Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘berättande’

Nu är mitt examensarbete godkänt och klart. Här är det:  ”Nej alltså han förvandlades till en blomma” Eleverna tar ordet i klassrummet i utforskande samtal om varandras berättelser

Syftet med denna studie är att undersöka samtal som sker vid elevinitierade berättarstunder där elever berättar historier för varandra och eleverna ställer frågor till berättaren om innehållet i berättelsen. Forskningsfrågan är: Hur ser rollfördelningen ut i samtalen under berättarstunderna och vad har det för konsekvenser för elevernas kommunikation och interaktion? Studien skedde i en andraklass jag under perioder vistades i under vårterminen 2012. Insamlandet av materialet, i form av ljudinspelningar och observationsanteckningar, skedde under en sexveckorsperiod och består av 10 berättarstunder med sammanlagt 30 berättelser och efterföljande frågestunder. Eleverna berättade, oftast en och en, berättelser som de själva hade valt och förberett. När de hade berättat klart uppmanade jag klassen att ställa frågor till berättaren om innehållet och det är dessa samtal som undersökts i studien. Resultatet visar att rollfördelningen är icke-hierarkisk, som i ett samtal mellan vänner, vilket leder till att kommunikationen och interaktionen är dynamisk och varierande. Berättelsen som material skapar förutsättningar för alla att bidra då det inte finns något rätt och fel. Klasskamraterna, som vill förstå sin klasskamrats berättelse, ställer frågor där både berättaren och klassen hittar svar och samtalen är därför utforskande. Berättaren utmanas språkligt utifrån sin nuvarande nivå genom klasskamraternas frågor vilka i sin tur får stöd av läraren. Den dynamiska interaktionen och den språkliga utmaningen utifrån elevens kunskapsnivå tyder på att samtalen är språkutvecklande.

Nyckelord: berättande, flerstämmighet, språkutveckling, roller, kommunikation, interaktion

Annonser

Read Full Post »

Det är kanske naivt av mig att tro att skolan en dag kommer vara en bra arbetsplats där jag kan få plats och möjlighet att bli en bra lärare. Just nu hör jag mycket ilskna och upprörda lärare som verkligen inte råder någon endaste människa till att bli lärare. Det ser ganska mörkt ut just nu, både för min karriär (och då menar jag att få ett jobb som stämmer med min utbildning, inte att få hög lön) och för skolsverige. Men jag kan bara inte släppa tanken, bilden (drömmen?), tron på att det kommer att bli bättre. Jag vägrar tro att Sveriges skolsystem kommer frätas sönder av okunniga kommunpolitiker och dåligt utbildade skolministrar. Det kan bara inte ske! Alla fantastiska, smarta och kluriga lärare runt om i landet kommer att hitta vägar att protestera och utveckla skolan trots alla saker som hindrar dem. Det måste bli så. (Händer det inte redan?) Och jag kommer att vara en av dem.

För några år sedan bestämde jag mig för att bli lärare. Nu har jag en termin kvar av utbildningen och längtar så efter att få börja vara lärare. Det började nog i att jag mindes hur tråkigt jag ofta hade i skolan. Inte alls alltid, men alltför ofta. Det var inte upprörande dålig undervisning jag upplevde, men det kunde ha varit så mycket mer. Jag visste redan då, i trean, femman, sjuan och på gymnasiet, att jag kunde så mycket mer än det jag fick möjlighet att göra, utveckla och visa i skolan. Långt senare förstod jag att jag har ett omättligt behov av att skapa, göra själv (eller med andra) och vara kreativ. Mina föräldrar såg att jag var lite konstnärlig och jag gick och spelade fiol, gitarr, sjöng, dansade olika danser och gick på målarkurser. Men jag slutade allt för jag fick aldrig vara kreativ. Bara lära mig att härma. Liknande var det i skolan. Jag tyckte om alla ämnen utan gympa men det var som att det saknades något hela tiden. Det där att få lösa problem själv.

Under min lärarutbildning läste jag pedagogiskt drama och den som läser min blogg ser att jag ständigt kommer tillbaka till detta ämne. Det var där jag förstod allt detta. Att jag älskar att improvisera, hitta på, fantisera, leka och samarbeta med andra leksugna i upptäckande av vad som händer i vårt samspel. Jag blev frälst. Kunde inte få nog.

När jag läste drama förstod jag, genom vårt lekande och praktiskt utforskande av oss själva, att varje lärare är unik precis som varje människa är unik. Alla lärare kan inte vara likadana och för att jag ska kunna bli den bästa läraren jag kan bli måste jag utgå från mig själv och hur jag är som lärare. Jag måste hitta mina bollar för jag kan inte välja dem alla (Läs Daniel Barkers lärartyck där han skriver om att lärare måste välja bland alla bollar i bollhavet: länk)

Nu utmanar jag Jante och säger: Här är jag och mina största bollar just nu!

Grunden till allt för mig är språket och kommunikationen. Samspelet. Det vi skapar tillsammans med hjälp av olika sorters kommunikation. Svenska är mitt huvudämne och min bas, mitt fartyg, min värld där allt annat finner sin plats. Drama har berikat denna värld med kropp och dramatik, lek och fantasi. Jag älskar att berätta. Jag är bra på att berätta. Och det använder jag i alla ämnen. Det är mitt bästa knep för att fånga eleverna. Jag älskar ord och att utforska språket och kommunikationen med eleverna. Jag vill utvidga deras och min värld med språket, böckerna och berättelserna. Och jag vill att alla mina elev ska vara berättande människor. Helst alla människor i hela världen.

Språket är också kroppen, rösten och rummet. Det tycker jag är roligt att leka med i klassrummet. Jag tränar hela tiden på hur jag kan använda min kropp, min röst och rummet för att förstärka och förtydliga situationer i klassrummet. Så att alla Känner i kroppen att nu kommer något jättespännande hända eller att nu ska vi byta fokus eller vad det nu är som händer. Jag tycker också att det är väldigt roligt att guida eleverna i att använda sin kropp för att kommunicera.

Jag tycker om att sjunga. Kan liksom inte riktigt sluta. Det smyger sig in överallt precis som berättelserna. Det är så fascinerande när musiken tar tag i mig och eleverna och alla är med och vi musicerar tillsammans. Hur vi känner rytmen som vi tillsammans skapar och deltar i. Det är något ursprungligt med musiken precis som med berättelserna. Det suger tag i mig och eleverna och jag vill bara göra, se, höra och känna mer mer mer. Ibland glömmer jag denna boll men då visar den sig alltid för mig. Den kommer alltid tillbaka.

Jag lyssnar gärna. Jag är bra på att lyssna. Det där med att lyssna in en hel klass är jag inte helt med på ännu men jag vill. Jag ska lära mig. För jag tycker om att lyssna. Jag tycker om när det blir liv och rörelse och mycket prat. Jag tror på mycket prat. Inte bara lärarprat utan också elevprat och tillsammansprat. Jag har hellre lite för pratigt i klassrummet än för tyst, i alla fall i nuläget. I mitt klassrum ska vi arbeta tillsammans. Det ska vara en tillgång och inte ett hinder att vi är en grupp. För eleverna ska inte bara lära sig ämnen utan också om sig själva och hur de kan vara och göra tillsammans med andra människor. Det är en svår boll tycker jag men den är så viktig och jag håller den alltid nära mig. Brukar känna på den ofta och undra hur jag ska få ihop det. Den finns alltid med.

Jag vill vara den trygga vuxna som kan stötta och pusha och se. Det är svårt och jag känner inte att jag är den klippan ännu men jag vill. Jag ska lära mig. Jag tänker på den lilla jag som gick i skolan och var så olycklig ibland och skulle ha velat ha så mycket mer vuxenstöd i skolan. Jag vill vara en sån vuxen som kan stötta såna som jag och alla andra som behöver en blick, en kram, ett ord och en liten stund bara vi två. Det ska jag försöka lära mig. Bollen är tung och jag vet inte riktigt hur jag ska lyfta den, har inte riktigt hittat greppet ännu.

Alla mina bollar handlar om mänskligt samspel på något sätt för det tror jag är grunden till lärandet i skolan. Och för att kunna samspela behöver vi kunna förstå varandra. Vi behöver språk. Och inte bara ord utan också de andra sätt vi människor använder för att göra oss förstådda. Det är nog något av det mest spännande jag vet.

Nu har jag berättat om mig och det som jag gillar. Om vi lärare nu behöver vara olika tror jag att det kan vara bra att berätta lite om oss själva för varandra, så att vi kan se hur vi kompletterar varandra. Jag tror att det är först då, när vi har visat för varandra vad vi har för olika fokus och bollar som vi kan samarbeta. Om alla låtsas som att vi är likadana och tänker på samma sätt och vill samma saker händer det liksom inget. Då går vi ensamma tillbaka till våra klassrum och förblir ensamma i yrket.

Tacka vet jag det utvidgade lärarkollegiet! Där kan jag vräka på, skryta, dela, berätta, undra och vara lite långrandig. Jag drömmer om en arbetsplats där jag på samma sätt som här kan få berätta om vad jag tror på och dela med mig av mina lärdomar men också kan fråga, undra och tvivla utan att känna mig dum eller fel. En plats där jag får vara lärande precis som mina elever.

Tack Anne-Marie som kom på tanken med lärartyck och Camilla som organiserar! Lärartycket ger mig kraft och hopp. Det får mig att känna att vi lärare kommer att vända skutan.

Läs gårdagens inlägg här: Johan Lantz

Read Full Post »

Vemodet svallar över mig då jag läser de sista orden i Sture Källbergs romansvit Vandringen till städerna. Som så många gånger tidigare är det ledsamt att lämna mina nyfunna vänner som givmilt delat med sig av sina vedermödor. I tre böcker har jag följt dem. Jag skulle vilja krama Ragnar och önska honom lycka till. Eller sätta mig ner och prata med Sigurd eller Sonja. Men allra helst skulle jag vilja att det fanns i alla fall en bok till. Så att jag fick följa dem bara en liten stund till.

Serien slutar i min hemstad och den unge Ragnars livssituation knyter på många sätt an till mina föräldrars ungdom. Jag suktar efter mina historier. Mitt ursprung.

Någon skrev att du är dina berättelser. Efter att under terminen studerat muntliga kulturer och i veckan fått träffa resandefolk, som fortfarande lever med en muntlig kultur, förstår jag mer och mer att berättelserna behöver hållas levande. De ska upprepas och utvecklas och förändras med människorna som berättar dem på det sätt som det alltid är med berättelser. Annars glöms de och dör och blir oväsentliga.

Jag vill värna om berättandet. Det är något alldeles speciellt med berättelser som mitt väsen uppskattar något enormt. Tankarna utmanas och får samtidigt rum att sväva i. Saker blir förståeliga men samtidigt aldrig helt avslutade, färdigutredda och förklarade. Det finns alltid plats för tillägg och uppdateringar. Berättandet är dynamiskt och föränderligt precis som människan.

Read Full Post »

Gulddag

Idag hade vi examination. Det brukar vara förknippat med en del oro och nervositet. Så också denna gång. Uppgiften bestod i att berätta en historia, saga eller anekdot och ta hjälp av röst och kropp samt rekvisita om så önskades. Istället för att bli en uppvisning för läraren om vad vi lärt oss blev det en inspirerande dag där vi lärde oss av varandra och byggde på självförtroendet. Vi kan faktiskt!

Senare i kursen ska arbeta med drama i barn- och ungdomsgrupper på olika skolor och i slutet av dagen sa läraren: ”Vad glad jag är att barnen ska få träffa er!”. Hon öste positiv energi över oss och visade att hon har tillit till vår förmåga.  Och jag tänkte att jag nog skulle behöva den peppen inför varje praktikperiod: att någon jag ser upp till ser mig och min förmåga och visar att hon/han tror på mig.

När vi lämnade salen och gick ner för trapporna pratade jag med några klasskamrater om dagen och en av dem sammanfattade dagens intryck med: ”Nu känner jag mer kärlek till livet!”. Kan en dag få bättre omdöme?

Gulddag

Read Full Post »

För några dagar sedan fick jag möjlighet att träffa Vera Andersson. Hon är en nyutbildad lärare och har läst KME (kultur, media och estetik) som huvudämne på Malmö Högskola. Radio är hennes favoritmedium och då hon skrev sitt examensarbete om bloggande tjejer (länk) gjorde hon också ett kort radioprogram utifrån intervjuerna med tjejerna (du kan höra den på samma länk).

Jag gillar att träffa olika lärare som inspirerar mig. De lärare jag möter på högskolan är alla i ungefär samma åldersspann och därför blev jag så glad att få möta en något yngre lärare med stort engagemang.

Vi pratade om radio som medium och fick höra flera av hennes radiodokumentärer som tyvärr inte går att hitta på nätet. Jag gillar radiodokumentärer och funderar över varför de för det mesta gör ett så start intryck på mig. Oftast lyssnar jag på dessa medan jag lagar mat eller diskar i köket och ibland känns det som att personerna jag hör egentligen sitter här i mitt kök. De kommer nära på ett helt annat sätt än personerna i en tv-dokumentär som jag ser hemma gör. Tv:n är jag så van vid och skärmen, ytan, påminner mig ständigt om att jag inte är där i rutan utan här i soffan. Med radion får jag själv skapa bilderna och på så sätt blir det ännu mer personligt och verkligt. Jag skapar precis de bilder som jag förstår bäst, de som griper tag i mig, får mig att känna igen mig själv och inte censureras när det blir för obehagligt.

Vera berättade att hon just börjat jobba på en gymnasieskola och självklart tar hon med sig sin entusiasm och kärlek till radion dit och ska arbeta med radio med eleverna. Jag är så nyfiken på hur det ska gå!

Read Full Post »

Kontrasten är total.

Igår var jag på min första lektion i Det moderna samhällets idéhistoria. Var oförberedd på allt. De gamla texterna. Den stora kunskap i historia de studenter som talade visade. Hur utanför jag kände mig. Hur okunnig jag kände mig. Hur förvirrad jag kände mig. Klassrumsmöbleringen. Hur läraren hela tiden tycktes veta alla svaren så att studenternas kommentarer mest tjänade som repliker från statister vars roll endast var att lyfta fram huvudpersonen: läraren.

Jag ångrar att jag inte sa ifrån och frågade om allt. Nästa gång! Då ska allt bli bättre! Då ska jag hjälpa läraren att skapa bättre undervisning genom att visa min okunskap. Nästa gång ska det kännas bra att lämna salen.

Idag var jag med min dramaklass och hade berättarövningar utan lärare. Vi var alla huvudpersonerna i ett spännande drama. Vi var på Den stora brödtävlingen som till och med eskimåerna var med på, vi fick veta om Kotinki-folkets samarbetsproblem och om den komplicerade kärleken mellan Drogomir och Svetlana. Jag var trygg, vågade tala länge, kände makt, lycka, kreativitet och nyfikenhet.

Jag är glad att få uppleva dessa kontraster. Det ger perspektiv. Men jag vet vilken dag som vann. Idag. Tack mina fina klasskamrater!

ps. Jag minns ett gammalt inlägg hos Mats där han menar att berättande är en av lärarens viktigaste kompetenser (länk). Jag efterfrågade då möjlighet att öva på detta i min utbildning och tänka sig, nu gör jag det! (ler stort) Fnissar också åt mitt sätt att formulera mig i svaren på inläggen. Ser att jag nu skriver mycket mer talspråkligt och slarvigt. Det är skönt.

Read Full Post »