med detta problem. Det talade ordet är så mycket mer än orden. En transkription där bara de talade orden finns nedskrivna är fattig och kanske till och med osann. Om personen ifråga hade fått skriva ner ett svar på min fråga eller föra en diskussion med en klasskamrat via skrift hade det stått andra saker där. Det talade ordet talas. Med andning, betoningar, blickar och interaktion med omgivningen. Hur ska jag kunna använda en transkription av en diskussion som pålitligt forskningsmaterial utan den nämnda informationen?

När jag har stått inför dessa problem har jag valt att gå medelvägen och skriva ner de enligt mig mest tydliga tecken med kroppen jag sett i rummet. Jag har velat ha ännu mer av denna information men valt att inte göra det för att ha en möjlighet att lämna in uppsatsen i tid. Men det har blivit många djupa suckar på vägen. Nästa gång, när jag har tid…då…

Då har jag tänkt: om jag ändå skrev en bok. Min bok. Där jag får skriva som jag vill. Tacka vet jag då bloggen. Det är min bok nu.

Read Full Post »

Berätta i roll

Jag och några klasskamrater var och såg enmansföreställningen (fast ljusansvarige var faktiskt på scen pyttelite) Livet – en bruksanvisning och upptäckte något fascinerande. Skådespelaren spelade fem olika roller samt berättaren. Vi var tre stycken som gick och såg teatern och alla upplevde samma sak: när berättaren talade gick det inte att lyssna mer än några sekunder. Alla andra roller gick att lyssna på men berättaren var det helt omöjligt att hålla fokus på. Kanske var det berättarens opersonliga överfilosofiska haranger som fick oss att domna av i hjärnan, kanske vi alla ogillade berättarens stil. Vi frågade oss ändå om vi upptäckt något här. Kan det vara så att det generellt sett är mer effektivt (dvs. får de lyssnande att lyssna) att berätta i roll?

Berätta i roll är sättet som vi inom drama benämner när man som berättare går in i berättelsen och tar en av rollerna och berättar ur dennes perspektiv. Jag har berättat många sagor på detta sätt men har också hört om exempelvis en lärare som levde sig in i att hon var en cell och berättade utifrån cellens perspektiv om de olika komplexa processerna som styr dess liv. Jag har bara goda upplevelser av att berätta i roll men denna fascinerande upplevelse, där jag fast jag är vuxen och tycker mig ha ganska bra kontroll över min koncentration inte kunde lyssna klart på berättarens monolog, har gett mig ännu mer bränsle till tesen om vilken otrolig kraft och spänning berättande i roll besitter. Man skulle kunna säga att vi behöver mer teater i skolan! Mer teater i berättandet som är en stor del av undervisningen.

Read Full Post »

Läraren och skeppet

En dag denna vecka var jag ute på en skola med några klasskamrater och startade upp ett berättarprojekt. Bänkar flyttades och klassrummet förvandlades till ett skepp, vi klädde ut oss lite grann och blev tidlösa figurer från vilken saga som helst och vårt sätt att bemöta eleverna gjorde dem till hemliga fripassagerare på skeppet som var tvungna att gömma sig för den onda kaptenen. Det var en pangsuccé. Jag är så stolt över oss.

Jag undrar vilka skepp barnen såg?

Jag funderar över varför det gick så bra och varför mina klasskamrater inte var riktigt lika överlyckliga över första träffen med eleverna. Några saker jag tänkt på som jag vet har bidragit till vår framgång är: 1. Vi lade ner mycket tid på att leka, pröva och hitta något som vi kunde entusiasmera om och i. 2. Vi umgicks mycket och lärde känna varandra. 3. Vi pratade om stora svåra frågor som egentligen inte rörde projektet ex. Vad är skolans uppgift? 4. Vi hade skapat en värld som vi gillade och vi hade roligt i den världen tillsammans med barnen.

Vi hade också den stora glädjen att få möta en lärare som välkomnade oss med öppna armar. Jag är så glad för den entusiasm, hjälpsamhet och vänlighet hon öst över oss. Det gör en så otrolig skillnad att arbeta med pedagoger som faktiskt vill ha besök av en praktikant, lärarstudent, gästföreläsare eller vad du nu är för gäst i skolan. Denna lärare uttalade även de magiska orden: ”Jag vill lära mig av er!” och vi blev alldeles till oss. Aldrig tidigare på praktik har en pedagog sagt att jag skulle kunna ha något att lära henne/honom. Vilken otrolig kick det är att bli betrodd, litad på, välkomnad och uppskattad!

Read Full Post »