Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘berättelser’

Jag fick en ordentlig lektionsplanering av läraren som var sjuk (tack!) och denna lektion skulle eleverna pröva stafettskrivning. De ropade JA! innan de ens visste vad det var.

Jag läste noga lärarens planering. Hon skrev nånting om att de inte skulle skriva tramsigt. Jag förstod inte alls. Berättelser är väl rätt ofta tramsiga? Och överdrivna, absurda, fåniga, lustiga, orealistiska, fantasifulla och så vidare? Men det kanske ändå var något viktigt hon ville säga med det där ordet: tramsigt. Så jag frågade eleverna. Och oj vad de var kloka. De kände sin lärare och förstod hennes språkbruk. De berättade för mig allt som de inte skulle göra, glada att få berätta för mig. För jag undrade verkligen.

Jag fick veta en hel del om vad de visste om berättande och genrer. Det var en fin start på vår relation.Det är bra att inte veta ibland. Och att våga fråga eleverna.

Annonser

Read Full Post »

Det är nog inte lätt att försöka skriva något kort till vikarien om vad hen ska göra på lektionerna. Vikarien som inte vet något om eleverna och vad de gjort innan. Ska bara hoppa in en endaste dag och hålla skeppet flytande.

Det är inte så lätt heller att försöka följa de kortfattade kommentarerna. Så många frågor ville jag ställa! Ibland hade jag svårt att motivera och hjälpa i projekt jag inte förstod och även var tveksam till om det var något meningsfullt för barnen. Men jag är ändå tacksam för det stöd som den lilla lappen var. Det är tufft att improvisera en hel dag i ämnen jag inte är behörig i.

Roligast var det när jag fick göra vad jag ville. När barnen lekte lekar på gymnastiken. Och jag fick använda stora starka rösten i den stora salen. Tänk vad bra jag hördes. Och jag stod på alldeles egna ben fast med eleverna. Det gick inte helt dåligt.

Men allra bäst var när klassrådet gick supersnabbt och jag fick fylla tio minuter med Mitt. Jag berättade en berättelse med en liten kluring i, vad var det som hände? Eleverna tänkte och gissade och sa så kloka, kreativa och spännande saker att jag häpnade. De funderade över vad budskapet var i berättelsen, utan att jag fiskade efter det, och lyfte den till en fin plats där den fick mening. Tack för det!

Jag hoppas att vi ses igen, bästa elever, nu när jag nästan kan era namn!

Read Full Post »

Vemodet svallar över mig då jag läser de sista orden i Sture Källbergs romansvit Vandringen till städerna. Som så många gånger tidigare är det ledsamt att lämna mina nyfunna vänner som givmilt delat med sig av sina vedermödor. I tre böcker har jag följt dem. Jag skulle vilja krama Ragnar och önska honom lycka till. Eller sätta mig ner och prata med Sigurd eller Sonja. Men allra helst skulle jag vilja att det fanns i alla fall en bok till. Så att jag fick följa dem bara en liten stund till.

Serien slutar i min hemstad och den unge Ragnars livssituation knyter på många sätt an till mina föräldrars ungdom. Jag suktar efter mina historier. Mitt ursprung.

Någon skrev att du är dina berättelser. Efter att under terminen studerat muntliga kulturer och i veckan fått träffa resandefolk, som fortfarande lever med en muntlig kultur, förstår jag mer och mer att berättelserna behöver hållas levande. De ska upprepas och utvecklas och förändras med människorna som berättar dem på det sätt som det alltid är med berättelser. Annars glöms de och dör och blir oväsentliga.

Jag vill värna om berättandet. Det är något alldeles speciellt med berättelser som mitt väsen uppskattar något enormt. Tankarna utmanas och får samtidigt rum att sväva i. Saker blir förståeliga men samtidigt aldrig helt avslutade, färdigutredda och förklarade. Det finns alltid plats för tillägg och uppdateringar. Berättandet är dynamiskt och föränderligt precis som människan.

Read Full Post »

Sommaren fortsätter att ge mig mystik och får mig att känna mer och tänka mindre. Eller tänka på andra saker. Därför blir det också helt andra saker än vanligt här på bloggen.

För några dagar sedan när jag var på stranden vällde det in stora dimmoln över oss, det var som att ha en grym AC. In mot landet var himlen galet blå men vid stranden var allt vitt. Molnen bar med sig dofter och svalhet som från en annan värld och jag fantiserade om hur den världen såg ut. Den var blå.

Vattnet hade färgen av en ljus lager och var blandad med hackad tång. Vem hade hällt så mycket öl i vattnet och vem hade gjort sönder tången? Och varför?

Min kropp har blivit helt tokig och tvingar ut mig på springturer sent på kvällen, lagom till den sena Sommar i P1-sändningen. Mens jag springer på stranden och i skogen får jag höra om tysk porr under bombningar i Irak (Här kan du höra) och storviltsjägare i Tanzania. Den senare var Natasha Illum Berg och hon var som en gammal sagotant, full av kloka ord och råd. Först himlade jag med ögonen och tyckte hon var klyshig men efter ett tag vande jag mig och lyssnade ivrigt vidare. Jag är tacksam för att ha fått höra hennes program. Hon gav mig en alldeles speciell känsla i kroppen. En storslagen känsla om livets storslagenhet, möjligheter och kraft. En sån där känsla som är svår att sätta ord på. En sån där flummig ovetenskaplig känsla. Sommaren är flummig för mig eftersom jag låter det omätbara, ovetenskapliga, ogreppbara, ordlösa komma fram och ta lite mer plats.

För övrigt lever jag i en bubbla. Jag jobbar nämligen på ett läger för ungdomar och är något isolerad här ute på landet. Jag ringer till familjen och det känns som att de är så långt borta. Jag har lite grann glömt hur mitt vanlgia liv ser ut, där jag kommer hem till min lägenhet när jobbet är över. Undrar hur det känns? Vad gör jag då? Kommer det vara likadant när jag kommer hem efter att lägret är slut? Vem vet, vad som helst kan hända på sommaren.

Read Full Post »